Sammandragning

Jag tänkte att jag skulle sammanfatta veckan som gått.
Om inte annat så för min egen del.
Jag började med att köra ett lass eller två till den braiga auktionsfirman.
Trots att jag vill minska på mitt lager är det svårt att låta bli en rundvandring bland de hundratals saker som kommer att bjudas ut.
Till höger ser vi Luxors TV "Mirror", enligt uppgift designad av Stig Lindberg:
Reklamen ståtade med uttryck som "modern, djärv, exklusiv. i mitten av 60-talet.
I hörnet tronar ett exemplar av bokhyllan "Sonja", Exqvisita Style AB Stockholm. 

Följaktligen, när jag fått lite golvyta över på lagret, dyker det upp ett par nattduksbord i Art Deco.
Jag kunde inte motstå dem där de stod övergivna med sin strama charm.

Favorithustrun är initiativtagare till den skånska Trädgårdsjuntan. 
Om man kan träffas och juntaskapa på vinterhalvåret, varför inte göra något liknande under den ljusare halvan av året?
Ett lovvärt initiativ som betyder att man får se annat än den egna täppan och möjligen gatan utanför.
Byggnaden ovan ligger efter gamla Riksettan. numera är den övergiven och utlämnad till vandaler.

Ett egentillverkat vattenutkast som utmynnar i ett närliggande stenparti.
Det är kopplat till villans stuprör och ger under skyfall en illusorisk bild av svensk midsommar på Öland, alternativt Smögen.

Vad göra med all inspiration som växer fram ur att befinna sig i andras fixade trädgårdar?
Jo, man kärrar singel.
Om det ligger på baksidan huset i form av en uteplats kan man ju alltid skyffla runt det till husets framsida.
Fördelen är att det blir mindre grus och sand i entrén, mindre städning.
Heja!

Biten av ett liv som påminner om en roadmovie gav jag mig ut på vägarna igen.
Denna dagen blev det ett lass med järnskrot som såldes på metallåtervinningen.
Jag hade tänkt ta en bild av själva skroten men kom av mig fullständigt då jag blev påkommen med att lasta av blandskrot bland klippskrotet.
Kranföraren var inte glad någonstans.
Efter lite pokulerande och förbrödning löste det sig, men ambitionen att föreviga anläggningen glömdes bort.
Det får bli den här bilden från hemresan istället.

Efter någorlunda välförrättat värv var det dags för siesta.

Tillbaka på lagret tog jag den här bilden på en rest av tidigare verksamhet i byggnaden.
Huset härbärgerade tidigare en korgmöbelfabrik med sextiotalet anställda.
Plymå 242 skulle ha räfflade fötter och soffa 476 utrustas med fällbara gavlar och vändbara bäddar.

Tidig morgon, det är bara fårhunden och jag som är vakna.
Ja, plus en mängd fåglar som vill para sig redan klockan 05.00.
I bakgrunden tutar tranorna just när jag tar bilden.

04.49: - Kan vi gå ut nu??

Med en hektar inhägnad trädgård brukar vi låta hundarna slira runt på egen han bland sorkhål och racingkaniner.
Idag kom ingen hund när jag visslade in dom.
Efter en stund hittade jag det här gänget som berett sig tillträde genom bakluckan.
Med miner som slynglar ute i olovliga ärenden (tillgrepp av fortskaffningsmedel samt förmodad rattonykterhet) öppnade jag förardörren med den klassiska polisrepliken:
- Jaha, och hur var det här då?
Balder Karlsson -------------------
Gaski Gullsnudur: BUUURRRRPP.....

I samband med mitt nya sunda liv är även hundarna förmånstagare.
Jag går, hundarna går, livet går sin gilla gång, även denna vecka i maj.
Snart är det sommar.

