Arv och miljö

Mannen på bilden ska snart fylla trettio.
Han är halvvägs i livet, men det vet han inget om när bilden tas
Här har han klivit upp ur smörjgropen i Nora Bergslags Järnvägars bussgarage för att få ratta en arbetarbuss i brukssamhället Karlskoga.
Mannen på bilden heter Pelle och var min far.
Han gick bort redan vid 59 års ålder.
Då hade han blivit bas i Bofôrs, duktig prickskytt, riksspelman på fiol och under tiden hade han även försökt uppfostra sin ohängde son, som bekant med blandat resultat.
Min pappa var tuff, hade ett djävulskt humör och behärskade samtliga kända invektiv (plus några egna) på sitt jämtländska idiom.
Han hade ofta ett gapflabb på lur, ett väl utvecklat sinne för humor och ett särdeles gott öga till "fruntimmer".
Kort sagt, min far var mycket, men aldrig lagom.

Han växte upp i väglöst land med sin gamle far, som var ännu tuffare, och sin mor som var hushållerska åt fadern.
Gifta var de aldrig utmarksbonden Carl och hans hushållerska Märta.
Carl var en "klok gubbe" och kunnig i folkmedicin och att överleva.
Han drev sin gård i en form av arrende som försvunnit i modern tid.
Marken och de byggnader som befanns på fastigheten återgick till jordägaren efter arrendatorns död.
Med andra ord visste farfar att det han byggde upp skulle komma bonden till del efter hans död.
Carl hade försörjningen tryggad under sin livstid, men vem skulle ställa upp på de villkoren idag?

Pappa Pelle fick slita hårt under sin uppväxt med att lägga nät under isen på vintern och allt som hörde bondlivet till, dessutom drabbades han av TBC och fick vistas på sanatorium under en tid.
Pelle fick ofta stryk, något som gick i arv till nästa generation.
Det upphörde när jag var i tonåren och kunde börja slå tillbaka.

Han hade stora planer för mig, jag skulle bli läkare eller tandläkare eller något annat fint.
Jag hade ju begåvats med läshuvud, gubevars.
Det fanns gott om förbud att bryta mot.
Förbud mot långt hår, trimmade mopeder, motorcyklar med långa framgafflar och raggarbilar.
Bilintresse var ett jävla slöseri.
Led Zeppelin, Fleetwood Mac och senare Grand Funk Railroad avfärdades med orden:
- Det där är jävlar i min själ inte musik!

Denna uppfostran resulterade naturligtvis i att jag haft långt hår större delen av mitt vuxna liv, 
fler bilar än jag kan räkna och att jag har svårt för att leva utan ett genuint Harley-dunk.

Min far var en paradox.
Han berättade ytterst lite om sin uppväxt men jag har fått pusselbitar här och var.
I lumpen var han motorcykelordonnans och fick alltsomoftast skjutsa på sitt törstiga befäl.
En dag var det mer än vanligt bråttom till Systemet och det höll på att sluta illa då en bil svängde över vägen precis framför "Bolagsexpressen".
De fina representanterna för Sveriges försvar strök bilens sida men höll sig på rätt köl och brände vidare i full fart.
Väl framme upptäckte pappa att han hade bilens dörrhandtag i rockfickan.
Han hade flygrekordet vid järnvägsövergången i Lit i nedförsbacken mot Indalsälven.
Polisen hade mätt upp 14 meters luftfärd med en Nash av 1936 års modell.
I bilen hade han en svårt brännskadad flicka som måste in till Östersund så snabbt som möjligt.
Av förklarliga skäl blev han inte haffad av lagens långa arm den gången, dessutom var det fri fart på den tiden.
Däremot hamnade han inför tinget för att ha kört motorcykel på sjöarna i trakten.
Det här var under kriget, bensinen var ransonerad och det fanns inget utrymme för en massa nöjeskörning och vart hade han fått tag på all bensin?
Det erkände han aldrig men jag har fått veta.
Den hade han snott han ur brandkårens mobiliseringsförråd.
Samme man tyckte att motorsport var onödigt och en styggelse.

