Skåne utforskas I

Som nyinflyttad i den södra delen av landet har lusten väckts att utforska vad som bjuds.
I helgen gjorde fröken Perkele och jag ett besök på en inredningsbutik i storformat.
Jag fastnade för besticken man kan hänga samlade i en lädersnodd, passar utmärkt till pilgrimsvandringen.

På den billiga avdelningen kunde man fynda ett välkommen till Medelped.
Ped i betydelsen barn?
Medel-Svenssons ungar har fått en egen skylt.

Den enes bröd, den andres död.

En soffa för herrummet!
Art Deco är en stil som tilltalar mig.
I fantasin har armstöden lönnfack med ett rikligt utbud av rökig whisky och feta cigarrer.
En ljugarbänk för två, de luxe.

En kort stund blev vi sugna på en trädgårdsstaty i gjutjärn.
Riktigt tung och en bra bit över metern hög.
Prissatt till 4500 kronor.
Damen föll på att hon inte var snygg från alla håll.

Flickan i naturlig storlek var aldrig aktuell.
Dels passar den inte in i vår trädgård, dels är det något med den döda blicken.
Glada barn ska det vara.

Det fanns ingen prislapp på T-Forden.

Annars var det mesta prissatt.

Etablissemangets restaurang ståtar med en konstgjord ros à 25 kronor.
Något att vila ögonen på under måltiden.

 

Maten var helt OK, till och med över förväntan.
Vi blev mätta och glada.

Det fanns även en "antik" avdelning, den vi sparade till sist.
Jag måste säga att det var den mest optimistiska prissättning jag sett på länge.
Rundvandring i vantro.
Ett avlutat litet hängskåp från Hälsingland kostade 7500 kronor.
På kvalitetsauktion skulle ett liknande skåp MED vacker originalmålning ha ett utropspris på 6-8000 kronor.

Eller varför inte investera i en krakelerad PYRO-form med generationers fett i godset?
En hundralapp måste vara billigt för lite snusk.

Avgiftning

Är det någon mer än jag som är trött på alla avgifter?
Hela tiden är det någon som vill rycka mig på pengar i alla möjliga och omöjliga sammanhang.
Jag hör hur det knaprar i börsen, ohyra som tuggar i sig krona efter krona.

Måndag:
Jag har beställt ett mobilskal från USA och får en avi i brevlådan.
Naturligtvis ska jag betala tull och moms på mitt inköp.
Summan 56 kronor känns högst rimlig.
Men sedan ska det sjunkande skeppet Posten ha 100 kronor i avgift?
Den avgiften känns varken rimlig eller rolig i det här sammanhanget.

Tisdag:
En återbetalning från Transportstyrelsen på 65 kronor.
Återbetalningen gäller ett fordons registerhållningsavgift, en "tillfällig" avgift som infördes av staten 1967 och som nu verkar vara allt annat än tillfällig.
Inom parentes: Registerhållningsavgiften genererar drygt 500.000.000 per år till staten.
Jag kan lösa in  "kontantavin" hos ICA, COOP med flera andra kedjor
Av de 65 kronorna ska företaget Kuponginlösen ha 25 kronor för sitt besvär.
Jag vill inte att företaget Kuponginlösen ska ha 38% av min utbetalning.
Varför tas inte avgiften ut av den myndighet, fackförening etcetera som skickar ut avin?
Varför måste jag betala för att få mina pengar?

Nu vill jag ytterst gärna ha exempel på avgifter som vi medborgare kan ta ut av banker, myndigheter, kortföretag, med flera.

Ännu färglöst förutom Lilliputt

Nu är det dags att ta itu med övervåningen hos mig och fröken Perkele.
Den gamla inredningen är snart ett minne blott.

Den här morgonens övningar bestod i att riva inredningen i det här rummet.
På golvet fanns en heltäckande flätad bastmatta av äldre modell.
Jag har svårt att föreställa mig något mer osexigt i inredningssammanhang.
Nästa steg är att ta bort fönstret och väggen för att rummet ska kunna gifta sig med nybygget utanför.

