What the Hell

Jag har också sagt att jag ska hålla på med antik och företag så länge det är roligt.
Jag tror till och med att jag sagt det förr, det är inte så roligt längre.
Det som ger mig en kick är att hitta fynden.
Jag är ingen förvaltare.
Jag vill inte ha saker i lager längre än en vecka, möjligen två.
Efter det är fynden kvar på övertid.

Jag vill att mina kunder ska bli lika glada som jag en gång blev, när de upptäcker fynden jag har till salu.
Det händer alltför sällan.
Med konkurrens i form av välgörenhetsorganisationer, kyrkor, gratisarbetare och svartsäljare är steget till nolltaxering inte långt.
Jag har varit medlem i FAK, Förenade Antik- och Konsthandlare, sålt på större och mindre mässor och på nätet och i butik.
Det har inte hjälpt.
Om man som jag vill bo på landet eller iallafall i någorlunda sund miljö finns ingen uppsjö av kunder.

Jag är förmodligen ingen bra försäljare.
Mitt tålamod med buttra, snåla, prutande kunder är förbrukat.
Jag vill bara träffa trevliga, glada människor.

Jag har naturligtvis under de här femton åren träffat många trevliga och glada människor.
Det är dom som har varit den stora behållningen.
Tyvärr kan jag nog inte leva på dom, inte ens om jag frågar snällt?

Under det senaste halvåret har jag, i gott sällskap, vänt och vridit på problemet för att hitta en ny infallsvinkel.
Kan det kombineras med något annat?
Vill jag lägga ner ytterligare timmar per dygn?
Jag hittar inget alternativ som känns lockande.

På något sätt får jag försöka bli av med mitt lager.
Det känns inte heller frestande, men det kanske lättar efter ett tag?

Jag kommer att fortsätta skriva här, då mest om det jag säljer.
Mer kåserande, fabulerande inlägg lägger jag upp på min nya blogg Strålande tider Härliga tider.
På så sätt kan jag separera det gamla från det nya.

Så.
Nu har jag sagt det som inte bör sägas.
Återstår att se vad som händer.

Bilsemester på sextiotalet

I början av sextiotalet var det fortfarande stort att åka på bilsemester.
På bilden ser vi en mycket ung skaffare och mostern Ingrid.
Vi har stannat mellan Vansbro och Mora för att ha en liten picknick.
Samtidigt passar vi på att sträcka på benen och plocka lite blåbär som extra godis.
Jag vet inte vad det är med blåbären idag, de lyser oftast med sin frånvaro.
Bilen är en Mercedes Benz 180 av 1954 års modell.
Jag minns att steget från Ford Popular, populärt kallad "korvståndet" eller "ståplatsfyra", var jättestort.
Mercedesen var en landsvägskryssare i jämförelse.
Trafiken var lugnare och glesare i början av sextiotalet.
Det var inte ovanligt att man åkte på biltur, njöt av sin nyfunna frihet och man stannade till efter vägkanten för att fika.
Hela familjen drullade ut ur bilen, plockade fram campingbord med tillhörande stolar och bänkade sig vid kanten av grusvägen.
Mor plockade fram de medhavda äggochansjovismackorna, hällde upp saftkobbel till barnen.
Kaffe till de vuxna serverades från en plåttermos med vägmärken på.
Det var aldrig tråkigt att åka bil, man kunde till exempel tävla om vilken färg nästa bil hade som man mötte.
Ett annat populärt tidsfördriv var att skriva upp bilnumren man såg.
På den tiden hade man en länsbokstav följt av ett nummer.
Örebro län hade bokstaven T, Dalarna W och Jämtland Z. Värmland hade S.
De bokstäverna var de vanligaste då mamma var från Dalarna och pappa från Jämtland och vi bodde på gränsen till Värmland.
Stockholmare hade A eller AA och körde som biltjuvar, ett allmänt känt faktum.
Gotland hade I, det såg man nästan aldrig.
Att få skriva upp ett I-nummer eller ett utländskt bilnummer var spännande.
Idag är det tecknad film på en skärm som gäller.
På sextiotalet var TV i baksätet science fiction.

Det känns lite främmande att se min lilla mams som ung.
Ens bild av föräldrarna ändras i takt med stigande ålder.
Själv är man på något sätt tidlös, alla åldrar finns inom en.
Där sitter jag med min blåbärsmugg , armar och ben som smala pinnar, sandaler på fötterna och förhatliga mollskinnsbyxor.
Det skulle ju vara jeans.
Det känns som igår.
Och ändå inte.

Jaktsäsongen har startat.

Efter två år med i det närmaste totalt inköpsstopp, är det roligt att gå runt på en loppis med radarn på.
Vad är detta? Nagg? Undrar om det där kladdet går att få bort? Tryck eller litografi?
Där är en signatur, men vad fan står det?
- Anna? Kan du läsa vad det står?
Vilken fräck glasyr!
Det här känner jag igen men jag kan inte placera det? Men jag tror det är bra.
Har vi kvar av den gamla teakoljan?