Hur hård han nu än var mot mig så försvarade han mig alltid utåt.
Där kom hans humör väl till pass.
Nästan enochnittio golvade han allt motstånd verbalt.
En stackars man som hade synpunkter på min mopedkörning fann sig bli utskälld, utan avbrott, under en alltmer skyndsam promenad mot stadens centrum.

Trots att vi inte hade den hjärtligaste relationen var han min far och jag älskar honom för att han fört mig till livet och all den bonus han tillförde under resans gång.
Vi är lika men ändå så olika.
Nu har jag levt längre än han fick leva.
Nu lever jag för oss båda.
I tacksamhet
och glädje.

Stenhårda arbetsplatser

Samma helg som Antikmarknaden i Degeberga gick av stapeln samlades ett gäng retrobloggare i Malmö.
Årets "Loppisresa" gick genom det fagra Skånes jordbruksbygder hela vägen till Österlen.
Det blev många stopp på vägen och visst går det fortfarande att göra fynd, trots att det verkar finnas en miljon loppisentusiaster i landet och nästan lika många försäljare.
Jag brukar spana efter gamla fotografier och i Ystad fick jag napp.
Något som jag tycker är både roligt och värdefullt är bilder från arbetsplatser, att få en inblick i hur det var förr. 
På bilden ovan ser vi ett gäng stenhuggare, jag förmodar att det är granit som bearbetas.
Tyvärr finns ingen anteckning om var vi befinner oss.
Bilden är i vykortsformat, och det kan vara en bra idé att kolla i vykortslådan som brukar finnas på de flesta fasta loppisarna.

Den här bilden däremot är i knappt A4-format och det var en bruklig storlek när man ville samla alla på arbetsplatsen för att ta en gruppbild. 
Ofta brukade de flesta i styrkan ha "sitt" verktyg med på bilden så att man kunde se vilken status var och en hade.
Ofta kan man se minderåriga arbetare kura i en liten klump nere i högra hörnet. 
De var längst ner i hackordningen och inte sällan illa klädda.
I bildens förgrund ser det ut som det bjuds på snus när arbetet står stilla. 
Efter en lite närmare granskning upptäcker jag att det finns några kvinnor och barn på bilden, strax till höger om mitten. 
Lite snett till vänster ser vi ett ekipage bestående av häst och vagn.
Vindmöllan driver förmodligen en pumpanläggning.
Här ser det ut att handla om ett kalkstensbrott, återigen är det okänt var.
Idag finns säkert ingen verksamhet kvar, brott lönar sig ju inte som bekant.

Klicka gärna på bilderna för att få upp dem i ett större format.

Fortfarande på banan.

Hej på er!
Nu är det bara ett par veckor kvar tills jag fyller jämnt.
För den som inte vet hur mycket har jag gömt några ledtrådar i det här inlägget.

Min far hann aldrig uppleva sin stora dag, hans målsnöre satt strax innan 60-strecket.
Jag vet att han var mäkta besviken över att han inte kunde köra några varv till.

Så här långt har det för det mesta gått bra på banan, men några gånger har jag slagit runt ordentligt. Då efter att ha tappat markkontakten.
När det snurrat som mest har jag undrat vad som gått fel, men vid en titt i backspegeln inser jag att det har varit lärorikt att hitta "The Point of No Return"

Idag känner jag mig som en vinnare.
Maskineriet fungerar, vi är ett bra och tajt team, det är många skratt och mycket kärlek.

