Wirkkala Wiinblad

Rosenthal Polygon Serenade.
Formgivare Tapio Wirkkala.
Dekor Björn Wiinblad.
Dubbla konsonanter och dubbla vokaler i en spännande mix.
1978.

What the Hell

Jag har också sagt att jag ska hålla på med antik och företag så länge det är roligt.
Jag tror till och med att jag sagt det förr, det är inte så roligt längre.
Det som ger mig en kick är att hitta fynden.
Jag är ingen förvaltare.
Jag vill inte ha saker i lager längre än en vecka, möjligen två.
Efter det är fynden kvar på övertid.

Jag vill att mina kunder ska bli lika glada som jag en gång blev, när de upptäcker fynden jag har till salu.
Det händer alltför sällan.
Med konkurrens i form av välgörenhetsorganisationer, kyrkor, gratisarbetare och svartsäljare är steget till nolltaxering inte långt.
Jag har varit medlem i FAK, Förenade Antik- och Konsthandlare, sålt på större och mindre mässor och på nätet och i butik.
Det har inte hjälpt.
Om man som jag vill bo på landet eller iallafall i någorlunda sund miljö finns ingen uppsjö av kunder.

Jag är förmodligen ingen bra försäljare.
Mitt tålamod med buttra, snåla, prutande kunder är förbrukat.
Jag vill bara träffa trevliga, glada människor.

Jag har naturligtvis under de här femton åren träffat många trevliga och glada människor.
Det är dom som har varit den stora behållningen.
Tyvärr kan jag nog inte leva på dom, inte ens om jag frågar snällt?

Under det senaste halvåret har jag, i gott sällskap, vänt och vridit på problemet för att hitta en ny infallsvinkel.
Kan det kombineras med något annat?
Vill jag lägga ner ytterligare timmar per dygn?
Jag hittar inget alternativ som känns lockande.

På något sätt får jag försöka bli av med mitt lager.
Det känns inte heller frestande, men det kanske lättar efter ett tag?

Jag kommer att fortsätta skriva här, då mest om det jag säljer.
Mer kåserande, fabulerande inlägg lägger jag upp på min nya blogg Strålande tider Härliga tider.
På så sätt kan jag separera det gamla från det nya.

Så.
Nu har jag sagt det som inte bör sägas.
Återstår att se vad som händer.

Jaktsäsongen har startat.

Efter två år med i det närmaste totalt inköpsstopp, är det roligt att gå runt på en loppis med radarn på.
Vad är detta? Nagg? Undrar om det där kladdet går att få bort? Tryck eller litografi?
Där är en signatur, men vad fan står det?
- Anna? Kan du läsa vad det står?
Vilken fräck glasyr!
Det här känner jag igen men jag kan inte placera det? Men jag tror det är bra.
Har vi kvar av den gamla teakoljan?

Den här dagen blev det mest tyska vaser, tätt följt av Upsala Ekeby.
Svampvasen i blått är av Göran Andersson och har nummer 7060.
Skålen med däckmönster är Ingrid Atterbergs Roma, nummer 2677.
Till höger en svårfotograferad liten skål, också den av Ingrid Atterberg.
Den är onumrerad men jag tror den kan ha nummer 2071, serien heter Grafika.
Till vänster hästfatet jag kände igen, men inte kunde placera.
Den är mycket lik Rosa Ljungs vackra "Pampas vilda hästar" men en variant jag inte kunnat hitta på nätet.

Favoriten denna gång är Grafika, tillverkad mellan 1951 och 1954.

Som ni ser kan det vara fler frågetecken än utropstecken när man är ute i verkligheten.
Det är nog det som gör det så spännande.
Man får lita till kunskap och intuition.
Ibland kan det behövas lite humor också, om intuitionen skulle slå fel.

Stegstol

En av många stegstolar som finns på lager.
Det finns en mängd olika varianter, jag gillar denna utfällbara i trä och metall.
Snygg blå färg och slitet trä.

Tjeckiskt glas som jag gillar.
Troligen tidigt 60-tal.
Design Vladislav Urban.

Anonyma glasformar.
Jag vet att de även finns i rött, men har ingen aning om tillverkare.

Det har funnits ganska många på lager, nu återstår de här paret.

Färgstarka papiljotter.
Igår hittade jag ytterligare ett gäng i en därför avsedd förvaring i plast.
Den ser ut som en sjömanssäck men med ett typiskt 70-talsmönster

Stuvning

När det är dags för trerätters stuvning hos goda vänner, då åker bästa blusen på.
Fröken Perkele glad och färgglad.
Nu vankas stuvad förrätt, stuvad huvudrätt och stuvad efterrätt
Nästa gång satsar vi på trerätters pudding.

REA 1970 REA

Året är 1970.
Postorderföretaget rear ut plagg som samlats på hyllorna och inte sålts i den takt som förväntats.
Idag tror jag att de hade gått åt som smör i solsken.

Eller kanske inte?
One-piecen till höger känns lite tveksam.
Den kanske passar utmärkt till fredagsmys?
De långa dragkedjorna mitt fram är väl ändå passé idag?

