lördag 20 augusti 2016

Arv och miljö


Mannen på bilden ska snart fylla trettio.
Han är halvvägs i livet, men det vet han inget om när bilden tas
Här har han klivit upp ur smörjgropen i Nora Bergslags Järnvägars bussgarage för att få ratta en arbetarbuss i brukssamhället Karlskoga.
Mannen på bilden heter Pelle och var min far.
Han gick bort redan vid 59 års ålder.
Då hade han blivit bas i Bofôrs, duktig prickskytt, riksspelman på fiol och under tiden hade han även försökt uppfostra sin ohängde son, som bekant med blandat resultat.
Min pappa var tuff, hade ett djäv
ulskt humör och behärskade samtliga kända invektiv (plus några egna) på sitt jämtländska idiom.
Han hade ofta ett gapflabb på lur, ett väl utvecklat sinne för humor och ett särdeles gott öga till "fruntimmer".
Kort sagt, min far var mycket, men aldrig lagom.

Han växte upp i väglöst land med sin gamle far, som var ännu tuffare, och sin mor som var hushållerska åt fadern.
Gifta var de aldrig utmarksbonden Carl och hans hushållerska Märta.
Carl var en "klok gubbe" och kunnig i folkmedicin och att överleva.
Han drev sin gård i en form av arrende som försvunnit i modern tid.
Marken och de byggnader som befanns på fastigheten återgick till jordägaren efter arrendatorns död.
Med andra ord visste farfar att det han byggde upp skulle komma bonden till del efter hans död.
Carl hade försörjningen tryggad under sin livstid, men vem skulle ställa upp på de villkoren idag?

Pappa Pelle fick slita hårt under sin uppväxt med att lägga nät under isen på vintern och allt som hörde bondlivet till, dessutom drabbades han av TBC och fick vistas på sanatorium under en tid.
Pelle fick ofta stryk, något som gick i arv till nästa generation.
Det upphörde när jag var i tonåren och kunde börja slå tillbaka.

Han hade stora planer för mig, jag skulle bli läkare eller tandläkare eller något annat fint.
Jag hade ju begåvats med läshuvud, gubevars.
Det fanns gott om förbud att bryta mot.
Förbud mot långt hår, trimmade mopeder, motorcyklar med långa framgafflar och raggarbilar.
Bilintresse var ett jävla slöseri.
Led Zeppelin, Fleetwood Mac och senare Grand Funk Railroad avfärdades med orden:
- Det där är jävlar i min själ inte musik!

Denna uppfostran resulterade naturligtvis i att jag haft långt hår större delen av mitt vuxna liv, 

fler bilar än jag kan räkna och att jag har svårt för att leva utan ett genuint Harley-dunk.

Min far var en paradox.
Han berättade ytterst lite om sin uppväxt men jag har fått pusselbitar här och var.
I lumpen var han motorcykelordonnans och fick alltsomoftast skjutsa på sitt törstiga befäl.
En dag var det mer än vanligt bråttom till Systemet och det höll på att sluta illa då en bil svängde över vägen precis framför "Bolagsexpressen".
De fina representanterna för Sveriges försvar strök bilens sida men höll sig på rätt köl och brände vidare i full fart.
Väl framme upptäckte pappa att han hade bilens dörrhandtag i rockfickan.
Han hade flygrekordet vid järnvägsövergången i Lit i nedförsbacken mot Indalsälven.
Polisen hade mätt upp 14 meters luftfärd med en Nash av 1936 års modell.
I bilen hade han en svårt brännskadad flicka som måste in till Östersund så snabbt som möjligt.
Av förklarliga skäl blev han inte haffad av lagens långa arm den gången, dessutom var det fri fart på den tiden.
Däremot hamnade han inför tinget för att ha kört motorcykel på sjöarna i trakten.
Det här var under kriget, bensinen var ransonerad och det fanns inget utrymme för en massa nöjeskörning och vart hade han fått tag på all bensin?
Det erkände han aldrig men jag har fått veta.
Den hade han snott han ur brandkårens mobiliseringsförråd.
Samme man tyckte att motorsport var onödigt och en styggelse.