Om någon till äventyrs skulle vilja gratulera så går det alldeles utmärkt bra.
Jag vill inte ha några presenter, snarare önskar jag att jag kan bli av med en hel del saker.
Den bästa gåvan vore att köpa något från mitt innehållsrika lager.
Ni får ett unikt minne för livet och eventuella intäkter går direkt till min pensionsfond.
Den är fri från förvaltningsavgifter, ingen skor sig på min bekostnad.
Målet är att ha 64 ägodelar, det är åtta gånger så många som en buddhistmunk, men bara en tiondel av det genomsnittliga antalet leksaker ett svenskt barn har idag.

Bilsemester på sextiotalet

I början av sextiotalet var det fortfarande stort att åka på bilsemester.
På bilden ser vi en mycket ung skaffare och mostern Ingrid.
Vi har stannat mellan Vansbro och Mora för att ha en liten picknick.
Samtidigt passar vi på att sträcka på benen och plocka lite blåbär som extra godis.
Jag vet inte vad det är med blåbären idag, de lyser oftast med sin frånvaro.
Bilen är en Mercedes Benz 180 av 1954 års modell.
Jag minns att steget från Ford Popular, populärt kallad "korvståndet" eller "ståplatsfyra", var jättestort.
Mercedesen var en landsvägskryssare i jämförelse.
Trafiken var lugnare och glesare i början av sextiotalet.
Det var inte ovanligt att man åkte på biltur, njöt av sin nyfunna frihet och man stannade till efter vägkanten för att fika.
Hela familjen drullade ut ur bilen, plockade fram campingbord med tillhörande stolar och bänkade sig vid kanten av grusvägen.
Mor plockade fram de medhavda äggochansjovismackorna, hällde upp saftkobbel till barnen.
Kaffe till de vuxna serverades från en plåttermos med vägmärken på.
Det var aldrig tråkigt att åka bil, man kunde till exempel tävla om vilken färg nästa bil hade som man mötte.
Ett annat populärt tidsfördriv var att skriva upp bilnumren man såg.
På den tiden hade man en länsbokstav följt av ett nummer.
Örebro län hade bokstaven T, Dalarna W och Jämtland Z. Värmland hade S.
De bokstäverna var de vanligaste då mamma var från Dalarna och pappa från Jämtland och vi bodde på gränsen till Värmland.
Stockholmare hade A eller AA och körde som biltjuvar, ett allmänt känt faktum.
Gotland hade I, det såg man nästan aldrig.
Att få skriva upp ett I-nummer eller ett utländskt bilnummer var spännande.
Idag är det tecknad film på en skärm som gäller.
På sextiotalet var TV i baksätet science fiction.

Det känns lite främmande att se min lilla mams som ung.
Ens bild av föräldrarna ändras i takt med stigande ålder.
Själv är man på något sätt tidlös, alla åldrar finns inom en.
Där sitter jag med min blåbärsmugg , armar och ben som smala pinnar, sandaler på fötterna och förhatliga mollskinnsbyxor.
Det skulle ju vara jeans.
Det känns som igår.
Och ändå inte.

Kaffe

Jag gillar dom här gamla kaffesäckarna.
Transporterar man kaffe i jutesäckar ännu idag?
De passar väldigt bra till industridesign och i lite ruffigare miljöer.
Just ruffigare miljöer finns det anledning att återkomma till.
Nu ska jag fortsätta genomgången av lagret.
Jag jobbar för att det ska vara överskådligt inom den närmaste tiden.

Karaktär till eder personlighet.

Jag gillar gamla "småskrifter" som de brukar kallas för i auktionssammanhang.
De kan handla om allt mellan himmel och jord, precis som min blogg.
När utvecklingen går med dagens svindlande hastighet, då dröjer det inte länge förrän text och bilder är hopplöst föråldrade.
Många i min generation saknar den tid som flytt.
Idag hade den unga damen på bilden förmodligen suttit med en smartphone istället.

 

Häftet innehåller tips om hur man ska bete sig som gäst i naturen.
Antalet grindar har sjunkit drastiskt sedan 1969.
När jag växte upp fanns det djur på de allra flesta gårdarna.
Idag har vi gett upp tanken på att vara självförsörjande.

