Antikjakten

Nu har jag haft tid att titta lite på säsongens antikprogram.
Jag började med Antikjakten och har ännu efter sex program inte kunnat ta till mig upplägget.
Peder och Tom far runt Sverige i ett rasande tempo körandes produktplacerade? Jaguarer.

När man kommer fram till ett privat hem är det skillnad om man bor i slott eller koja.
Efter pokulerande om ett intressant föremål är det ibland dags för en avslutande fika.
I "finare" hem dröjer sig Peder kvar och rotar runt på egen hand.
Dock bara i finare hem, inte hos de mindre bemedlade.

Efter antikjägarnas besök sjunger värden eller värdinnan parhästarnas lov, något som redan efter tre avsnitt ter sig lite krystat.
Efter fem avsnitt skruvar jag på mig, det börjar kännas obekvämt.
Samtidigt undrar jag vad de andra tyckte, de som inte uttalade sig i TV?

Dialogen mellan de två experterna har inte det naturliga flytet, det är förmodligen inrepeterat.
- Det här var fint! utbrister man ibland trots att man knappt hunnit in i rummet, än mindre sett vad som finns där.

Det här är lite för mycket trams för min smak.
Även succén Antikrundan har blivit tramsigare under senare tid.
Jag tänker främst på Knut Knutssons och Max Sjöbergs framfart i kön till inspelningarna.

Märk väl att jag inte vänder mig mot Peder och Tom som personer.
Jag frågar mig istället vart antikprogrammen är på väg?
Varför måste man ta in det flåshurtiga i program som handlar om intressanta, många gånger unika, ibland dyrbara och understundom tidlösa föremål?