Bilsemester på sextiotalet

I början av sextiotalet var det fortfarande stort att åka på bilsemester.
På bilden ser vi en mycket ung skaffare och mostern Ingrid.
Vi har stannat mellan Vansbro och Mora för att ha en liten picknick.
Samtidigt passar vi på att sträcka på benen och plocka lite blåbär som extra godis.
Jag vet inte vad det är med blåbären idag, de lyser oftast med sin frånvaro.
Bilen är en Mercedes Benz 180 av 1954 års modell.
Jag minns att steget från Ford Popular, populärt kallad "korvståndet" eller "ståplatsfyra", var jättestort.
Mercedesen var en landsvägskryssare i jämförelse.
Trafiken var lugnare och glesare i början av sextiotalet.
Det var inte ovanligt att man åkte på biltur, njöt av sin nyfunna frihet och man stannade till efter vägkanten för att fika.
Hela familjen drullade ut ur bilen, plockade fram campingbord med tillhörande stolar och bänkade sig vid kanten av grusvägen.
Mor plockade fram de medhavda äggochansjovismackorna, hällde upp saftkobbel till barnen.
Kaffe till de vuxna serverades från en plåttermos med vägmärken på.
Det var aldrig tråkigt att åka bil, man kunde till exempel tävla om vilken färg nästa bil hade som man mötte.
Ett annat populärt tidsfördriv var att skriva upp bilnumren man såg.
På den tiden hade man en länsbokstav följt av ett nummer.
Örebro län hade bokstaven T, Dalarna W och Jämtland Z. Värmland hade S.
De bokstäverna var de vanligaste då mamma var från Dalarna och pappa från Jämtland och vi bodde på gränsen till Värmland.
Stockholmare hade A eller AA och körde som biltjuvar, ett allmänt känt faktum.
Gotland hade I, det såg man nästan aldrig.
Att få skriva upp ett I-nummer eller ett utländskt bilnummer var spännande.
Idag är det tecknad film på en skärm som gäller.
På sextiotalet var TV i baksätet science fiction.

Det känns lite främmande att se min lilla mams som ung.
Ens bild av föräldrarna ändras i takt med stigande ålder.
Själv är man på något sätt tidlös, alla åldrar finns inom en.
Där sitter jag med min blåbärsmugg , armar och ben som smala pinnar, sandaler på fötterna och förhatliga mollskinnsbyxor.
Det skulle ju vara jeans.
Det känns som igår.
Och ändå inte.

Framtiden

Skaffaren 1976.
Jag sitter på mitt hotellrum i Los Angeles och tittar in i framtiden.
Amerikas hjul snurrade på.
Det hade visserligen varit en bensinkris och bilarna hade krympt betänkligt, men det fanns ändå en stark framtidstro.
I framtiden såg jag ytterligare resor till det stora landet i väster.
Redan året efter var jag tillbaka och köpte en bil, en Oldsmobile Super 88 av 1958 års modell.
Den bilen tog mig till New York utan större problem.
Min egen roadmovie tvärs över kontinenten.
Det långa håret var inte till min fördel i mellanvästern, tankarna gick till filmen Easy Rider.
Jag såg också indianernas situation i det som en gång varit deras land.

Vad ser jag i framtiden idag?
Orättvisa.
På Cypern vill man ta en icke föraktlig del av medborgarnas sparpengar för att bankerna ska överleva.
Det är mycket märkligt.

Vad mer ser jag i framtiden idag?
Omfördelning på ett annat plan.
Avfolkningen på landsbygden fortsätter.
Om 60 år kommer den siste att flytta ut från Ådalen, sedan är det tomt.
Redan nu ser jag många mindre samhällen som sakta dör.
TOMT!
Hallå?
Det går tydligen inte att bo utanför storstäderna.
Det är mycket märkligt.

Vad kommer att hända framledes?
Säg det.
Jag säljer nu av mitt lager och börjar med det "onödiga".
Redskap, verktyg och nyttosaker kommer jag däremot att behålla.

Jag rekommenderar den här filmen på URPlay.
Den heter Systemfel som hotar världen
Det är ingen konspirationsfilm, det är på riktigt.

Månadens Blogg

Jag blev glatt förvånad när jag fick veta att min blogg Gamla Fotografier blivit utvald till
Månadens Blogg i magasinet Gård & Torp.
Titta gärna in där om ni vill njuta av bilder från förr.