Även hundars och katters roll har förändrats genom åren.
Här är föregångaren till dagens handväskehundar, en så kallad ryggsäckshund.

En orgie i livräddning kan vi se i Skolöverstyrelsens häfte från 1968.
Den är full av pekpinnar och bryska, goda råd.
Med tanke på livräddning rekommenderas liksidiga bentag för årskurserna 3-7.
Sitt i båten!
Undvik att ta upp en nödställd i båten.
Det är enklare att bogsera honom i aktern.
Vems akter som avses framgår inte helt tydligt.
Vänta två timmar med badet efter huvudmåltid!
Rådfråga läkare om du har fel på öronen.

Optiker Jahnke i Jönköping har en liten men informativ trycksak.
Glasögon är icke endast en synhjälp.
De bör också ge karaktär till Eder personlighet.

Bakslag

När hoppet äntligen vaknat och vuxit sig starkt efter en vårdag med tretton plusgrader, då slår vintern och kylan till igen.
Man får alltid räkna med vädermässiga bakslag, det vet jag erfarenhetsmässigt.
Det hjälper nu inte.
Jag vill ha vår!

Bilden ovan är tagen med den nya kameran.
Av någon anledning får jag inte till det som jag vill ha det.
En djupdykning i Nikons guide har inte gjort någon större nytta.
Efter ett par timmar på nätet har jag lyckats hitta en lathund med olika inställningar, beroende på vilken typ av fotografering jag vill ägna mig åt.
Det är ruskigt många olika inställningar man kan göra.
För mig som inte vill ha oändliga mängder valfrihet är det bara att bita ihop.
Jag får prova mig fram helt enkelt.

På söndag ska jag återigen fylla bil och släp med godsaker och köra till auktion.
I Godsmagasinet har det under vintern varit svårt att få upp en anständig värme.
Det har resulterat i att vattnet frusit vid ett par tillfällen, nu har jag varit utan vatten i en dryg månad.
I en bransch där glas, porslin och allt annat gods ska vara rent och snyggt, då är det inte lätt att leva och verka utan vatten.
När nöden tränger sig på får man helt enkelt ge upp och åka hem.
Till detta kan läggas en obefintlig snöröjning, kommunen har till och med använt gatan utanför som ett mindre snöupplag.
Förmodligen en rest av att det tidigare varit SJ:s mark.
Lägg till ovanstående ett dörrlås som gett upp, och min entusiasm är nu i det närmaste obefintlig.

Nu ska jag programmera om attraktionslagen.
Nu ska jag visualisera goda, glada kunder, med ett behov av att dela med sig av sina tillgångar.
Till mig.
Because I'm worth it.

Månadens Blogg

Jag blev glatt förvånad när jag fick veta att min blogg Gamla Fotografier blivit utvald till
Månadens Blogg i magasinet Gård & Torp.
Titta gärna in där om ni vill njuta av bilder från förr.

Idag har jag kört iväg ett stort lass till auktion och det blev genast lite rymligare i godsmagasinet.
Det blir ytterligare ett lass på måndag och jag känner början på det nya.

På väg 117 utanför Halmstad  hade en bil med släpvagn voltat ut i terrängen.
Jag passerad strax efter att olyckan inträffat, endast ambulans var på plats.
Föraren var fastklämd och det var full aktivitet runt ekipaget.
Senare mötte jag polis, brandbilar och ytterligare en ambulans i full utryckning.
Man undrar varför en sån olycka händer på en raksträcka i lätt nedförsbacke?
Fri sikt åt alla håll, åkrar på båda sidor.
Jag hoppas att det gick bra för föraren, det är alltid olustigt med trafikolyckor.

