Bakslag

Precis när man känner hoppet om en tidig vår så blir det en dag med snö på marken och några minusgrader i luften.
Den här delen av tomten kommer att grävas upp, kommunen jagar fastighetsägare med enskilda avlopp, detta trots att vetenskapen hävdar att nya anläggningar gör varken till eller ifrån ur ett miljöperspektiv.
De stora miljöbovarna vill man inte besvära.

Nåja, den isländska fårhunden älskar detta väder, bättre finns inte.
Området till höger om vindskyddet är nytt för i år.
Förra året var det mest bara tät sly.
Först gick jag över det med motorsågen, sedan har vi haft lånegrisarna Åkerman och Landsverk anställda som markberedare.
Det har blivit fantastiskt bra.

Uthuset är under renovering, så här långt kom vi förra året.

Äppel- päron- plommon- och körsbärsträd.
Stenmuren är byggd av favorithustrun.

Vid första och sista snöfallet brukar de komma fram till gårdarna, så även i år.
En härlig syn.

I glashuset

Efter en vinter med ständigt regn kände jag att det var dags för en inventering av vad som finns i gömmorna. 

Det finns en hel del gamla fönster som borde få tillfälle att leva vidare i trädgården, som växthus, miniväxthus, drivbänkar eller som ren dekoration inomhus.

De mindre kan man bygga små glaslådor av.

Det finns även ett par gamla stallfönster i gjutjärn och på annan plats har jag ett icke föraktligt antal fönster från en större gård.
De får jag visa en annan gång då de står alltför illa till för en fotografering.

Gräv och trim

Första odlingslådan (rättare sagt, det som är kvar av den) tömd på jordgubbsplantor med mera.
Efter några års odlande är träet i lådan som kex.

Fjolårsgräs som fått växa fritt.

Nertrimmat. Gräset räfsar jag sedan upp och täcker sättpotatisen med.

Förra året köpte vi en batteridriven trimmer av fabrikatet Husqvarna.

De sista två bilderna visar hur mycket man kan trimma på en laddning.
Sedan tar det en dryg timme att ladda batteriet, då får man göra något annat.
Alternativet är att ha två batterier men de är ganska dyra så jag avvaktar med den investeringen.
Det saknas heller inte jobb i den här trädgården så jag behöver inte gå sysslolös.

Förläst

I en kommentar på Facebook råkade jag nämna att jag var lästrött.
Det senaste året har jag börjat på ett icke föraktligt antal böcker, men det har aldrig lyft.
Texten engagerar inte.
Möjligen har jag omärkligt sugits in i kretsen "sura gubbar" utan att vara medveten om det.
Hua! i så fall.

Personen på bilden har inte med personen i artikeln att göra.

Favorithustrun, tillika bibliotekarien, rusade genast till min hjälp.
Mitt nyvaknade trädgårdsintresse måste underhållas och gödas för att kunna slå ut i full blom.
Innan jag hunnit tänka ordet pingborreinvasion låg boken GARDENS, Swedish Details framför mig på köksbordet. 

 Bilden väcker frågor hos mig, en före detta lantbrevbärare

GARDENS visar sig vara en inspirationsbok utan text.
Precis vad en luttrad femtiotalist behöver. 
Den här boken kommer jag att läsa ut.

Titta så fint.
Ett stolleprov för en gammal grovarbetare.

Potäter

Här ska jag testa att odla lite potatis i det som är att betrakta som slyskog.
Slyn kommer snart att tas bort men jag passar på att göra mig av med lite sunkig fjolårspotatis. 

Här har jag täckt med fjolårsgräs.Jag kommer att fylla på med mer allteftersom röjningsarbetet i trädgården framskrider.
Om det inte blir ett lyckat resultat har jag åtminstone förbättrat jorden lite grann.

Ett hopp

Ett hopp.
Ett hopp på fyra år i bloggandet.
Ett hopp om en prunkande trädgård.
Ett hopp, tralalala....

