Swedish American Line

Som gammal amerikaresenär gillar jag den här lilla resväskan som har korsat Atlanten vid ett flertal tillfällen.
Det är kul att de gamla dekalerna har klarat sig så bra.
Cabin Class, Tourist Class och tullens märken "Inspected Baggage".
Till och med nyckeln finns kvar.

Tänk en solig dag på Atlanten på ett fartyg som sakta glider fram på vattnet.
Det är annat än dagens kommunikationer som måste gå snabbare och snabbare och snabbare.
Snabbtåg à 320.000.000.000 istället för lokala tåg som stannar i varje samhälle.
Jag undrar varför man inte hellre satsar på bussar och lokaltåg som gör att folk kan bo i hela Sverige.

Fortfarande på banan.

Hej på er!
Nu är det bara ett par veckor kvar tills jag fyller jämnt.
För den som inte vet hur mycket har jag gömt några ledtrådar i det här inlägget.

Min far hann aldrig uppleva sin stora dag, hans målsnöre satt strax innan 60-strecket.
Jag vet att han var mäkta besviken över att han inte kunde köra några varv till.

Så här långt har det för det mesta gått bra på banan, men några gånger har jag slagit runt ordentligt. Då efter att ha tappat markkontakten.
När det snurrat som mest har jag undrat vad som gått fel, men vid en titt i backspegeln inser jag att det har varit lärorikt att hitta "The Point of No Return"

Idag känner jag mig som en vinnare.
Maskineriet fungerar, vi är ett bra och tajt team, det är många skratt och mycket kärlek.

Om någon till äventyrs skulle vilja gratulera så går det alldeles utmärkt bra.
Jag vill inte ha några presenter, snarare önskar jag att jag kan bli av med en hel del saker.
Den bästa gåvan vore att köpa något från mitt innehållsrika lager.
Ni får ett unikt minne för livet och eventuella intäkter går direkt till min pensionsfond.
Den är fri från förvaltningsavgifter, ingen skor sig på min bekostnad.
Målet är att ha 64 ägodelar, det är åtta gånger så många som en buddhistmunk, men bara en tiondel av det genomsnittliga antalet leksaker ett svenskt barn har idag.

Charter

1967.
Efter tio år av bilsemestrar öppnar sig nya möjligheter.
I stället för att bila till Jämtland, ett äventyr på två dagar, kan man nu flyga till solen och värmen.
Det hade man visserligen kunnat göra sedan femtiotalet, men nu blev det var mans möjlighet.
Braathens bildades 1946 och S.A.F.E. står för South American and Far East.

Dåtidens biljetter.
På den här tiden var själva flygningen det pirriga.
Det dånade från propellermotorerna och komforten var enkel.
Flygplanskapare kom först långt senare.
Rigorösa säkerhetskontroller var fjärran, man litade på människor och det sunda förnuftet. 

En klar bonus var möjligheten att köpa skattefri sprit, tobak, parfym och konfekt.
Lyxvaror som i triumf hemfördes till lägenheten i brukssamhället.
En smak av det goda livet.
De orädda smugglade med sig sprit i vinflaskor.
Tulltjänstemän stoppade genast passagerare med utanpåliggande dåligt samvete.

Om man var mellan 18 och 33 år kunde man flyga med Club 33.
Då var risken obefintlig att man skulle behöva ha tråkiga medelålders stötar som ressällskap.
Överförfriskade damer i slutet av sin blomningssäsong fick flabba med likasinnade.

Ankomsten skulle dokumenteras medelst fotografering.
Här flyger vi Iberia.
Vi ser inte ut att reda med Club 33.
1967 gick man på landbacken från flygplanet in till flygplatsbyggnaden.

Jag antar att man som inhemsk fotograf kunde tjäna en hacka på varje charterflyg.
Här kan samma bild säljas till fyra galanta damer.
Bilderna kunde man sedan visa för bleka vänner och bekanta som semestrat i Jämtland.
Damen till vänster har vant tagit fram sitt pass för att få det stämplat.

Det fanns svenskar som var tidigt ute och bosatte sig nere i värmen.
De blev säkert till stor hjälp för vilsna skandinaver som lärt sig de vanligaste fraserna på spanska, men som hade en fragmentarisk uppfattning om hur livet fungerade i Spanien.
En av entreprenörerna var Don Pedro, eller Per-Egon Göransson som han egentligen hette.
Här ser vi framsidan av en av hans mappar, fylld med tips och information.

En bild av Don Pedro i dåtidens relativt vanliga layout, även i Sverige.

Ovan ser vi ett exempel på en inställning som idag känns fjärran.
En tid då lönsamhet inte var det förhärskande.
En tid av mänsklighet.
Det finns flera artiklar om Don Pedro i Svenska Magasinet, bland annat den här.