Djupa veck

Nu har jag suttit med pannan i djupa veck och begrundat olika alternativ.
Allt begrundande har naturligtvis handlat om min ovälkomna kamerasituation.
Att börja borra och bena i utbudet av kameror och objektiv kan göra en timid man som jag själv helt prillig.
Vad ska jag ha? vad får det kosta? ska det vara nytt? begagnat?
Är jag glad amatör eller semi-proffs?
Risk för blåstick eller hög kornighet? (Nej, det är inte sjukdomar relaterade till allmänt velande)
Jag blir matt redan efter en timmes upptäcktsfärd i optikens värld.
Och...
Varför måste allt tekniskt ha så själsdödande namn?
Aldrig något vackert, enbart vasst och kantigt.
Vilket alternativ föredrar du?
Tamron 18-270mm/3,5-6,3 DI II VC PZD eller Sommaräng?
Nikon DX-objektiv AF-S NIKKOR 17-55mm 1:2.8 eller Marsipan?
SAmma sak verkar gälla TV-apparater.
Bäst i test Philips 46PFL9706T, tätt följd av den billigare Samsung UE55D8005.
Detta att jämföra med glassar som gärna heter Solero eller Calippo.
Jag hoppas att det inte blir lag på att vi ska heta våra personnummer, kompletterat med blodgrupp.

Jag vill här och nu passa på att tacka mina läsare för det engagemang ni har visat.
Helt plötsligt blir det lite kul att skaffa ny kamera.
Det är jag tacksam för.

Vid Gott Humör,
EF-S 17-85 mm f/4-5,6 IS USM Rh+

eh.. hrrrm....jag menar
Skaffaren

Bortom all räddning

Efter att ha tjänat mig väl under flera år har min kamera till sist gett upp.
Inte särskilt lägligt då jag är beroende av den för att kunna dokumentera allt jag har till försäljning.
Förresten är det väl aldrig lägligt?
Jag behöver köpa en ny och tar tacksamt emot tips som leder till ett bra köp.
Den här gången tänker jag satsa på en digital systemkamera.
Min gamla har varit suveränt bra till närbilder, fotografering av märkningar med mera.
Det har varit den stora fördelen.
Tips någon?

Viss Finess

Idag finns det många inrednings- och livsstilsmagasin.
Det finns tidskrifter som visar lägenheter och husinteriörer som är 50- och 60-tal in i minsta detalj.
Men hur såg det ut i verkligheten?
Jag har intervjuat mannen på bilden, en av de som var med då det begav sig.
Obetydligt större än sin nallebjörn memorerade han omgivningen med gott humör.
Man drack kaffe i kopp med fat, serverat ur föregångaren till perkulatorn.
Den ersattes på 60-talet av Don Pedro, en skör bryggare i glas som ger ack så gott kaffe. 
Ryakudden i den tidstypiska bäddsoffan är tidstypisk.
Notställ med noter då nästan alla medborgare, på den tiden, kunde traktera ett instrument.
De flesta ägde ett Hagströms dragspel, i vår familj fanns en Levin orkestergitarr samt fioler.
Golvurna med kitschig dekor i pastellage. 
Rörradio med skal i ädelträ, en apparat där man kunde ratta in Hilversum, Kalundborg och andra exotiska metropoler.       

Hängselbyxan var populär, här sommarmodellen med korta ben.
Gossen har de tidstypiska smala benen som går som trumpinnar.
Den unga damen har kvar något av spädbarnets rondör.
Alla hundar med självaktning hade hundkoja och löplina.
Folkvagnar hade takräcke och däck som bakelitpuckar.

 

Ja, det ska erkännas att jag var något av flickornas Laban redan på den tiden.

Sommarmodet för barn och backfisch var träningsoverall, jmfr Saltkråkan.
Blixtlås på benen var riktigt cool.
Som färsk vuxen hade man brett uppvik på succén blåjeans.
Man hässjade hö på gammalt sätt, ett arbetskrävande men roligt jobb. 

