Sol inne

Värmelampor av den här typen brukar stå och skämmas längst in på loppisarna.
Det verkar finnas en mängd olika fabrikat och designer.
Jag har ännu inte mött en levande människa som säger sig ha nyttjat dessa underverk.

Designen är ofta tilltalande.
Den vänstra skulle passa bra på en gammal Harley eller varför inte ett par på en Rat Rod?
Skulle det möjligen gå att konvertera dessa till vanliga bords-eller sänglampor?
Någon som testat?

Bloggutmaning Textil

Jaja.
Med ett ton textilier i det fjärran Magasinet verkade det omöjligt att få ihop ett inlägg till den här
utmaningen.
Men, i en garderob på näst översta hyllan fanns faktiskt ett par inte helt oävna textilier.
Först en för vuxna gossar.
Harley Panhead och Lincoln Mark II, båda klassiker.


Här en EVO-chopper och ett par Custom-byggen.

Till sist ett tyg från 50- eller 60-talet.
Det var vad jag kunde skrapa ihop med begränsade förutsättningar.

Hjälp det brinner!

Nu står huset i ljusan låga.
Lugn! Detta är den senaste bloggutmaningen i "The Retroblog Network".
Det finns ingen anledning till oro, det är en slags digitaliserad brandövning.
Tre saker ut, familj , fotoalbum, husdjur med mera undantagna.
Ponera att det brinner utav helvete, vad rycker man tag i och bär ut i det fria, långt bortom lågornas rov?
Jag lyfter snabbt ned Frans Hals' "Soldaten" från väggen.
Den uppvridna mustaschen och glimten i ögat säger mig att jag gjort ett gott val.
Vi har hängt ihop sen en blöt helg i Köpenhamn för många år sedan.
Gamla vänner och vapendragare lämnar man inte i sticket.

Tillbaka in i lågorna.
I salongen står Otto, kronan i min samling av gamla motorcyklar.
Han känner att det är fara å färde och startar på första kicken.
Vi gasar ut via orangeriet och tackar vår skapare för att egendomen inte har allmogehusens höga trösklar.
Tillbaka in igen.
Nu är öronhåren ett minne blott.
Se, något positivt kommer ur alla katastrofer.
I kuriosakabinettet ser jag ett leende från det gamla glasflötet, en gåva från goda vänner på västkusten.
Nu kan jättehuset få brinna ner.
Med en kompis, en hoj och ett leende kommer man långt.

Re-Union

Den uppmärksamme läsaren har noterat att jag inte bloggat på sex dagar.
Anledningen är att jag befunnit mig på resande fot med allt vad det innebär av prövningar och försakelser.
Hemkommen konstaterar jag att hela familjen nu är samlad för första gången på drygt ett år.
Igår anlände jag med Grålle, familjens nestor, en hedersman med den aktningsvärda åldern av 60 år.
Han är visserligen inte äldst, det är Otto, en Harley Davidson som hunnit bli hela 61 år.
Grålle är lugnet själv, han hetsar inte upp sig i första taget.
Fort går det inte heller.

Varför sånt gammalt junk? undrar den konsumerande, skuldtyngda, massan.
Tja, efter en lång vinter är det bara att konstatera att maskinerna startar på första försöket.
Ett modernt fordon tappar förmodligen minnet om det står över vintern.
Gamla fordon har minne som en elefant.
Kablam! Töff-töff-töff...
Bara en sån sak.

Ekan på bilden har min morfar som var snickare byggt.
Till sommaren ska jag leta reda på en sjö, rik på abborre, och återuppliva gamla minnen.
Ett flöte som sjunker under vattenytan står i direkt förbindelse med mitt lustcentra.
Och lust är livet.

Att äntligen vara hemma är inte så dumt det heller.

Antik & Samlarmarknad Markaryd II

Till vänster sitter mannen som försökt få ordning på sina bilder i Blogger
Nu kommer jag att försöka mig på Windows Live Writer, varmt rekommenderat av Mira.
Det har varit för många buggar det senaste året.
Om allt funkar ska i alla fall bilderna gå att klicka på för att göras större.

Illustrationerna kommer från ett Markaryds-fynd, nämligen boken Magiens Värld.
Den innehåller 469 illustrationer av ovanligare slag.
Detta måste vara Joe Laberos bibel.
Ett roligt fynd är det här gamla fotot som bevisar att stora motorcyklar alltid haft en dragningskraft på galanta damer.
Damerna ler glatt in i kameran medan motorvelocipedryttaren har blicken stadigt fäst vid horisonten.
Easy Rider på 1920-talet.

En annan intressant bild är denna.
På den tiden var inte danska tullare i aktion ett tveksamt initiativ som möjligen stred mot Schengenavtalet.
Detta var långt före EU och det fria flödet av lagligt och olagligt gods.
Titta noga, antalet anställda inom tullen minskar stadigt.
Snart är de rödlistade.