Introduktionskortet.
Jag är med Don Pedro.
Man behövde aldrig känna sig ensam.
Värdefullt.
Don Pedro avled 2013 i en ålder av 87 år.

Andra pionjärer var Stig och Maud Öberg.
En artikel om paret finns här.
Både Don Pedro och Maud Öberg hade ett förflutet inom Kungliga Postverket.
Det är kanske något hos Posten som driver deras anställda i landsflykt?
Jag hamnade själv på Miami Beach under några år.

Nästa upplägg för fotografering.
-Jag har kul i Spanien-bilden.

För att kunna täcka samtliga deltagare i grisfesten gällde det att fotografera i ett högt tempo.
En man med kameran, en assistent med sombreron.
För snabbt handhavande av en huvudbonad stor som ett kvarnhjul gjorde man ett hål där man stack in ett finger.
Sedan var det lätt att hålla i hatten så att säga.
Dessutom ruinerade man inte damens frisyr genom att trycka ner hatteländet över öronen på offret.

På vägen hem till kalla nord fälldes det säkert en och annan tår, tur att flygbolaget höll med servetter.
Nu var äventyret oåterkalleligen över.
Kvar finns fotografierna.
Resenärerna är borta.

Drakens år

Det kinesiska horoskopet är intressant. Vi gick nyss in i drakens år.
Drakens år är innovationernas och företagsamhetens år, den oräddes och stoltes år.
Draken är en ohämmad varelse med massor av energi och kreativitet.
Den är eldig och passionerad och drar sig inte för någonting.

Själv är jag född i hästens tecken.
Människor som är födda i hästens tecken tycker om att avancera snabbt.
Uppbrott är inga problem för dem, de ser snarare fram emot alla livets förändringar.
Man kan inte beskylla dem för att vara särskilt konservativa.
Är man född i hästens tecken är man troligen väldigt självsäker och kanske till och med en aning skrytig.
Som yrke kan hästen nästan välja vad som helst eftersom denne har så lätt för att lära och är så flexibel, men ledaryrken eller yrken där man jobbar mycket individuellt brukar passa dem allra bäst.
Det är dock viktigt att de får träffa många människor.
Är man född i hästens år bryr man sig inte mycket om pengar och man är ofta väldigt generös.

Man kanske inte skulle bry sig så mycket om ägodelar heller?
Ett mindre hus rymmer inte så många grejer.
På kälken en årsförbrukning för den lilla stugan, jämför med våra 40 kubikmeter.

Eller som Lasse i Berget, en egenhändigt murad stuga där själva Kinnekulleberget utgör innerväggen. Lasse var egensinnig och fåordig.
Läs mer om Lasse och hustrun Inga här.

Om man hade färre ägodelar att ta hand om kanske vännerna skulle komma och hälsa på oftare.
Då skulle man ha mer tid över för varandra.

De skulle förvisso bli tvungna att ta med ett eget boende, men finns det hjärterum...

Man skulle kunna packa en kappsäck och ta semester...

... men se upp för dåliga fruntimmer och vara försiktig med spriten.

Man skulle kunna ta sig så långt som till Schweiz, vandra i Alperna och se intellektuell ut.

Eller möta våren och skaffa nya välklädda vänner i Paris?
Frågorna är många.
Kan man överleva utan alla saker man skaffat på sig?
Var går gränsen för att man ska känna att man har kontroll?
Om man gör sig av med alla saker, vad ger man då utrymme för i sitt liv?
Det kan vara värt att undersöka.

Reslust

De senaste dagarna har min reslust väckts till liv igen.
Möjligen beror det på filmen jag såg för några dagar sedan?
Eller att vi snart är klara med flytten?
Det har visserligen blivit en femtiomilatur i veckan med flyttlass men det räknas liksom inte in under reskontot. För mycket last för att det ska kännas bekvämt.
Jag reser helst med lätt bagage, jag tågluffade med en konsumkasse som jag senare bytte ut mot en liten tygsäck.
Tänk att få pumpa däcken på 28-tummaren, välja ut en väska och ge sig ut på småvägarna.
Mitt val faller på den sommarljusa väskan med förstärkningar i brunt läder.

Man vaknar i gryningen under bar himmel, som i Juan-les-Pains 1976.

Eller på en liten trottoarservering i Carcassonne.

Jag gillar verkligen att åka tåg, riktiga tåg.
Här har min mor åkt från föräldrahemmet i Älvdalen till sin älskade make i Karlskoga.
Färden gick via Mora och Kristinehamn.
Med tanke på datumet hade hon dessutom sin ohängde son på 3½ år med sig.
Jag hade lärt mig alfabetet och kunde ljuda till Filipstad och Långban men minns att det körde ihop sig i Brintbodarna.