Nu har vi kommit till 60-talet.
Väggen pryds av en fiol och det då obligatoriska flygfotot över gården.
Konsumismen har nu slagit klorna i befolkningen och denna julafton är bordet täckt av julklappar.
Far i huset har fått en kastrull, något som tio år senare resulterade i att han började laga mat.
Mor har fått ett smyckeskrin att förvara familjejuvelerna i.
Mormor verkar lottlös.
Den unge gossen har fått en kasperdocka.
På bordet katten Tusse och en liten kopia i porslin.
Kopian finns kvar, numera lagad med Karlssons Klister men ack så kär.
Till höger storebror som fått nyttiga raggsockor av mormor.
Så här i efterhand kan jag tycka att tre julklappar var ganska lagom.

Vad ser jag

Vad ser du?

Ja, och vad är det jag ser?
Det är inte en föregångare till "Bonde söker fru".
Bilden är tagen långt innan våra lantbrukare behövde aktiv hjälp att hitta en livskamrat.
Detta i brist på tid, bönder idag har svårt för att få tillvaron att gå ihop.
Att arbeta har högre status än att älska i dagens samhälle.

Jag gick en målarkurs för en tid sedan.
En av uppgifterna var att se mellanrummen.
Att se det vi normalt inte ser, att fästa blicken på andra saker.
Jag trodde att jag var medveten om detta.
Under långa tider av pendlande till och från ett arbete (ja, det var på den tiden) insåg jag att jag vanemässigt alltid fäste blicken på samma punkter längs vägen.
Först grenen som sticker ut en bit från trädet, dörren till ladugården, bikuporna, storsälgen, postlådan med bucklan, vägskylten, den gamla smedjan, uppfarten till säteriet, den vattensjuka ängen, övergivna tröskan och så vidare.
Samma ögonrörelser, ständigt samma.
Samma, samma, samma, samma.....

Jag började titta åt andra håll och upptäckte saker som jag passerat i flera år utan att se.
Resorna blev helt plötsligt spännande.
Vad skulle jag upptäcka idag?
Den inre dialogen förändrades.
Ibland var det tyst.
Befriande tyst.


På målarkursen lärde jag mig att se på ett nytt sätt.
Att se tomrummen, den del av verkligheten som inte får någon uppmärksamhet.
På bilden tittar jag normalt sett på kläderna, mönstren på tyget, vad som förenar och vad som skiljer.
Personliga uttryck.
Den mest militäriska honnören tillbakadragen till höger, vinklade handleder, raka händer, händer à la Sibyllakorv, ystert spretande fingrar eller omedveten våffla.
Klädstilen spretar, vem är modernast klädd?

Området mellan armvecket och huvudet är tomrum.
Ljuset mellan skuggorna är tomrum.
Lika viktigt för att bilden ska vara komplett.
Ge tomrummen en chans, se vad som händer.

Vad ser du nu?

Jag ser att skuggorna lutar från höger till vänster.
Undrar hur många mysterier det finns?

Livsfara

Livsfara.
Det står att läsa på skylten.
Av livsfaran ser man dock inte ett spår.
Tvärtom.
Mannen lutar sig tillbaka mot stenmuren.
Som ett lokomotiv framför ett malmtåg.
Stor, stark och trygg.
Han har tagit ett beslut.
Han ska fara lätt fram genom livet.
Icke tyngd av en mur av stenar.
Utan börda.
Framåt, lätt, svepande, lekande.
Konsten att livsfara.

Kärlek

Det här måste ha varit en av de första sakerna mina föräldrar skaffade sig sedan de blivit ett par.
En fotoram, jugend, 25 X 20 cm.
Hjärtat finns med på de tidigaste bilderna i familjealbumet.
Det har lite svårt att stå upprätt, man måste balansera det noga.
Lite som deras äktenskap, det trillade också omkull ibland.
Av alla föremål jag har är nog det här det mest känsloladdade.

