Fortfarande på banan.

Hej på er!
Nu är det bara ett par veckor kvar tills jag fyller jämnt.
För den som inte vet hur mycket har jag gömt några ledtrådar i det här inlägget.

Min far hann aldrig uppleva sin stora dag, hans målsnöre satt strax innan 60-strecket.
Jag vet att han var mäkta besviken över att han inte kunde köra några varv till.

Så här långt har det för det mesta gått bra på banan, men några gånger har jag slagit runt ordentligt. Då efter att ha tappat markkontakten.
När det snurrat som mest har jag undrat vad som gått fel, men vid en titt i backspegeln inser jag att det har varit lärorikt att hitta "The Point of No Return"

Idag känner jag mig som en vinnare.
Maskineriet fungerar, vi är ett bra och tajt team, det är många skratt och mycket kärlek.

Om någon till äventyrs skulle vilja gratulera så går det alldeles utmärkt bra.
Jag vill inte ha några presenter, snarare önskar jag att jag kan bli av med en hel del saker.
Den bästa gåvan vore att köpa något från mitt innehållsrika lager.
Ni får ett unikt minne för livet och eventuella intäkter går direkt till min pensionsfond.
Den är fri från förvaltningsavgifter, ingen skor sig på min bekostnad.
Målet är att ha 64 ägodelar, det är åtta gånger så många som en buddhistmunk, men bara en tiondel av det genomsnittliga antalet leksaker ett svenskt barn har idag.

Utmaning

Ett nummer som följt mig sedan barnsben.
Varför denna envishet?
När hakade det fast vid mina nedhasade strumpor på livets resa?
Jag har ingen aning.

När det nu funnits där under alla dessa år är det hög tid att ge det en betydelse det förtjänar.
Hur många saker ska man ha för att känna sig fri, samtidigt som har ett bra liv?
Den stora utmaningen ligger inte i att ha 64 saker, det är många människor här i världen som har det och mindre än så.
Utmaningen ligger i att avhända sig allt man samlat på sig, att köra upp nya spår i hjärnan och att lära sig tänka på ett helt annat sätt.
Kanske rentav tvärtom?

Hur mycket kan man göra sig av med utan att få problem med det moderna samhället?
Klarar man sig utan bankkort, körkort och internet?
Musik?

Ur Mendelssohns violinkonsert opus 64.

Bil?

Vi får se, spännande kommer det att bli.
Har ni funderat på vilka saker ni inte vill eller kan leva utan?
Tips mottages intresserat och gärna.

I kommande inlägg skriver jag om mina forskningar i numerologi.

Blåbär

Sedan jag klart deklarerat att jag gör mig av med mina ägodelar har antalet besökare på bloggen minskat till något mindre än hälften.
Kan det bero på att läsekretsen och jag är på väg åt olika håll?
Om man är inne på att samla på sig mer prylar, naturligtvis bättre och bättre sådana, då är inte min blogg det hetaste forumet precis.
För min egen del har ägodelar blivit mer och mer en belastning i tillvaron.
Jag vet inte om alla kommer dit, förr eller senare, att man känner likadant?

Utbudet av varor, tjänster, abonnemang, försäkringar, kanaler, livskamrater och rent skräp har väl aldrig varit så stort som det är idag.
Har vi blivit lyckligare?
Näppeligen.
Att gå in i en större matvaruaffär idag gör mig ganska trött tämligen snabbt.
Det finns åttio olika sorters tandkräm, fyrtio olika tvättmedelsfabrikat, åtskilligt fler än sju sorters kakor, minst fjorton olika skinkor, personalens oräknade.
Behöver vi verkligen detta enorma utbud?

Det finns forskning som visar att det är bra med valfrihet, människor blir lyckligare, men det är inte hela sanningen.
För mycket valfrihet ger ett annat resultat.
Antingen struntar man helt enkelt i att välja, man orkar inte sätta sig in i frågan eller vilken produkt/tjänst som är bäst, eller så försöker man att göra det bästa valet utifrån den kunskap man har.
Det är bara det att det stora utbudet lämnar ett lika stort utrymme för ett missnöje.
Valde jag nu rätt?
Skulle jag ha gjort ett annat val?
Det här kanske inte var så bra?
Premiepensionsfonderna är ett bra exempel.
Om jag får mindre pension än sina vänner, vems fel är det då?
Jo, det är mitt eget.
I valfrihetens namn blir ansvaret och missnöjet mitt eget.
Min egen lilla känsla att sköta om, att vårda sitt missnöje.

Det är nu blåbären kommer in.
De senaste åren i Västergötland och Småland har blåbären lyst med sin frånvaro i skog och mark.
Jag gillar blåbär, extremt mycket de egenplockade.
I år, i Skåne, ser det faktiskt ut att kunna bli en bra skörd.
Hur goda kommer inte de första blåbären att vara?
Om jag under tiden köpt blåbär från Chile, Ukraina, Polen eller Ryssland, då hade inte upplevelsen av de egna blåbären varit lika mycket värd.
Ett överflöd gör åtminstone mig blasé, och varför ska jag frånsäga mig några av livets höjdpunkter?

Det finns ingen bra anledning.