Swedish American Line

Som gammal amerikaresenär gillar jag den här lilla resväskan som har korsat Atlanten vid ett flertal tillfällen.
Det är kul att de gamla dekalerna har klarat sig så bra.
Cabin Class, Tourist Class och tullens märken "Inspected Baggage".
Till och med nyckeln finns kvar.

Tänk en solig dag på Atlanten på ett fartyg som sakta glider fram på vattnet.
Det är annat än dagens kommunikationer som måste gå snabbare och snabbare och snabbare.
Snabbtåg à 320.000.000.000 istället för lokala tåg som stannar i varje samhälle.
Jag undrar varför man inte hellre satsar på bussar och lokaltåg som gör att folk kan bo i hela Sverige.

Fniss

Jag fick nyligen några böcker av en god vän.
De flesta handlar om livet förr, det dagliga livet för kronotorpare, järnvägsmän, vanliga torpare och emigranter för att nämna några exempel.
Böckerna kommer väl till pass som kvällslektyr och jag börjar med "Vägen väster ut" från 1976.
Jag borde ha anat oråd redan när jag läste titeln.
Författaren måste vara en pionjär inom området särskrivningar.
Korrekturläsning lyser med sin frånvaro.

Det börjar redan i bokens inledning, skriven av författaren.
Inledningen är till yttermera visso det enda författaren skrivit.
Jag har tagit till min hjälp några böcker där jag ordagrant citerar författarna.
Javisst. Varför själv slita med texter?
Vidare har författaren skrivit av namnen på de 1863 personer som lämnade Säby socken.
En del material har hämtats från Utvandrarnas hus i Växsjö(!)
...och grundaren till detta Utvandrarnas hus är väl i många fall Wilhelm Moberg.
Man undrar, nu lätt uppsluppen, hur många gånger huset grundades och vilka de övriga grundarna är? 
Vidare i texten nämns Carl Peter Moberg från Gränna, som reser till Amerika  för att förkovara sig i garveriyrket.
Han hade i sällskap en man från samma stad, Harald Hjertfeldt och hans bror. Stort garv nu.

Sedan kommer en utläggning om en icke namngiven man som:
bytte namn till Lars Landberg, av vilken anledning vet jag ej.
Från namnbyten kastar författaren sig över ämnet superi.
...varje svensk tar femhundrafyrtio supar om året.
Tio tolvåringar super lika friskt som de stora karlarna gör.Vilka tio, undrar vän av ordning?

Inledningen avslutas med orden:
Jag reserverar mig för eventuella fel som kan ha uppstått, både när det gäller felskrivning och årtal, samt andra eventuella uppgifter.

Och jag ger upp.
Dags att sova nu.

Avgiftning

Är det någon mer än jag som är trött på alla avgifter?
Hela tiden är det någon som vill rycka mig på pengar i alla möjliga och omöjliga sammanhang.
Jag hör hur det knaprar i börsen, ohyra som tuggar i sig krona efter krona.

Måndag:
Jag har beställt ett mobilskal från USA och får en avi i brevlådan.
Naturligtvis ska jag betala tull och moms på mitt inköp.
Summan 56 kronor känns högst rimlig.
Men sedan ska det sjunkande skeppet Posten ha 100 kronor i avgift?
Den avgiften känns varken rimlig eller rolig i det här sammanhanget.

Tisdag:
En återbetalning från Transportstyrelsen på 65 kronor.
Återbetalningen gäller ett fordons registerhållningsavgift, en "tillfällig" avgift som infördes av staten 1967 och som nu verkar vara allt annat än tillfällig.
Inom parentes: Registerhållningsavgiften genererar drygt 500.000.000 per år till staten.
Jag kan lösa in  "kontantavin" hos ICA, COOP med flera andra kedjor
Av de 65 kronorna ska företaget Kuponginlösen ha 25 kronor för sitt besvär.
Jag vill inte att företaget Kuponginlösen ska ha 38% av min utbetalning.
Varför tas inte avgiften ut av den myndighet, fackförening etcetera som skickar ut avin?
Varför måste jag betala för att få mina pengar?

Nu vill jag ytterst gärna ha exempel på avgifter som vi medborgare kan ta ut av banker, myndigheter, kortföretag, med flera.

Handelsstation

Handelsstation, eller Trading Post som det kallades i Vilda Västern, ett fenomen man inte stöter på så ofta i gamla Svedala..
Det här är det senaste fyndet.
Då Godsmagasinet inte fungerat som det var tänkt, har jag sagt upp det och satsar nu på något eget istället.
För att få till en trevlig och mer (o)tidsenlig exteriör kommer det modernare fönstret att bytas ut mot ett gammalt, helt i stil med de övriga.
Porten får kamoufleras om det skulle visa sig nödvändigt.

En del panel måste bytas, det gör jag samtidigt som fönstret byts ut.