Den här dagen blev det mest tyska vaser, tätt följt av Upsala Ekeby.
Svampvasen i blått är av Göran Andersson och har nummer 7060.
Skålen med däckmönster är Ingrid Atterbergs Roma, nummer 2677.
Till höger en svårfotograferad liten skål, också den av Ingrid Atterberg.
Den är onumrerad men jag tror den kan ha nummer 2071, serien heter Grafika.
Till vänster hästfatet jag kände igen, men inte kunde placera.
Den är mycket lik Rosa Ljungs vackra "Pampas vilda hästar" men en variant jag inte kunnat hitta på nätet.

Favoriten denna gång är Grafika, tillverkad mellan 1951 och 1954.

Som ni ser kan det vara fler frågetecken än utropstecken när man är ute i verkligheten.
Det är nog det som gör det så spännande.
Man får lita till kunskap och intuition.
Ibland kan det behövas lite humor också, om intuitionen skulle slå fel.

Stegstol

En av många stegstolar som finns på lager.
Det finns en mängd olika varianter, jag gillar denna utfällbara i trä och metall.
Snygg blå färg och slitet trä.

Tjeckiskt glas som jag gillar.
Troligen tidigt 60-tal.
Design Vladislav Urban.

Anonyma glasformar.
Jag vet att de även finns i rött, men har ingen aning om tillverkare.

Det har funnits ganska många på lager, nu återstår de här paret.

Färgstarka papiljotter.
Igår hittade jag ytterligare ett gäng i en därför avsedd förvaring i plast.
Den ser ut som en sjömanssäck men med ett typiskt 70-talsmönster

Andra dagen

Den här dagen var något av en nostalgitripp.
På bilden Linnebäcks folkskola där jag lade grunden till min utbildning.
Klass 1-2 i ett klassrum, klass 3-6 i ett annat.
Då var det grusplan framför skolan, idag är asfalten lika sprucken och trasig som dagens skolsystem.
Det var trist och skräpigt runt byggnaden, längan med torrdass är riven, förmodligen sedan många år.
Det lilla huset där vi skrubbades rena med rotborste av magister Jansson likaså.

Otroligt nog fanns barren kvar, där vi övade svingar, vändningar, fram- och baklängesvolter samt propellern.
Dåförtiden var underlaget grus, för att säkerställa förekomsten av skrubbsår.

Mittemot skolan låg E W Anderssons lanthandel. kallad EWE:s om jag minns rätt.
Här förslösades en och annan krona efter en pengavinst i Expressens jultävling.
På vänstra långsidan kunde man gå in i ett hål i väggen om man ville besöka Posten.
EWE ombesörjde även den servicen.

Huset där jag tillbringade mina ljusa lyckliga barndomsår innan vi flyttade in till den depraverade kanonstaden Karlskoga.
Byggnaden med skorsten à la bergsmansgård är sig ganska lik än idag.

Flygelbyggnaden eller magasinet med sina vackra fönster och skiffertak.

Lite annorlunda snickarglädje ovanför fönstret.
Här vid gaveln låg tidigare en syrenhäck.
Om man gör en utgrävning här kommer man att finna Dinky Toys och Matchbox-bilar begravda.

Anna-Lisas Antik

Lagom till loppis-säsongen är det premiär för en färgklick som sticker ut mot allt det beigea inom dagens antikhandel och antikmagasin.
Det är boken Anna-Lisas Antik av Eli Åhman Owetz.
Eli som har bloggen Femtiotalsjakten.
Boken är ett härligt tidsdokument och den innehåller omistliga ingredienser såsom tjuveri, förälskelse, praktarslen, sex, hopp och förtvivlan.
Jag ler igenkännande och skrattar högt ibland.
Boken handlar om att leva sin dröm och att det är möjligt att göra just det, även om det inte alltid blir som man tänkt sig.
Eli har en beundransvärd känsla för nostalgi och ibland blir jag faktiskt femton år igen.

Det här är en bok som kan läsas av alla, men den har naturligtvis ett mervärde för alla intresserade av loppis och antikt.
Jag själv hade kunnat sträckläsa den, nu valde jag att dra ut på upplevelsen några dagar.
Läs den, och bli glad.

Sen undrar jag, har Rutger en tvillingbror som heter Fabian?

Retrotextil säljes

Nu har jag startat min försäljning av textilier.

De har legat nerpackade i åratal.
Igår började jag lägga upp auktioner på Tradera, ni hittar dem hos Skaffaren.
Alla på denna sidan bör finnas där senast ikväll.

Jag låter bilderna tala för sig själva.

Matt

Idag har jag gått igenom mina trasmattor och plastmattor.
Jag kan inte låta bli att tänka på vilket arbete som ligger bakom alla dessa mattor.

En del är ganska anonyma medan andra är riktiga personligheter.
Jag undrar om man väver in en liten del av själen när man sitter vid vävstolen?