Idag har jag kört iväg ett stort lass till auktion och det blev genast lite rymligare i godsmagasinet.
Det blir ytterligare ett lass på måndag och jag känner början på det nya.

På väg 117 utanför Halmstad  hade en bil med släpvagn voltat ut i terrängen.
Jag passerad strax efter att olyckan inträffat, endast ambulans var på plats.
Föraren var fastklämd och det var full aktivitet runt ekipaget.
Senare mötte jag polis, brandbilar och ytterligare en ambulans i full utryckning.
Man undrar varför en sån olycka händer på en raksträcka i lätt nedförsbacke?
Fri sikt åt alla håll, åkrar på båda sidor.
Jag hoppas att det gick bra för föraren, det är alltid olustigt med trafikolyckor.

Antikjakten

Nu har jag haft tid att titta lite på säsongens antikprogram.
Jag började med Antikjakten och har ännu efter sex program inte kunnat ta till mig upplägget.
Peder och Tom far runt Sverige i ett rasande tempo körandes produktplacerade? Jaguarer.

När man kommer fram till ett privat hem är det skillnad om man bor i slott eller koja.
Efter pokulerande om ett intressant föremål är det ibland dags för en avslutande fika.
I "finare" hem dröjer sig Peder kvar och rotar runt på egen hand.
Dock bara i finare hem, inte hos de mindre bemedlade.

Efter antikjägarnas besök sjunger värden eller värdinnan parhästarnas lov, något som redan efter tre avsnitt ter sig lite krystat.
Efter fem avsnitt skruvar jag på mig, det börjar kännas obekvämt.
Samtidigt undrar jag vad de andra tyckte, de som inte uttalade sig i TV?

Dialogen mellan de två experterna har inte det naturliga flytet, det är förmodligen inrepeterat.
- Det här var fint! utbrister man ibland trots att man knappt hunnit in i rummet, än mindre sett vad som finns där.

Det här är lite för mycket trams för min smak.
Även succén Antikrundan har blivit tramsigare under senare tid.
Jag tänker främst på Knut Knutssons och Max Sjöbergs framfart i kön till inspelningarna.

Märk väl att jag inte vänder mig mot Peder och Tom som personer.
Jag frågar mig istället vart antikprogrammen är på väg?
Varför måste man ta in det flåshurtiga i program som handlar om intressanta, många gånger unika, ibland dyrbara och understundom tidlösa föremål?

Bloggutmaning Textil

Jaja.
Med ett ton textilier i det fjärran Magasinet verkade det omöjligt att få ihop ett inlägg till den här
utmaningen.
Men, i en garderob på näst översta hyllan fanns faktiskt ett par inte helt oävna textilier.
Först en för vuxna gossar.
Harley Panhead och Lincoln Mark II, båda klassiker.


Här en EVO-chopper och ett par Custom-byggen.

Till sist ett tyg från 50- eller 60-talet.
Det var vad jag kunde skrapa ihop med begränsade förutsättningar.

PRE-GPS

Klicka för större bild

Hur gjorde man på bilsemestern förr? Innan GPS:en?
Kunde man hitta vägen till faster Greta i Norra Pingelsrud utan hjälp av satelliter?
Visst kunde man det.
Hjälpmedlen förr hette vägkarta eller bilatlas samt en avståndsmätare som gjorde det lite lättare att beräkna restiden.
Ovan ser vi en smart avståndsmätare från fraktföretaget Bilspedition.
Kartan är i det här fallet fodralet och inneliggande papp har orter och avstånd förtryckta.
När man drar ut pappen ur fodralet ändras orter och värden allteftersom.
I den lilla rutan till vänster anges orten som är resans start, i det här fallet Borlänge.
Då kan man läsa ut i de små hålen att det är 462 km till Värnamo, 136 till Västerås och om man åker till Luleå är det hela 911 kilometer.
Bilspedition startade redan 1891 i Göteborg som en speditionsagentur, idag är Bilspedition uppköpt av Schenker.

Flyttlassen...