Förebilder.
Nja, Dom här odlingslådorna är väl inte det jag skulle vilja kalla förebilder, de har hängt med i drygt tio år och även varit med om en flytt.
Nu är det hög tid att skrota dom och det är också hög tid att ta hand om och vårda jordgubbsplantorna som följt familjen under minst tre generationer.
De finns där i det som liknar en havreåker.

Provgrop för att utröna grundvattennivån.
Isig efter en kall morgon, det är ju trots allt mitten på februari.
Anledningen till gropen är att vi ska anlägga en ny avloppsanläggning, något som kommer att inverka på tomtens utseende.

Här är området där det kan bli ordning och reda.

Inspirationsbild för trädgårdsoptimister.

Till vänster har vi odlat potatis, i mitten har naturen återtagit mark och till höger ett gäng odlingslådor, även dessa sjunger på sista versen.

Februarirabarber.

Växtkraften är det inget fel på.

Närkontakt med boningshuset. 

Infiltrationsbädden kommer att ligga där jordhögen är idag. Än är det för tidigt att säga exakt hur det kommer att se ut och hur mycket anläggningarbetet kommer att påverka trädgården. Man vill ju slippa grushögar i den skånska myllan.

Projekt Ute

Livet på landet består inte enbart av att läsa god litteratur eller att skrapa bort färg från gamla barockmöbler, nej ofta är det klurighet och hårt arbete för att få tillvaron att gå ihop.
Ett projekt vi nyss avslutat är bygget av en torkställning.
Den består av betongplintar nergrävda i marken, vi vill inte att de första stormvindarna ska fälla underverket.
Ställningen är byggd i trä, 3" X 3" och 2" X 2".          (" = tum)
Vi beställde två nystan sisalsnöre men fick bara ett i första leveransen, idag hämtar vi upp det andra.
Sisalsnöre är tillverkat i bästa naturfiber - hög belastningsgräns och gott greppfäste,
Första gången jag nyttjade torkställningen, i gassande sol och till ackompanjemang av ymnig fågelsång, var det närmaste en religiös upplevelse jag kommit på åratal.
Vi har ingen energislukande torktumlare utan satsar på det enkla och naturliga.   

Nu är vi mitt uppe i projektet "Byggande av odlingslådor".
Här är fyra tvåbrädors klara för att placeras ut i det omgivande landskapet.
Vi låter hörnreglarna sticka ut en decimeter för ökad stabilitet.
Runt omkring i mindre lådor har vi planterat jordgubbar, smulgubbar, kråkbär och libbsticka.

Den första av våra trebrädors odlingslådor, det blit ytterligare två i år.
Vi gräver bort grässvålen där lådans väggar ska ligga mot marken.
Där lägger vi en smal bädd av singel så klarar sig träet lite bättre.
I hörnen och vid mittreglarna gräver vi lite djupare.
Vi grundar botten med tjockare återvunnet papper för att slippa överraskningar underifrån.
När lådan känns stadig är det bara att fylla med jord.
Här har vi satt potäter!

Vi hittar fortfarande saker som påminner om att vi bor på en gammal bondgård.

Favorithustrun är redan igång med nästa jobb, att skrapa och måla våra utemöbler.
Allt ska vara fint till sommarens kalas.

Sega gubbar

Jag minns sommarloven på sextiotalet som tillbringades hos mormor och morfar i Älvdalen.
Sol, fiske, kattfot, höhässjor, bautamyrstackar, snickarbo, Austin A 35, hönsgård och inte minst ett överflöd av jordgubbar.
Världens godaste jordgubbar dessutom.
Inte för stora gubbar utan små och söta, perfekta till en barnamun.
Min morfar dog 1970 och efter det blev det inte så mycket bevänt med jordgubbslandet.
Landet växte igen och efter några år var det mest bara gräsmatta.
Inga fler jordgubbar.
Nada.