En solig weekend med Stella och Björk

Nu när vintern verkar vara över är det dags att boa in sig även utomhus.
Väna hustrun hade med sig Stella, ett sötkörsbärsträd som i detta nu är nyplanterat.
Notera stenarna som kom upp ur hålet, en klar indikation på att vi numera bor i Småland.
Det är inte som i Västergötland, att spaden sjunker ner i myllan av sin egen tyngd.

Förutom Stella har det varit mycket Björk i helgen.

Man får låta björken breda ut sig på lediga ytor, den ska vara torr och kluven till midsommar.

Det finns ytterligare en del kvar att kapa upp.

Halvvägs ute, det vill säga i uterummet, har väna hustrun tillfällig trädgårdsavdelning.

Så här såg det inte ut när vi flyttade in...

Då såg det ut så här.

En personlig inredningstouch som dock inte sammanföll med vår smak.

En annan solig helg ska jag satsa på den här utsikten.

Den får mig att tänka på Los Angeles, the Big Orange.

200 inlägg. Dags att dra sig tillbaka?

Det här är mitt 200:ade inlägg.
Den rökiga whiskyn serveras och, för ovanlighetens skull, en cigarr.
Jag gick ut hårt i mina första inlägg med Robert Högfeldt och Yngve Ekström.
Allt eftersom bloggen har "utvecklats" så har jag bloggat om allt mellan himmel och jord.
Det finns ingen röd tråd, inget klart utmejslat ämnesområde.
Jag förmodar att det är en hygglig spegling av bloggaren själv.
Det finns så mycket roligt, det finns så mycket intressant. Hur hålla sig till ett och samma?
Jag kan avundas dom som hittat sin nisch. Det känns så tryggt och enkelt på något vis.

Den stora belöningen med att blogga är alla trevliga kontakter jag fått.
Människor som kan uttrycka sig i ord och bild och som är trevliga.
För min del har jag fått revidera min världsbild sen jag slutade titta på TV den 16 april 2009 och istället övergick till att läsa om och lyssna på äkta och positiva människor.
Nu kan jag tro på mänskligheten igen.

Internet är fantastiskt.
Via Facebook har jag kommit i kontakt med sedan länge försvunna vänner.
När jag fyller år gratuleras jag av tjogtals vänner och släktingar.
Helt plötsligt existerar jag i kvadrat. Och vem vill inte bli bekräftad?

Ett exempel: Jag lade upp ett foto på mig och min Harley på Facebook.
På drygt 24 timmar har 106 människor världen över kommenterat bilden,
486 stycken har tryckt på "gilla"-knappen. Det är lite häftigt.

Dags att dra sig tillbaka?
Aldrig.

Allt är förutsagt

En del tror på Nostradamus.
Andra tror på Maya-kalendern.
Jag tror på tidskriften Motor, närmare bestämt nummer 37 som gavs ut 23 september 1950.
På bilden ovan står min Grålle bland några andra Grålletraktorer, eller Ferguson som det egentligen heter.
Ovanför hänger den Ford Popular som mina föräldrar senare köpte begagnad.

Här är min Harley i ett civilt utförande. Mitt exemplar gjorde sedan mångårig tjänst hos polisen i Mexico innan den hamnade i Sverige.

Den levde ett tufft liv redan då.
Att idag övertyga lagens långa arm att det är en polismotorcykel låter sig förmodligen inte göras. Undrar om jag ska tolka övre bilden som att hustrun behöver en egen 125 kubikare??

Och här har vi Svarta Maja med glad ägare.
Den sa inte Nostradamus något om.

På banan igen

Efter några sommarnätter förstörda av en minst sagt envis rethosta har jag nu återvänt till en någorlunda normal tillvaro.
Under sommarhalvåret träffas motorintresserade vid kanalkafét i Hajstorp utanför Töreboda.
Kanalen är förstås Göta kanal. Här finns många olika sorters fordon.
Väna hustrun mötte upp direkt efter jobbet, en mjukglass inmundigades för intelektuell skärpa och en trygg blodsockernivå.
På ovanstående bild en hot rod med ett utseende som tilltalar mig.
Lite matt lack, sänkt tak med en bakruta i storlek som ett brevinkast.
Inget onödigt bjäfs i form av stänkskärmar och motorhuv.

Det här är överfarten av Göta kanal, kanalfiket i bakgrunden till vänster.
Trots mängden fordon och människor flyter trafiken på ganska bra.

Den ymniga grönskan vilar över en "Raggar-Kapitän".
Opels flaggskepp som var populär bland motorburen ungdom.
En liknande bild i USA skulle kunna innehålla en Buick -57:a i Louisiana.

En gammal folkvagn som har rest långt och är lite trött, vilar ut i gröngräset.

Bland Harley-åkarna fanns två falanger, här illustrerat av växelspaksknopparna.
Först har vi Jesus-modellen.