Här har man åkt snälltåg.
De var inte hyggligare och trevligare än andra tåg men de var snabbare.
Jag antar att det är ett låneord från tyskan, snabb heter ju Schnell! på tyska.
Färden gick till Hova via Hallsberg och Gårdsjö.

Här är min trogna reskamrat.
De mänskliga reskamraterna har kommit och gått men min väska verkar vara för evigt.
Det brukar aldrig vara några problem att hitta den på flygplatserna.
En fördel med att sticka ut från mängden, något de andra väskorna inte vågar.

När jag flög till Grekland hade jag på vägen begåvats med ett nytt bidrag till dekalfloran.
"Visst är det här en Jättebra Reklamplats".
Bagagepersonal med humor.
När jag ser närmare efter tycker jag att det saknas en dekal från Orkney.
Det kanske är dags att göra något åt det?

Nu var det tänt här igen!

Jag hittade en låda full med reklamtändstickor, någonting som var stort på 50-, 60- och 70-talet.

En del av dem var riktiga pärlor.
Liseberg och Gröna Lund tävlar här med varandra.
I rad två har vi Pressbyrån till vänster och Tilafabriken Trelleborg till höger.
Tilafabriken gjorde laminatprodukter, de köptes upp av Perstorp 1974.
På sista raden satsar jag på Apollonia, den ser trevlig ut.

Översta raden, idel kända produkter.
Mjölk, varmkorv, ost och chark.
Rad två innehåller olika representanter för Sparbanken i form av de välkända sparbössorna.
Rad tre kommer från tidningsvärlden och rad fyra är två riktiga specialare med samma form som produkten de gör reklam för.

Två rader med goa näringsställen. Och två plån sticker ut.
Dels Ambassadeur med den nattliga bilden av Kungsgatan och dels den röda på rad ett.
Idag skulle nog ingen kalla sig SH-T mitt i City.
Rad tre och fyra, lite tyngre grejer.
De mindre kända företagen väljer att visa sina produkter medan Rausing och andra välkända namn hade en stramare design.

Smått och stort, sjukt och friskt, allt från symaskiner till flygplan.
Hotell Gästis i Brännebrona har fått en nödvändig ansiktslyftning på senare tid och ser nu lika bra ut som under sin glans dagar.
Donnay som bland annat tillverkar tennisbollar ligger bakom plånet bredvid med samlarbilden.
Rod Laver från Australien är den ende tennisspelare som tagit två äkta Grand Slam.
Det skedde åren 1962 och 1969.

Man blir törstig i det här jobbet.
Jag undviker sorgfälligt Beyaz efter en konfrontation i min glada ungdom.
Enligt Wikipedia har smaken beskrivits som "Halvsött, odrickbart med smak av wellpapp och sur disktrasa".

Det gick ju an i tonåren när ens referensramar inom området var obefintliga.
Man trodde att all alkohol smakade päck, Det har senare visat sig att så inte alls är fallet.

Till Beyazen röktes det Glenn eller Hobson.
Första försöket var en ask Newport Mentol minns jag.
Man kan tycka att de valen skulle ha resulterat i en total avhållsamhet senare i livet.
Så var icke fallet, jag rökte ytterligare några år innan förståndsgåvorna var fullt utvecklade.

Sprit och sjöliv hör inte ihop, det borde vara en självklarhet.
Konstigt nog omfattas bara båtar längre än tio meter av den nya skärpta lagstiftningen.
Det tycker jag är mycket märkligt.

Jag vet att ett par av de här mackarna inte finns kvar längre.
Mackdöden har blivit ett begrepp.

Nej, jag tror jag går tillbaka till första bilden.
Apollonia eller Minerva? Hollywood non stop kanske?

Ladda ner ett skyddshelgon

Här kommer ett udda föremål.
Ni kanske vet att S.t Christopher är de resandes skyddshelgon?

Det här lilla häftet kan vara oumbärligt för en katolik på resande fot,
oavsett om det gäller bil, båt, flyg, tåg eller något annat sätt att ta sig fram.
På framsidan återfinner vi det välkända IHS, Iesus Hominum Salvator.
Förkortningen IHS blev populär under medeltiden och passar bra här i Hova
där vi har Riddarvecka varje år.
I Italien protesterar katolska kyrkan mot att man byter ut skyddsamuletterna mot
bilder i mobiltelefonen. Att ladda ner ett skyddshelgon kostar 3€.

Häftet består av två sidor och har en relativt modern skyddsamulett i form av en kopparplåt på
bakre pärmens insida. Häftet är daterat 3 juli 1947.
Skulle olyckan mot all förmodan vara framme, finns en uppmaning att man ska kontakta närmaste lokala katolska präst.