onsdag 23 juli 2014

Ett kyffe på 200 kvadrat


Nu lite reklam.
En inredningstidning som känns vettig, där hemmahos-reportagen verkar vara äkta.
Då till skillnad mot lismande floskelskriverier man kan hitta hos konkurrenterna.
En del av deras texter är fyllda av floskler, halvsanningar och paradoxer.
Exempel på det kommer i slutet av inlägget.


Men först till det positiva.
I en artikel får vi läsa om ett par som sålde av det allra mesta och började ett nytt liv.
Jag citerar direkt ur artikeln.

En viktig insikt som satte saker och ting i perspektiv fick paret när de försökte sälja bort allt de ägde.
- Ingen ville ha dem! Här omgav vi oss med saker som vi trodde var avgörande för våra liv och så märkte vi att de var värdelösa i andras ögon. 
I slutänden är det minnen, vänskap och upplevelser som är det enda som egentligen betyder något.
Det känns ju inte så upplyftande när man är precis i början av sitt avvecklande, men det ska väl gå på något vis.
Nu över till avdelningen - Hur tänkte man här?
Detta exempel är hämtat ur magasinet Residence.

Tonen slås an redan i andra stycket.
...sedan två år tillbaka bor de och deras fyra barn i en 200 kvadratmeter stor lya i Vasastan i Stockholm.
Synonymer till lya är bland annat liten bostad, krypin, kyffe.
Tvåhundra kvadrat i Vasastan låter inte som något kyffe precis.
Alltnog, sedan börjar det.

- Lägenheter där man ändrar planlösningen förlorar ofta sin charm och känns konstiga..
följs av beskrivningen
Fredrik greppade omedelbart ritpennan och började skissa. Köket flyttades, hallen delades upp, fem sovrum placerades i en mer privat del och ytterligare ett badrum tillkom.Om jag uppfattar allt rätt så har lägenheten förlorat sin charm och känns nu konstig, eller?

Nu över till medbestämmandet.
Vi är ju båda ganska petiga, dessutom skulle barnen ha ett ord med i laget.Det uttalandet följs snabbt av:
Men sedan bestämde vi oss för den här lägenheten. Alla fyra barnen ville lägga in veto....
Är det bara jag som har svårt för att hänga med i svängarna?