Det här gillar jag bättre.
Lägg märke till att modellerna ofta är Lill Lindforskt pigga och glada, eller Brigitte Bardotskt plutiga.
Bardotskt säger man inte med lätthet efter fredagsvinet.

I ett försök att intressera den yngre kundkretsen använder man sig av lite flower-power textning à la dåtidens konsertaffischer.

Om damerna är pigga, glada och plutiga, är männen av ett annat virke.
Kalsongmannen för tankarna till dåtidens terrorister.

Christer Pettersson-looken var populär.

Vad är det med män och armbandsur?
Jag läste någonstans att det första en man tittar på om han möter en annan man är dennes armbandsur.

Som nummer två kommer det kvinnliga sällskapet.
Verkligen?

Retrotextil säljes

Nu har jag startat min försäljning av textilier.

De har legat nerpackade i åratal.
Igår började jag lägga upp auktioner på Tradera, ni hittar dem hos Skaffaren.
Alla på denna sidan bör finnas där senast ikväll.

Jag låter bilderna tala för sig själva.

Framtiden

Skaffaren 1976.
Jag sitter på mitt hotellrum i Los Angeles och tittar in i framtiden.
Amerikas hjul snurrade på.
Det hade visserligen varit en bensinkris och bilarna hade krympt betänkligt, men det fanns ändå en stark framtidstro.
I framtiden såg jag ytterligare resor till det stora landet i väster.
Redan året efter var jag tillbaka och köpte en bil, en Oldsmobile Super 88 av 1958 års modell.
Den bilen tog mig till New York utan större problem.
Min egen roadmovie tvärs över kontinenten.
Det långa håret var inte till min fördel i mellanvästern, tankarna gick till filmen Easy Rider.
Jag såg också indianernas situation i det som en gång varit deras land.

Vad ser jag i framtiden idag?
Orättvisa.
På Cypern vill man ta en icke föraktlig del av medborgarnas sparpengar för att bankerna ska överleva.
Det är mycket märkligt.

Vad mer ser jag i framtiden idag?
Omfördelning på ett annat plan.
Avfolkningen på landsbygden fortsätter.
Om 60 år kommer den siste att flytta ut från Ådalen, sedan är det tomt.
Redan nu ser jag många mindre samhällen som sakta dör.
TOMT!
Hallå?
Det går tydligen inte att bo utanför storstäderna.
Det är mycket märkligt.

Vad kommer att hända framledes?
Säg det.
Jag säljer nu av mitt lager och börjar med det "onödiga".
Redskap, verktyg och nyttosaker kommer jag däremot att behålla.

Jag rekommenderar den här filmen på URPlay.
Den heter Systemfel som hotar världen
Det är ingen konspirationsfilm, det är på riktigt.

Modern arkeologi

Mellan varven.
Den senaste tiden har jag börjat gå igenom kartonger med mina gamla foton.
Förutom mina egna bilder är det fotoarvet efter mor och far.
En del kan jag rensa bort, suddiga bilder, bilder på okända, bilder på suddiga okända.
Jag blir också påmind om att framkallningsföretagen lurade på kunderna "dubbla kopior".
Det finns dubbelt av mycket kan jag säga.
Tänk om bankerna hade varit lika generösa.
Det skulle dom faktiskt kunna vara idag, räntan ligger nu på noll procent.

Alltnog, livet passerar revy redan nu i form av husrenoveringar, ungdomssynder, jänkare, emigration, arbeten, kärlekar, barndomens Kalle Anka-värld och resor i egen regi.
Det är förunderligt och överraskande hur mycket man kan hinna med i sitt liv.
På bilden syns det att det fanns tid över till att dekorera "vinterbilen".
Hot Rod i ett ökenlandskap var min första motivlack.
Arbetet utfördes i lägenheten till tonerna av Nipponjin med Far East Family Band.
Det var mer tyg i byxbenen än i bilens samtliga säten.
Ratten lindad med läderrem för säker kurvtagning i höga hastigheter.
Livet lekte.
Så även jag.

Innehav för eget bruk

Helgens biltur resulterade i några inköp av tyska vaser.
Så länge de är färggranna och lustiga kan jag inte motstå dom.
Vill ni se fler, gå till Tusen vaser.

Färggranna

Idag stannade jag till vid en loppis och kom ut med två prospekt.

Jag tycker det är svårt att avgöra åldern på dem.
Prospekten alltså, inte damerna.
Kan det vara 70-tal?
Det känns lite Burda över det hela.

I varje finns små "smakprover" eller rättare sagt färgprover.

En blick på tuss nummer 256 avgör saken, det får bli rött i höst.

Optimala Retrobutiken

Ta er tid att titta på alla bilderna.
Här finns mycket som väcker ha-begär hos en Retroentusiast.
Bildkvalitén är inte den bästa då ljusförhållandena var svåra.
Alla bilder är klickbara och nu låter jag bilderna tala för sig själva.
























Antik & Design
Galtebäckshamn
Det låter som poesi.