..sliter hårt på materialet.
Det verkar vara dags att investera i ett nytt däck.
Men, nu har jag fått hem ännu fler spännande saker :-)

Illustra illustrationer

Vykort har skickats sedan slutet av 1800-talet med en topp redan 1903.
Det året sändes cirka 100 miljoner vykort.
Ovanstående glada vykort är från 1953 då staden Stockholm fyllde 700 år.
Jag tycker att det är ett vackert, tidstypiskt kort.
Tyvärr osignerat.


Inte fullt så vackert är detta skämtkort från 1905.
Från det stora landet i väster, Amerika, och utgivet av Phila Post Card Co.

Amerikanerna älskade dubbeltydiga texter.
Älskling, kom ner. Jag väntar på dig i Panama.
Kortet postat 1937 av en svensk sjöman som passerar Panamakanalen för tredje gången.
Han ber vännen Harriet i Sverige att "rita ett letter" tillbaka.

Allt är ju inte ond bråd död.
Gratulationskort med pysslingvarning.
Gulligt men lätt obegripligt.
Det som jag först trodde var hjärter fem och pokerkväll på gång, visar sig vara ett gratulationsbrev med lacksigill.

Ett gammalt kort med kissande gosse.
Barn kan komma undan med förargelseväckande beteende, men inte ens på vykort vill man se en vuxen karl slå en drill i badsjön.

Pappa till många svenska skämtvykort är Jac Edgren.
Så här kunde bilsemestrarna se ut när jag var i grabbens ålder.
Det resulterade ofta i en folkilsken fader.
Det var ingen vacker syn det heller.

Drömmar

Jag handlar med drömmar.
Mycket av det jag säljer är en pusselbit i en annan människas dröm.
Drömmen om den kompletta samlingen av etiketter till fiskkonserver, drömmen om det franska lantköket, drömmen om en gammelbil med alla tillbehör, drömmen om det stora fyndet.
Våra drömmar ser så olika ut.
När jag ser på gamla fotografier undrar jag många gånger hur deras drömmar såg ut?
Gick de i uppfyllelse?
Jag har bestämt mig för att tro att deras drömmar verkligen slog in.
Samtliga bilder klickbara.

Axel Andersson kom till Amerika och är på bilden nära Pacific kusten.
Året är 1917 och han jobbar sig västerut.
På bilden har han skrivit min ridhäst.

Vad drömde Kristina Olsson om?
Sveriges minsta dam, 38 år gammal.

Det här gänget drömmer förmodligen om MUCK!
Tillfällig ledighet lockar fram lekhumör och rökverk.

Fem sjömän i London. Drömmer de om hemlandet?
Fritjof har skrivit sitt namn i nederkanten på kortet han skickat till moster Tilda.
Om jag söker på Tilda Tengmark på nätet finns ett fotografi på Tilda upplagt på Helsingebilder.
Internet är fantastiskt.

Lasse i Berget.
Kanske den människa som levde närmast sina drömmar?
Kallad Sveriges sista grottmänniska.
Det finns mycket skrivet om Lasse och hans hustru, sök på nätet.
Det är ett par fascinerande människoöden.

Två damer som drömmer om att flyga.
Kom de med charterflyg till Spaniens solkust tro?

Alma i Amerika har uppnått drömmen om att bli sjuksyster.

Vad den unga damen från Grönland drömmer om står däremot skrivet i stjärnorna.
Kokett frisyr.

En redig bil brukar ofta finnas med på gamla fotografier.
Antingen hade man uppnått drömmen om en egen bil, alternativt drömmen om att möta någon med egen bil.
Även här en ung dam i Amerika som skickat hem en bild som bevis på framgång.

I Sverige fanns drömmen om en Ford V8, svensk sommar och en storblommig klänning med god passform.
Några när säkert den drömmen än idag.

Drömmer denne unge man om en karriär som James Bond?
Ford Consul Capri från 60-talets första år.
Notera extraljuset käckt på svaj.

Vad har ni för drömmar?

Hobos in the Caboose

Som Christina, med bloggen Stribergs station mycket riktigt påpekar i en kommentar till mitt förra inlägg, går det utmärkt bra att övernatta i en Volvo Duett.