Vad kan det vara värt på en loppis i Tyringe eller en Kupan-butik i Gislaved?
Inte många kronor.
Vad är det värt för mig?
Mycket.
Symbolen för;
Ett livslångt åtagande.
Hålla ihop vad som än händer.
Mitt ursprung.
Att livet inte alltid blir som man tänkt sig.

Min far ville bli ett original på gamla dar.
- En vrång, glad gubbdjävel! som han själv uttryckte det.
Nu blev han bara 59 år gammal och hann aldrig utveckla sin originalitet fullt ut.
Men visst kunde han vara vrång, de bästa förutsättningar fanns.

Min mor blev 69 år gammal och hon visade sig vara en av de starkaste, modigaste människor jag någonsin träffat.
Det hade jag ingen aning om när jag växte upp.
Den kunskapen kom med åren.
Respect.

Jag ska vårda hjärtat så länge jag kan.
Vad händer sen?
Vem vet.
Tyringe eller Gislaved?

Johanssons lanthandel fyndbilder

Idag när jag passerade det lilla samhället Hinneryd i Småland såg jag att dörren var öppen till
Johanssons lanthandel.
Innehavaren, en jovialisk äldre herre, var i full färd med att packa upp säsongens utbud.
Läge för en Movarpare, att ta sig in bakom kulisserna och undersöka de fynd ingen annan har fått se.
Ovan en bild av interiören som tyvärr inte är till salu.

Först ut, en inramad Jesusbild av det antika slaget.
Vacker baksida med original träskiva i stället för tjock papp.

Vacker vas. Åseda?
Vad vet jag?

Bautatavla av Johan Tirén.
Nybyggare i Lappland.
Johan Tirén engagerade sig starkt i samernas rättigheter.
Gör gärna en bildsökning på Johan Tirén och titta på hans vackra tavlor.

Bodvars kardor, idag populära i ullkretsar.

En Kunglig Hovleverantör.

I plåtburksversion.
Solo kaffe.

Dansk keramik med lavaglasyr.
Hopplöst undervärderat.
Denna vackra skål av Ernst Faxe.

Salt och pepparströare av det återigen moderna slaget.

Två, visserligen slitna men kompletta, gamla fotoalbum.
I sanning en skatt att stilla bläddra i.

Glasgrunka Åseda?
Vad vet jag?
Samt en liten pytte ljusstake, förmodligen en kopia på Ystad metall's.

En glasskulptur för två värmeljus i flummig design.

Kryddställ à la 70-tal.

Stoor väggtallrik från Rörstrand för DynaPac.
Om någon undrar lämnade jag en hel del fynd kvar till er andra.
Allt var inte heller uppackat så jag vet inte vad jag missade.

Bloggar för utsatta barn

© UNICEF

Mer än en miljard barn bor i dag i en stad. Inom några år kommer - för första gången i historien – majoriteten av alla barn att växa upp i städer, enligt The State of the World’s Children 2012: Children in an Urban World.

Den traditionella bilden av fattigdom har tidigare ofta hämtats från en lantlig miljö. Men det växande antal barn som lever i städernas slumområden, hör till de allra mest utsatta och missgynnade i världen. De är berövade de allra mest grundläggande rättigheterna när det gäller hälsa, utbildning och utveckling.

För visserligen kan städerna erbjuda en rad samhällstjänster, men många barn utestängs ändå helt från dessa. Barn i slummen kan bo nära både skolor och sjukhus, men ändå inte ha tillgång till dem på grund av fattigdom och diskriminering.

© UNICEF/Michael Kamber

En liten flicka drar en flicka en bit metallskrot på en gata i Kirkuk, Irak. Hennes familj ska använda den som vägg i sitt hem, ett litet utrymme endast avgränsat med gardiner på översta våningen i vad som tidigare var en fotbollsarena. De lever i extrem fattigdom utan värme eller rinnande vatten.