Ett utbygge finns även på motsvarande gavel.
På ovanvåningen ska barnen husera i varsitt stort rum.
Det känns lite tråkigt med den totala avsaknaden av färg, en grav kontrast mot bottenvåningen.

Enda färgklicken är den här lilla boksidan som fanns instoppad mellan innervägg och sågspånsisolering.
Den närmaste tiden blir det till att sprida gracerna.
Regniga dagar kan jag jobba på övervåningen, dagar med bättre väder är det fasaden på handelsstationen som gäller.

Handelsstation

Handelsstation, eller Trading Post som det kallades i Vilda Västern, ett fenomen man inte stöter på så ofta i gamla Svedala..
Det här är det senaste fyndet.
Då Godsmagasinet inte fungerat som det var tänkt, har jag sagt upp det och satsar nu på något eget istället.
För att få till en trevlig och mer (o)tidsenlig exteriör kommer det modernare fönstret att bytas ut mot ett gammalt, helt i stil med de övriga.
Porten får kamoufleras om det skulle visa sig nödvändigt.

En del panel måste bytas, det gör jag samtidigt som fönstret byts ut.

Framför allt behövs det färg som skyddar den gamla panelen.
Idag har jag målat den första delen.
Det suger duktigt....färg alltså

Och så här fint blir det med lite färg.
Att rödfärga en gammal blek byggnad måste vara något av det mest tacksamma som finns.
Notera vagnshjulet, allt för stämningen.
Elskåpet kommer också att "gömmas" på ett eller annat sätt.
Räkningarna lär nog komma ändå.

Ståndaktig

På vägen hem från fröken Perkeles jobb passerar vi det här ödehuset.
Huset har säckat ihop sedan länge, men den erigerade skorstenen håller fortfarande stånd.
Antennen tar inte längre emot några signaler, men den strävar fortfarande mot rymden.

På ena gaveln finns en liten samling av smide.
Det är snyggt med det det rostiga järnet mot det obehandlade träet.

Behagligt välpumpad efter många års ensamhet vill hjulet hitta en partner för ett lyckligt dubbelmontage.
Det finns mycket att se i det öde.
Det finns mycket vackert i det fula

Vårbruk över generationer

Som liten knort på 50- och 60-talet brukade jag tillbringa en del av sommaren hos mormor och morfar i Älvdalen.
Under de sommarveckorna fick jag outplånliga minnen.
Morfars snickarverkstad med doften av trä och linolja, verktygen jag inte fick röra.
Ibland kunde jag få följa med morfar till kallkällan.
Där hade morfar byggt ett litet hus, och istället för ett riktigt golv var det en spång.
Till vänster och höger stod rader av saftflaskor nedsänkta i det kalla källvattnet.
Överallt växte smultron, på myrarna växte hjortron, i skogen fanns blåbär och lingon i mängder.
Vi fiskade på den ännu inte uppdämda Österdalälven och metade abborre i skogssjöarna.
Och det fanns jordgubbar.
De godaste jordgubbar jag någonsin smakat.
Morfar dog ganska tidigt och jordgubbslanden växte igen.
För några år sedan såg jag jordgubbsblad i det som numera är gräsmatta framför snickarboden.
Kunde det vara möjligt att de överlevt i över 30 år?
Det visade sig vara smultron vid ett odlingsförsök.
Sommaren efter gick jag på jakt igen och grävde upp några små plantor och tog med söderut.
Visst var det jordgubbar av den bästa sorten.
Lycka!

Idag har jag planterat vinterns och senaste flyttens överlevare i en odlingsbädd.
Nu håller jag tummarna för att det ska gå vägen, och att jag kommer att njuta av de gamla gubbarna när jag själv blivit en gammal gubbe.
Då kan jag gå i barndom igen.

Stuvning

När det är dags för trerätters stuvning hos goda vänner, då åker bästa blusen på.
Fröken Perkele glad och färgglad.
Nu vankas stuvad förrätt, stuvad huvudrätt och stuvad efterrätt
Nästa gång satsar vi på trerätters pudding.