Hur hård han nu än var mot mig så försvarade han mig alltid utåt.
Där kom hans humör väl till pass.
Nästan enochnittio golvade han allt motstånd verbalt.
En stackars man som hade synpunkter på min mopedkörning fann sig bli utskälld, utan avbrott, under en alltmer skyndsam promenad mot stadens centrum.

Trots att vi inte hade den hjärtligaste relationen var han min far och jag älskar honom för att han fört mig till livet och all den bonus han tillförde under resans gång.
Vi är lika men ändå så olika.
Nu har jag levt längre än han fick leva.
Nu lever jag för oss båda.
I tacksamhet
och glädje.

fredag 5 augusti 2016

Stenhårda arbetsplatser


Samma helg som Antikmarknaden i Degeberga gick av stapeln samlades ett gäng retrobloggare i Malmö.
Årets "Loppisresa" gick genom det fagra Skånes jordbruksbygder hela vägen till Österlen.
Det blev många stopp på vägen och visst går det fortfarande att göra fynd, trots att det verkar finnas en miljon loppisentusiaster i landet och nästan lika många försäljare.
Jag brukar spana efter gamla fotografier och i Ystad fick jag napp.
Något som jag tycker är både roligt och värdefullt är bilder från arbetsplatser, att få en inblick i hur det var förr. 

På bilden ovan ser vi ett gäng stenhuggare, jag förmodar att det är granit som bearbetas.
Tyvärr finns ingen anteckning om var vi befinner oss.
Bilden är i vykortsformat, och det kan vara en bra idé att kolla i vykortslådan som brukar finnas på de flesta fasta loppisarna.




Den här bilden däremot är i knappt A4-format och det var en bruklig storlek när man ville samla alla på arbetsplatsen för att ta en gruppbild. 
Ofta brukade de flesta i styrkan ha "sitt" verktyg med på bilden så att man kunde se vilken status var och en hade.
Ofta kan man se minderåriga arbetare kura i en liten klump nere i högra hörnet. 
De var längst ner i hackordningen och inte sällan illa klädda.
I bildens förgrund ser det ut som det bjuds på snus när arbetet står stilla. 
Efter en lite närmare granskning upptäcker jag att det finns några kvinnor och barn på bilden, strax till höger om mitten. 
Lite snett till vänster ser vi ett ekipage bestående av häst och vagn.
Vindmöllan driver förmodligen en pumpanläggning.
Här ser det ut att handla om ett kalkstensbrott, återigen är det okänt var.
Idag finns säkert ingen verksamhet kvar, brott lönar sig ju inte som bekant.

Klicka gärna på bilderna för att få upp dem i ett större format.

torsdag 4 augusti 2016

Bokslut


De som känner mig vet att jag är gravt förtjust i det förgångna.
Ge mig en låda gamla handlingar och jag förflyttas hundra år tillbaka i tiden.
Eller mer.
Mycket har hänt sedan jag för första gången hov upp min stämma i denna världen.
Utvecklingen har gått i rasande takt och vi vanliga människor har svårt för att hinna med.
Då kan det ibland vara välgörande att ta del av livet och vardagen från förr.
Vad göms i sterbhusets kassabok som löper över nio år?



Skatten skulle betalas redan då.
Det fanns en fru Andersson som understundom behövde kontanter.
Tanter föredrar kontanter.
På den tiden kunde man få ränta på banken, idag ett okänt fenomen.
En vecka innan julafton avhyses två hyresgäster till en kostnad av 28 kronor.
Kunde de inte betala hyran? Söp de och slogs?
Jag undrar om de fann nytt tak över huvudet?



Det ryms lite dramatik och insikter i en gammal kassabok.
Man ska läsa i livet medan man kan.
När blindheten eller Jesus griper in, då är det för sent.
Läs! Lev! Prata! Älska!

onsdag 15 juni 2016

Jag gillar filmer med lyckligt slut del II


Så kom det.
Kvittot på att insatsen var framgångsrik.
Härligt!
Fågelvägen är det knappt nio mil till Växjö.
Det höll hela vägen.

måndag 13 juni 2016

Jag gillar filmer med lyckligt slut

För två veckor sedan mötte jag snartnioåringen vid busshållplatsen.
Vi hade inte gått långt längsden hårt trafikerade länsvägen förrän snartnioåringen pekade på en förolyckad fågel.
Den hade kraschlandat med näbben före i det höga gräset, det var bara stjärten och vingspetsarna som stack upp.
Vi närmare kontroll visade det sig att det var en brevduva och att den levde.
Ena vingen var sned och ena benet verkade ha fått sig en rejäl smäll.
Vad göra?
Amatörveterinären i en vaknar till liv och de djurkrakar man vårdade i barndomen passerar revy.
- Vi får försöka klara den, säger jag till snartnioåringen.
- Kommer den att överleva?
- Jag har ingen aning, svarar jag, men vi måste försöka.