Min mor flyttade tillbaka till gården i början av 90-talet och bodde där fram tills sin död 1999.
Jag hälsade på ganska ofta under de åren och tillbringade många timmar på gården och i dess omgivningar för att insupa resterna av den bekymmerslösa tillvaro man har som liten planta.
Några jordgubbar blev det inte, däremot smultron, blåbär och understundom även hjortron.
Efter mammas bortgång blev besöken inte lika täta men jag hälsade på mormor och moster med ojämna mellanrum.
Nu är alla borta.

Under ett av mina sista besök såg jag de välbekanta trebladen i gräsmattan.
Kunde det vara?
Förmodligen inte.
Jag tog med mig några ynka plantor.
Väntan.....
Hopp...
Det visade sig vara smultron.
Skit och grusade förhoppningar.

Vid ett besök något år senare gick jag grundligt tillväga och med en dåres envishet, samt min tro på att det finns en mening med livet tog jag med mig en ny omgång ynkedomar.
Väntan.....
Hopp...
Det visade sig vara jordgubbar!
Kråkgårdens jordgubbar.
Och lika förbaskat goda som förr.

Undrar hur många generationer som ätit av dessa gubbar?Jag frågade min betydligt äldre (sorry broder) bror som växte upp på gården om de fanns på 40-talet?
Det gjorde dom och odlingen var tydligen gammal redan då.
Morfars mor Kråk-Lina hade också haft en liten täppa med samma jordgubbar vid ett av de andra husen på gården.

Det verkar vara en helt frisk gammal sort som smakar gudomligt och som har lätt för att sprida sig.
På bilden ser man att några revor glatt kastat sig ut i gräsmattan och att de blommar även där.
Dom generna ägs inte av något "Värsta-bolag"
HA!

Vad man finner i skog och mark

Nu är parningssäsongen snart över för snoken.
Kanske ligger den och vilar upp sig efter ett lyckat möte i ormgropen?
Detta verkar vara ett ungt exemplar, de kan faktiskt bli uppemot 25 år gamla.

Nu är campingsäsongen snart över för husvagnen.
Kanske står den och vilar upp sig efter en lyckad vår i grusgropen?
Detta verkar vara ett äldre exemplar, de kan faktiskt bli uppemot 50 år gamla.

Vilken skulle ni föredra att ha i trädgården?

Sammandragning

Jag tänkte att jag skulle sammanfatta veckan som gått.
Om inte annat så för min egen del.
Jag började med att köra ett lass eller två till den braiga auktionsfirman.
Trots att jag vill minska på mitt lager är det svårt att låta bli en rundvandring bland de hundratals saker som kommer att bjudas ut.
Till höger ser vi Luxors TV "Mirror", enligt uppgift designad av Stig Lindberg:
Reklamen ståtade med uttryck som "modern, djärv, exklusiv. i mitten av 60-talet.
I hörnet tronar ett exemplar av bokhyllan "Sonja", Exqvisita Style AB Stockholm. 

Följaktligen, när jag fått lite golvyta över på lagret, dyker det upp ett par nattduksbord i Art Deco.
Jag kunde inte motstå dem där de stod övergivna med sin strama charm.

Favorithustrun är initiativtagare till den skånska Trädgårdsjuntan. 
Om man kan träffas och juntaskapa på vinterhalvåret, varför inte göra något liknande under den ljusare halvan av året?
Ett lovvärt initiativ som betyder att man får se annat än den egna täppan och möjligen gatan utanför.
Byggnaden ovan ligger efter gamla Riksettan. numera är den övergiven och utlämnad till vandaler.

Ett egentillverkat vattenutkast som utmynnar i ett närliggande stenparti.
Det är kopplat till villans stuprör och ger under skyfall en illusorisk bild av svensk midsommar på Öland, alternativt Smögen.