Denna mobilbild visar Balder Karlsson och skribenten på äventyr i somras.
Här ligger vi och känner in lastutrymmet.

De här bakdörrarna ger en härligt skön kontakt mellan ute och inne.
Det är som om ute och inne vill varandra någonting.

Notera skorna à la Ernst.

Tant Ingas Duett

1962 köpte tant Inga, som då jobbade hos den lokale Volvoåterförsäljaren, en splitter ny Volvo Duett.
Tant Inga bodde på landet med sin man och de hade ett litet jordbruk.
När det var lördag och torgdag lastades bilen full med egenproducerade jordgubbar och man for in till stan.
År ut och år in, varje sommar.

Tant och tant förresten.
Tant Inga var 29 år när hon köpte sin Duett.
Det är nog fel att prata om tant i det här läget.

Idag har jag fått köpa Ingas Duett.
Alla papper, från begynnelsen, var i god ordning.
Instruktionsboken är som ny och det enda Inga är missnöjd med är att bilen fick färgen blå inskriven när bilregistret datoriserades.
Duetten är skifferblå.
Sånt vet man om man jobbat på Volvo.

Med hjälp av min svåger, som jag gift mig till, och som har många betydelsefulla bokstäver i sitt körkort, kunde jag hämta Ingas Duett på ett biltransportsläp.
Lagens långa arm är kinkig om man kör omkring med otillåtet ekipage.
Körkort dras utan pardon.

Nu bär det av mot Småland...

...och här är Duetten stallad och klar för vintern.
Min vapendragare Balder Karlsson gjorde ett snabbt svep i garaget och klippte en mus.
Även han är utan pardon, precis som en konstapel.

Hela resan var problemfri.
Om ni vill läsa om hur det kan gå till när man ska hämta en gammal bil, läs om Christinas upplevelser här.
Det är riktigt rolig läsning.

Om det här betyder att jag börjat samla på bilar igen vet jag inte.
Det verkar oroväckande.

I skylten

När jag växte upp kunde man se var i Sverige fordonen hörde hemma.
En hobby var att sitta vid riksvägen med ett anteckningsblock och "skriva bilnummer".
Motorcyklar hade en liten skylt fram och en normalstor bak.
Skylten ovan från Örebro län har suttit fram på en motorcykel, kanske från Fjugesta eller Mullhyttan? Eller till och med Gropen?

Dåförtiden fick man inte skyltarna från storebror staten.
Man kunde gå till den lokala macken och köpa en plåtskylt i lagom längd och komplettera med de bokstäver och siffror man behövde.
T var en storsäljare i Örebro län.
Här har allt gått bra fram till 7:an, den har hamnat käckt på svaj.

Om det var kris i kassan, eller om man var bilägare och konstnärligt lagd, då kunde man tillverka hela skylten själv.
Personligen tycker jag att de hempulade är charmigast.

I USA hade man olika skyltar beroende på vilken stat man hörde hemma i.
Där hade man inte heller standardiserat på samma sätt som i Europa.
I Pennsylvania bildar konturen av staten den blå bakgrunden.
Det skulle ha fungerat i Medelpad, eller Blekinge.
Att förkorta namnet på staten var också godkänt.
I Sverige hade vi kunnat förkorta Blekinge till Binge, Uppland till Uland osv.

Minnesota firade 100-årsjubiléet med en våfflad skylt.
Nummerkombinationen påminner lite om Björnligans (se Kalle Anka & Co.).

USA var även tidigt ute med personliga nummerplåtar.
Poundin' (sv. banka på) passar till en smed eller boxare.

Oden vet alla gamla otrogna vem det är.
Blomman i bakgrunden är magnolia.

Refuge (sv. fristad) passar mig numera.

Tidigare fanns det registreringskyltar även till cyklar. Coolt.
De fästes på pakethållaren.
Denna från Örebro.

Jag vill även skylta för Ekenäs Egendom-ligheter.
Nu kommer det fram nya saker hela tiden som läggs upp med fast pris.