Vid en genomgång av husets bra-att-ha-saker dyker det upp en papegojbur, ett porslinsfat och en låg plastbytta att servera vatten i.
Första natten tillbringas utanför huset men sedan flyttade duvan upp på loftet för att inte störas av barn och hundar.
Det fick som synes bli ett lågt dukat kuvert då duvan låg på magen mesta tiden de tre första dagarna.
På bilden ovan står den på ett ben för första gången.
Kroppen ser fortfarande sned ut, ena vingen hänger lite grann.


Efter en vecka tar jag bort buren så att den kan röra sig fritt.
Den rör sig inte mycket då den fortfarande haltar svårt.
Nu går duvan under arbetsnamnet Dua, ett skånskt unisex-namn.
Vi har även fått kontakt med en representant för Kronobergs brevduveförening eller vad de nu kan heta.
Om inte duvan flyger på fredagen så kommer någon att hämta upp den under eftermiddagskvällen.
Ingen flyger, ingen kommer heller.
Dua har registreringsnummer S 87 2014



Dua brukar tillbringa eftermiddagarna med att filosofera och förmodligen att längta hem.
Benet används inte i någon större utsträckning, men lite provflax har det blivit under veckan.





På lördagskvällen, efter nära två veckors konvalescens, var det dags för en första provflygning.
Kvällen efter, på söndagen, var det ett omfattande flygande runt logen.
........flappetiflappetiflappetiflapp.........flappetiflappetiflappetiflapp.........flappetiflappetiflappetiflapp.



Måndag morgon.
Tomt.
Nu återstår bara städning.
Och...ett liv.

torsdag 9 juni 2016

Renovering av gamla utemöbler del 1


I vår bohemiska trädgård har vi tre gamla stolar i smide, utrustade med träsits.
Trädgården är bohemisk i så måtto att vi inte har något emot maskrosor, nässlor, tistlar eller annat ogräs.
Grannen som tillbringar hela dagar på knä i sin trädgård för att avlägsna alla sina maskrosor må tycka att det är vi som är bohemiska.
Kan så vara, men vi vill ha en trädgård med en mångfald av växter och djur.

Det var en parentes, vi har också en mångfald av trädgårdsmöbler.
Som synes har de här stolarna nått den grad av förfall då de inte längre är en njutning för någons rumpa.
På favorithustruns, tillika möbeltapetserarens, initiativ ska sitsarna nu bytas ut.


I egenskap av gammal garageråtta får jag uppdraget att avlägsna de fastrostade skruvarna och muttrarna.
Till min hjälp har jag en arbetsbänk som går helt i stil med uppdragets art.
Stil är A och O, rost och grånat trä är min melodi.
Jag har också satsat på vinkelslip, spårmejsel och en svetstång.
En öppnad burk Bullens pilsnerkorv får husera de gamla skruvarna och muttrarna.


För att få bort de gamla skruvarna och muttrarna använder jag vinkelslipen och skär ett spår i varje mutter.
Jag är noga med att inte köra för djupt, då skadar jag den underliggande metallen.
Det blir aldrig några snygga märken efter en vinkelslip.


Sedan tar jag en favorit, den låsbara svetstången, och skruvar bort det som återstår av muttern.
När det bara är någon millimeter gänga kvar brukar det aldrig vara något problem att lossa den.
Tänk på att metall blir brännhet när man bearbetar den med en slipmaskin.


Voilà! som fransyskan sade med benen i vädret.
Här har vi nu ett av tre paket trädgårdsstol.
Nu lämnar jag över till favorithustrun att tillverka nya träsitsar, de ska kläs med vaxduk har jag hört.
Jag återkommer snart med del två av projektet.

lördag 28 maj 2016

Lokalt engagemang


Imorgon är det loppis i vår lilla by.
Då passar vi på att göra oss av med överskottet.