Vad göra med all inspiration som växer fram ur att befinna sig i andras fixade trädgårdar?
Jo, man kärrar singel.
Om det ligger på baksidan huset i form av en uteplats kan man ju alltid skyffla runt det till husets framsida.
Fördelen är att det blir mindre grus och sand i entrén, mindre städning.
Heja!

Biten av ett liv som påminner om en roadmovie gav jag mig ut på vägarna igen.
Denna dagen blev det ett lass med järnskrot som såldes på metallåtervinningen.
Jag hade tänkt ta en bild av själva skroten men kom av mig fullständigt då jag blev påkommen med att lasta av blandskrot bland klippskrotet.
Kranföraren var inte glad någonstans.
Efter lite pokulerande och förbrödning löste det sig, men ambitionen att föreviga anläggningen glömdes bort.
Det får bli den här bilden från hemresan istället.

Efter någorlunda välförrättat värv var det dags för siesta.

Tillbaka på lagret tog jag den här bilden på en rest av tidigare verksamhet i byggnaden.
Huset härbärgerade tidigare en korgmöbelfabrik med sextiotalet anställda.
Plymå 242 skulle ha räfflade fötter och soffa 476 utrustas med fällbara gavlar och vändbara bäddar.

Tidig morgon, det är bara fårhunden och jag som är vakna.
Ja, plus en mängd fåglar som vill para sig redan klockan 05.00.
I bakgrunden tutar tranorna just när jag tar bilden.

04.49: - Kan vi gå ut nu??

Med en hektar inhägnad trädgård brukar vi låta hundarna slira runt på egen han bland sorkhål och racingkaniner.
Idag kom ingen hund när jag visslade in dom.
Efter en stund hittade jag det här gänget som berett sig tillträde genom bakluckan.
Med miner som slynglar ute i olovliga ärenden (tillgrepp av fortskaffningsmedel samt förmodad rattonykterhet) öppnade jag förardörren med den klassiska polisrepliken:
- Jaha, och hur var det här då?
Balder Karlsson -------------------
Gaski Gullsnudur: BUUURRRRPP.....

I samband med mitt nya sunda liv är även hundarna förmånstagare.
Jag går, hundarna går, livet går sin gilla gång, även denna vecka i maj.
Snart är det sommar.

Flickorna i speceriaffären med flera

Idag kom den nya, efterlängtade, boken av Eli Åhman Owetz.
Vi bromsade in vid vår postlåda på väg till Bilprovningen och där bodde den,  i en av Postens gröna påsar.
Notera särskilt det rosa bandet som är det närmaste strumpebandsorden man kan komma som feelgoodbokläsare.
Vilken bra start på dagen.

Min vana trogen blev det blankt papper på Bilprovningen.
Om man är väl förberedd och noggrann brukar det sällan bli några överraskningar.
Vid hemkomsten belönade jag mig med det första kapitlet av Flickorna i speceriaffären.Det gick dock inte all ligga på den bekväma latsidan, då hustrun knogade på med markförberedelserna till skulpturparken.
Samvetet gnagde något alldeles förfärligt.
Den sista förberedelsen bestod i att flytta högen med kalkstensskiffer som jag släpat med från Västergötland, via Småland till Skåne.
Bra träning för kroppens alla muskler.
Den tyngsta vägde 147 kilo.

För att flytta tunga kalkstenssjok behövs en pirra (eller säckkärra för den pryde) och den var redan upptagen av min offersten.
En bautasten som jag släpat med från Västergötland, via Småland till Skåne.
Ja, ni vet redan hur det är.
Det var bara att lokalisera kraftlinjerna, gräva ett hål och bängla i stenen framför grillplatsen.
Bra träning för kroppens alla muskler.

Nu står den där och kommer så att göra så länge jag lever.
Den hör numera till platsen istället för att vara min personliga egendom.
Detsamma gäller kalkstensplattorna.
Till vänster pirran, en av de bästa arbetskamrater jag haft.
Nu, åter till Flickorna i speceriaffären.
Jag hör dom ropa...