Längst till höger ligger plastmattorna.
Jag minns hur det var på 60-talet när plastbanden gjorde sin entré.
Helt plötsligt gick det snabbt och lätt att väva mattor, man behövde inte klippa mattrasor av gammal textil och gamla kläder.
I Älvdalen gick vävstolen i skift, mormor, moster Ingrid och mamma turades om.
Det pågick nästan dygnet runt
Jag låg på rygg ute i solskenet och tittade på svalornas flykt, uppe på andra våningen hördes ett rytmiskt: dunk-dunk! dunk-dunk! dunk-dunk!
Många plastmattor blev det.
Dom gamla trasmattorna byttes ut mot vackra färgsprakande plastmattor.
Alla var nöjda och glada.

Viss Finess

Idag finns det många inrednings- och livsstilsmagasin.
Det finns tidskrifter som visar lägenheter och husinteriörer som är 50- och 60-tal in i minsta detalj.
Men hur såg det ut i verkligheten?
Jag har intervjuat mannen på bilden, en av de som var med då det begav sig.
Obetydligt större än sin nallebjörn memorerade han omgivningen med gott humör.
Man drack kaffe i kopp med fat, serverat ur föregångaren till perkulatorn.
Den ersattes på 60-talet av Don Pedro, en skör bryggare i glas som ger ack så gott kaffe. 
Ryakudden i den tidstypiska bäddsoffan är tidstypisk.
Notställ med noter då nästan alla medborgare, på den tiden, kunde traktera ett instrument.
De flesta ägde ett Hagströms dragspel, i vår familj fanns en Levin orkestergitarr samt fioler.
Golvurna med kitschig dekor i pastellage. 
Rörradio med skal i ädelträ, en apparat där man kunde ratta in Hilversum, Kalundborg och andra exotiska metropoler.       

Hängselbyxan var populär, här sommarmodellen med korta ben.
Gossen har de tidstypiska smala benen som går som trumpinnar.
Den unga damen har kvar något av spädbarnets rondör.
Alla hundar med självaktning hade hundkoja och löplina.
Folkvagnar hade takräcke och däck som bakelitpuckar.

 

Ja, det ska erkännas att jag var något av flickornas Laban redan på den tiden.

Sommarmodet för barn och backfisch var träningsoverall, jmfr Saltkråkan.
Blixtlås på benen var riktigt cool.
Som färsk vuxen hade man brett uppvik på succén blåjeans.
Man hässjade hö på gammalt sätt, ett arbetskrävande men roligt jobb. 

Nu har vi kommit till 60-talet.
Väggen pryds av en fiol och det då obligatoriska flygfotot över gården.
Konsumismen har nu slagit klorna i befolkningen och denna julafton är bordet täckt av julklappar.
Far i huset har fått en kastrull, något som tio år senare resulterade i att han började laga mat.
Mor har fått ett smyckeskrin att förvara familjejuvelerna i.
Mormor verkar lottlös.
Den unge gossen har fått en kasperdocka.
På bordet katten Tusse och en liten kopia i porslin.
Kopian finns kvar, numera lagad med Karlssons Klister men ack så kär.
Till höger storebror som fått nyttiga raggsockor av mormor.
Så här i efterhand kan jag tycka att tre julklappar var ganska lagom.

Bloggutmaning Textil

Jaja.
Med ett ton textilier i det fjärran Magasinet verkade det omöjligt att få ihop ett inlägg till den här
utmaningen.
Men, i en garderob på näst översta hyllan fanns faktiskt ett par inte helt oävna textilier.
Först en för vuxna gossar.
Harley Panhead och Lincoln Mark II, båda klassiker.


Här en EVO-chopper och ett par Custom-byggen.

Till sist ett tyg från 50- eller 60-talet.
Det var vad jag kunde skrapa ihop med begränsade förutsättningar.

Internationellt bakluckeloppis i Hässleholm

Vägtavla AWF Norge.
Förkortningen står för Arnold Wiigs Fabrikker.
Denna heter träffande "Frukt", kanske kunde den ha hetat "Kryp"?

En liten tysker.
Modell 205 och 10 centimeter hög.
Det kan möjligen vara en Bay?
Edit: Det kunde det inte.
Det är en Ilkra enligt Benny på Porslinsbloggen.

Till sist en stor pampig vas från Wales.
Llangollen Pottery hade väl ingen större produktion efter vad jag kunnat läsa mig till.
Det var aktivt mellan ca 1950-1980.
Internationellt så det förslår.

Optimala Retrobutiken

Ta er tid att titta på alla bilderna.
Här finns mycket som väcker ha-begär hos en Retroentusiast.
Bildkvalitén är inte den bästa då ljusförhållandena var svåra.
Alla bilder är klickbara och nu låter jag bilderna tala för sig själva.
























Antik & Design
Galtebäckshamn
Det låter som poesi.