Sedan har vi den vanligare "Dödskallen".
Varianten att ha växelspaken direkt på växellådan kallas "suicide shifter" eller på svenska närmast "självmordsspak".
Då man måste sticka ner handen under vänstra skinkan för att växla så kan man ju förstå namnets uppkomst.

Förmodligen har det gått åt skogen någon gång.

Naturligtvis fanns en DKW som skulle glädja Tusse.

Säg den fordonsträff som vore komplett utan en "Deka"?

Spontana känslor och lustar

I lördags tog vi en tur ner till Småland, mest för att se oss omkring på landsbygden utanför Gislaved för att försöka utröna var det kan vara trevligt att bo.
Vi var även till närliggande Tranemo för att titta på några objekt inom pendlingsavstånd.
Som grädde på moset hade vi fått tips om en kvarnbyggnad "bortom all räddning".
Då jag är patologiskt förtjust i gamla kvarnar och industribyggnader byggda vid vatten sparade vi kvarnen till sist.

Det första vi mötte på vägen in till kvarnen var en del av fordonsparken.
I det här fallet en Volvo, möjligen en N88 eller en Viking.

I garaget står bruksbilen, en Ford Vedette.

Den är från början av 50-talet och har förmodligen gjort sitt.
Än så länge fungerar den som tryggt stöd för ytterväggen.

Kvarnbyggnaden då?

Här är den.

Det har påbörjats en renovering för ett antal år sedan, en renovering som avstannat för att så småningom släppa fältet fritt för tjuvnad och skadegörelse.

Allsköns bråte ligger i den vackert stensatta kanalen som en gång ledde vattnet till kvarnen.

Man kan knappt skönja vattenfallet och kanalen för alla brädor och ett kylskåp?

Här fanns inte tillräckligt mycket att ta vara på för att det skulle bli tal om ett återställande.

Någonstans därute finns en byggnad som bara väntar på oss.
En lagom dos arbete känns OK, men det får inte bli för mycket.

Det måste finnas tid över till att åka hoj också.
Min maskin är lackerad i sakralchakrats färg orange.
Den förknippas med spontana känslor och lustar, självaktning, samt ett framväxande av den egna identiteten.
Vem vill inte kunna hänge sig åt spontana känslor och lustar?

Erbjudande om bandvagn

...har jag fått från läsekretsen. Bandvagn hade fungerat en dag som denna.

Notera de breda axlarna, resultatet av ivrig snöskottning under ett par vintermånader.

Den här bilden är tagen lördag förmiddag då jag hade tänkt mig att vara på väg till antikmässan i Älvsjö.

Ibland blir det inte som man tänkt sig.

Antikhunden inspekterar hur arbetet fortskrider.
I förgrunden hönsmaten som så småningom ska komma svarthönsen till godo.
Vi måste ju uppfylla vårt cateringavtal.

Här har vi fått till ett hål att stoppa in antikbilen i.
På motsatta sidan har vi grävt ut ett hål till väna hustruns bil.
För ett par år sedan ville jag köpa en terränggående sexhjulig lastbil.
Ett måste i vilken fordonspark som helst när man bor utanför storstäderna.
En tillvaro där ambulanser, poliser och snösvängen är lika sällsynta som tomtar och troll.
Hustrun var sval, för att inte säga kallsinnig till idén.
Efter tidigare inköp av en Harley-Davidson var mitt förhandlingutrymme starkt begränsat, för att inte säga försumbart, varvid jag lät ämnet falla.
Efter helgens klass 2-oväder har jag nu mandat att köpa ett terränggående fordon när vi väl flyttat till Småland.
Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig, .... förrän efter ett par år.
Det går faktiskt ju det också.

Man ska aldrig ge upp sina drömmar

Jag växte upp på landet i tron att jag var den ende i hela världen som hette Thomas. Jag var fem år och cyklade trehjuling på gropiga grusvägar. Hade man tur kunde man få öppna grinden för en sommargäst som kom i bil. Det brukade kunna ge en grindslant i form av en 25-öring.
Vi hälsade på bekanta i stan och deras jämnårige son hade fått en Crescent Bambino!
Jisses, vilken maskin! En sån ville jag ha.
Jag minns att jag exalterad sprang bredvid när kompisen Roland cyklade trottoaren fram.
Inte blev det bättre av att hans kompisar också hade Bambino. Jag var den ende som inte hade någon. Jag blev aldrig lycklig ägare till en fräsig barncykel, det blev en ordinär 22-tummare.

Men idag! blev jag ägare till en alldeles egen hoj. Lätt upphottad med egen customlack, one-off aluminiumpedaler, röd tuta, Koppartransdekaler på "tanken" och total avsaknad av bakskärm.
Här finns till och med plats för väna hustrun, det gör det inte på H-D:n.
Ett ödets ironi att det blev en kompromisslös Panna-chopper innan Bambinon?
Jag har förmodligen inte varit mogen för Bambinon tidigare.

Man ska aldrig ge upp sina drömmar.