Enligt rapporten lever var tredje stadsinvånare i slummen. I Afrika är samma siffra betydligt högre, där bor sex av tio invånare i städerna i slumområden och kåkstäder.

Över en tredjedel av barn i städer blir inte registrerade när de föds. När det gäller barn i afrikanska städer söder om Sahara, samt i södra Asien, är det hälften som inte registreras. Det innebär i praktiken att de blir osynliga i samhällets ögon. Det ökar också deras utsatthet för våld, utnyttjande, skador, sjukdomar och dödsfall.

Rapporten slår fast att infrastrukturen och samhällets tjänster till medborgarna inte växer i samma takt som städerna. De fattiga familjerna hamnar i kläm och får ofta betala dyrt för undermålig service. Vatten kan till exempel vara mer än 50 gånger dyrare i ett fattigt område, där invånarna tvingas köpa det från privata försäljare, än i rika områden där hushållen har vattenledningar. Ett annat exempel rör skolavgifter. Siffror från städer i Brasilien, Marocko och Nigeria visar att de allra fattigaste familjerna tvingas lägga mer än 25 procent av hushållsinkomsten på utgifter för barnens skolgång.

Det faktum att barn inte får sina rättigheter tillgodosedda i städerna döljs ofta bakom statistiska medelvärden, där rika och fattiga har buntats ihop. I samhällen med stora klyftor mellan fattiga och rika blir medelvärden helt enkelt missvisande. De kan ge ett bra intryck, men om man använder dem när man planerar städer och avsätter resurser, är risken stor att de fattigaste glöms bort.

UNICEF uppmanar därför världens regeringar att sätta barnen främst när städer planeras, och att utveckla och förbättra samhällstjänster för alla. Det behövs ett nytt synsätt, där man prioriterar de mest missgynnade och marginaliserade barnen.

Till att börja med krävs det också mer exakta fakta och siffror om barns liv i städer, för att man ska kunna överbrygga de klyftor som finns. Bristen på den typen av uppgifter visar på hur försummad frågan är.

Det trampas på konsten

I rent bokstavlig mening.
Nu har vi fått hem vår Ardy Strüwer-matta.
Den är så läcker och bilden kan inte göra den rättvisa.
Så här i eftertankens kranka blekhet skulle jag naturligtvis ha fotograferat den upphängd i utställningshallen.

Mitt första minne av Ardy Strüwer är från den svartvita tevens tid.
Ardy och Lasse Åberg tramsade runt i korta sketcher.
Nu har de gått skilda vägar sedan länge, och det har gått riktigt bra för de gamla vapendragarna.
Ardy Strüwer har blivit ett stort namn internationellt och Lasse Åberg behöver ingen närmare presentation. Stig-Helmer är lika känd som Åsa-Nisse.
Lasse Åberg är ju också en stor samlare av Disney.
En del har det där lilla extra.
Alla är lika värda.

November

Nu har novemberkylan kommit.
Det är hög tid att tända i vedpannan och sätta fart på en brasa i öppna spisen.

I almanackan från 1954 ser novemberbilden ut så här.
Den känns fjärran från dagens verklighet....

..som ser ut så här.
Gevalia, när du får oväntat besök.

En samling objekt som är frånkörda av tiden.
Gjutjärnsgrytan förmodligen frostsprucken, skorstensspjället fjärran från hettan och regnmätaren har förhoppningsvis gjort sitt för den här säsongen.

Ett kompani fenixlyktor står uppställda, klara för tjänstgöring nu när mörkret sänker sig.

Naturens egen hösttavla har ersatt symaskinen från Singer.

Sammanlänkade gjutjärnsgrytor vilar rofyllt som fartyg i torrdocka medan vakten i utkikskorgen tagit fram kikaren.

Ännu en monark som ligger lågt efter sommarens rubriker.

Morfars gamla eka speglar novembersolen.

Nu gäller det att fästa blicken framåt.
Det kommer en vår.