Det ska bli intressant att se vad vi kan bli av med.

fredag 27 maj 2016

onsdag 25 maj 2016

Projekt Ute


Livet på landet består inte enbart av att läsa god litteratur eller att skrapa bort färg från gamla barockmöbler, nej ofta är det klurighet och hårt arbete för att få tillvaron att gå ihop.
Ett projekt vi nyss avslutat är bygget av en torkställning.
Den består av betongplintar nergrävda i marken, vi vill inte att de första stormvindarna ska fälla underverket.
Ställningen är byggd i trä, 3" X 3" och 2" X 2".          (" = tum)
Vi beställde två nystan sisalsnöre men fick bara ett i första leveransen, idag hämtar vi upp det andra.
Sisalsnöre är tillverkat i bästa naturfiber - hög belastningsgräns och gott greppfäste,
Första gången jag nyttjade torkställningen, i gassande sol och till ackompanjemang av ymnig fågelsång, var det närmaste en religiös upplevelse jag kommit på åratal.
Vi har ingen energislukande torktumlare utan satsar på det enkla och naturliga.   



Nu är vi mitt uppe i projektet "Byggande av odlingslådor".
Här är fyra tvåbrädors klara för att placeras ut i det omgivande landskapet.
Vi låter hörnreglarna sticka ut en decimeter för ökad stabilitet.
Runt omkring i mindre lådor har vi planterat jordgubbar, smulgubbar, kråkbär och libbsticka.



Den första av våra trebrädors odlingslådor, det blit ytterligare två i år.
Vi gräver bort grässvålen där lådans väggar ska ligga mot marken.
Där lägger vi en smal bädd av singel så klarar sig träet lite bättre.
I hörnen och vid mittreglarna gräver vi lite djupare.
Vi grundar botten med tjockare återvunnet papper för att slippa överraskningar underifrån.
När lådan känns stadig är det bara att fylla med jord.
Här har vi satt potäter!



Vi hittar fortfarande saker som påminner om att vi bor på en gammal bondgård.


Favorithustrun är redan igång med nästa jobb, att skrapa och måla våra utemöbler.
Allt ska vara fint till sommarens kalas.

tisdag 24 maj 2016

Sommarläsning



Nu har den bästa sommarläsningen äntligen kommit som pocket!
Jag ska villigt erkänna att jag tilltalas av tanken att gå på luffen,
att lämna vardagen och prylarna ryggen i utbyte mot en personlig frihet och en närhet till livet och naturen.
Det är inte svårt att leva sig in i Anna-Lisas nya tillvaro och de nya och ibland ovanliga situationer som dyker upp.
Förvisso är det skillnader i luffandets konst, beroende på om man är man eller kvinna, men jag har läst boken med stor behållning.
Favorithustrun, som är utbildad bibliotekarie, övertog boken efter mig och hon levde sig in i handlingen så till den milda grad att jag är glad för att huvudpersonerna är fiktiva.
– Det måste bli bra, annars j-lar! hördes från läshörnan i sovrummet.
Jag tycker att det låter som ett gott betyg.

I boken får vi lära oss att se upp för familjefäder och journalister.
Vi får en utbildning i loppandets och överlevnadens konst  och vi lär oss att man
överlever även som lätt/riktigt lortig.
Till detta kan läggas vikten av att förutse konsekvenserna med två madrasser,
den ädla konsten att fylla shortsen med hö samt inte minst att må
fysiskt illa av habegär.

Jag gillar verkligen Elis förmåga att uttrycka sig och avslutar med några exempel som rimligtvis inte lämnar någon oberörd.

”Lallar omkring bakfull i halvknäppta ballongbyxor och skägg som stinker av utspillt öl.”
”Räknades det som en sexuell avvikelse att tända på flerstaviga ord på dialekt?”
”Hon lyfte en fot i taget, utstuderat sakta, och krånglade av trosorna som ville fastna i de höga klackarna.”
”Mellanblå tantjeans stramade lite över de pensionerade barnfödarhöfterna.”

Följ med på luffen och finn livets mening.


lördag 21 maj 2016

Långnos och Spetsnos


Gamla träleksaker är coola som inredningsdetaljer och ibland kan de till och med få lite gammaldags jord på däcken.
Här är ett par lastbilar av olika fabrikat parkerade vid Kråkgårdens jordgubbar.



Nu har vi drygt tre odlingslådor med den gamla, synnerligen goda, jordgubbssorten så vi tror på att sorten är räddad för framtiden.
Rubriken anspelar på två gamla svenska lastbilsmodeller, i folkmun kallade Volvo spetsnos och Scania långnos.

fredag 20 maj 2016

Upptäcktsresande i det lilla formatet


Medan andra flänger och far till Pippi Island, New York, Barcelona och Herrljunga väljer jag ofta att resa i det lilla. Den här resan gick till ett uthus på egendomen.
I förnäm avskildhet på loftet bor den här munken.



Hans blick är riktad mot Österlandet och ibland tillbringar vi gryningstimmen tillsammans.


Inget undgår hans blick.
I de här fallet sorkstorjägaren Balder Karlsson på patrull i Bräskeland.



På loftet finns en dryg meter vattenledningsrör med tre mässingskranar på.
Förmodligen en rest från tiden då det bodde djur här på riktigt. 

Det borde gå att hitta ett nytt användningsområde för det här kraneriet.
En upphängningsanordning för redskap kanske.
Den här kranen har begåvats med en extra-näsa, en dubbelkran med andra ord. 



Sedan länge bortglömda verktyg.


Ett stort trälock som förmodligen gjort tjänst som brunnslock har överlevt i det torra klimatet på logvinden.
Om det legat kvar utomhus på en brunn hade det ruttnat bort vid det här laget.
Snyggt hantverk med fasade kanter.
Hmmm..... borde kunna gå att använda till något?

Oskyldigt och skyldigt


"Stop Sign" av Del Masters


"Ready to Serve" av Walt Otto


"Finders Keepers" av Gil Elvgren


"Hey Diddle Diddle" av Earl Moran


Ett resultat av att någon lärt sig hoppa upp på borden.
Fårhunden är den skyldige.
Nya strategier krävs.

tisdag 17 maj 2016

Swedish American Line


Som gammal amerikaresenär gillar jag den här lilla resväskan som har korsat Atlanten vid ett flertal tillfällen.
Det är kul att de gamla dekalerna har klarat sig så bra.
Cabin Class, Tourist Class och tullens märken "Inspected Baggage".
Till och med nyckeln finns kvar.



Tänk en solig dag på Atlanten på ett fartyg som sakta glider fram på vattnet.
Det är annat än dagens kommunikationer som måste gå snabbare och snabbare och snabbare.
Snabbtåg à 320.000.000.000 istället för lokala tåg som stannar i varje samhälle.
Jag undrar varför man inte hellre satsar på bussar och lokaltåg som gör att folk kan bo i hela Sverige.

söndag 15 maj 2016

The End of the White Trend


När jag under den senaste tiden pratat med auktionister har de samstämmigt förkunnat att "shabby chic" trenden är helt och totalt ute.
Det är jag evigt tacksam för.
Det verkar finnas en inneboende lust hos inredare-wannabe's och mindre nogräknade handlare att begå sannskyldiga övergrepp mot gamla möbler.
Eller, det är nog snarare lusten till cash som driver den senare falangen.
Tidigare avlutade man mängder med gamla allmoge- och andra möbler, på senare tid har de vita färgburkarna åkt fram.
På bilden ser vi ett par vitmålade barockstolar som jag köpte på auktion tidigare i veckan.



Nu kommer jag att skrapa bort färgen på lediga stunder när vädret så tillåter.
Här har jag börjat på undersidan av tvärslåarna för att få in känslan för hur färgen ska angripas.
Jag har ett antal sliöa moraknivar att ta till för ändamålet.
Knivarna får inte vara så vassa att de skadar träet.



Här ser vi den gamla brännmärkningen på sitsens undersida.
EMLS kan stå för Emanuel Larsson eller liknande.
Nu hoppas jag att vi slipper våldtagna antikviteter i framtiden.

Den charmerande kotavlan är signerad Bråne, möjligen Barbro Bråne.