Framför allt behövs det färg som skyddar den gamla panelen.
Idag har jag målat den första delen.
Det suger duktigt....färg alltså

Och så här fint blir det med lite färg.
Att rödfärga en gammal blek byggnad måste vara något av det mest tacksamma som finns.
Notera vagnshjulet, allt för stämningen.
Elskåpet kommer också att "gömmas" på ett eller annat sätt.
Räkningarna lär nog komma ändå.

Framtiden

Skaffaren 1976.
Jag sitter på mitt hotellrum i Los Angeles och tittar in i framtiden.
Amerikas hjul snurrade på.
Det hade visserligen varit en bensinkris och bilarna hade krympt betänkligt, men det fanns ändå en stark framtidstro.
I framtiden såg jag ytterligare resor till det stora landet i väster.
Redan året efter var jag tillbaka och köpte en bil, en Oldsmobile Super 88 av 1958 års modell.
Den bilen tog mig till New York utan större problem.
Min egen roadmovie tvärs över kontinenten.
Det långa håret var inte till min fördel i mellanvästern, tankarna gick till filmen Easy Rider.
Jag såg också indianernas situation i det som en gång varit deras land.

Vad ser jag i framtiden idag?
Orättvisa.
På Cypern vill man ta en icke föraktlig del av medborgarnas sparpengar för att bankerna ska överleva.
Det är mycket märkligt.

Vad mer ser jag i framtiden idag?
Omfördelning på ett annat plan.
Avfolkningen på landsbygden fortsätter.
Om 60 år kommer den siste att flytta ut från Ådalen, sedan är det tomt.
Redan nu ser jag många mindre samhällen som sakta dör.
TOMT!
Hallå?
Det går tydligen inte att bo utanför storstäderna.
Det är mycket märkligt.

Vad kommer att hända framledes?
Säg det.
Jag säljer nu av mitt lager och börjar med det "onödiga".
Redskap, verktyg och nyttosaker kommer jag däremot att behålla.

Jag rekommenderar den här filmen på URPlay.
Den heter Systemfel som hotar världen
Det är ingen konspirationsfilm, det är på riktigt.

Att gå till botten

Under helgen har jag stannat till vid några loppisar och antikaffärer.
Jag känner en stark mättnadskänsla vid åsynen av sortimentet i antikaffärer.
Ofta är det samma, samma, samma och samma saker som bjuds ut till försäljning.
Fullständigt bedrövligt ointressant.
Om jag som är intresserad av gamla saker och udda föremål känner så, hur upplever andra utbudet?
I vissa fall verkar handlare successivt ha höjt sina priser, dels för att få någon som helst ekonomi i företaget, dels för att distansera sig från loppisar som höjt sina priser till antikhandlarnivåer.
Priserna ligger ibland på det dubbla mot vad jag anser är normalt.

Går det att göra fynd?
Ja, naturligtvis går det, om man tar sig tid och rotar lite i gömmorna.
På bilden en reklambroschyr som jag köpte för en spottstyver.
Fartyget S/S Champlain sjösattes 1932 och var då den snabbaste, största och lyxigaste Cabin Cruise Linern.
Under andra världskriget användes hon för evakuering av judar och flyktingar undan Nazi-Tyskland.
Vladimir Nabokov, författaren av Lolita, var en av de som var med på den sista resan till New York.
Fartyget återvände till Europa och sjönk efter att det först gått på en mina och några dagar senare torpederades av en ubåt.
Det hände den 17:e juni 1940

Broschyren är utvikt hela 113 cm lång och har kompletta kartor över varje däcksplan.
En imponerande trycksak.
På övre soldäck fanns hundkennel och rastgård.
På nedre fanns gym, skjutbana!, bar och barnens lekrum. Spännande kombination.
På promenaddäck bibliotek och skrivrum.
A-däck hade läkarmottagning, frisör och beauty parlor.
Läkarbesök var kostnadsfritt, hur det var med frisör och skönhetssalong ska jag låta vara osagt.

Hmm....börjar se fram emot semestern.
På land.

Från diskslav till diskmästare

Det finns saker som framkallar ett habegär hos mig, detta trots att jag vet att de antagligen bara skulle bli liggande och ta upp plats.
En sån bra-att-ha-sak hittade jag hos Hebergs Auktioner.
Dishmaster!
Företaget bildades 1948 och lever än idag kvar i högönsklig välmåga.
Exemplaret ovan med inramad dokumentation säljs på auktion den 13:e november.
Det går att lägga bud på nätet för den som känner sig manad.

Förmodligen är det en man som känner sig manad, det hörs ju förresten på ordet.
Det bärande elementet i Dishmasters marknadsföring är att männen kommer att diska ofta, gärna och länge.
En utfästelse med garanti enligt annonser.
Modellen ovan som har modellnamnet Imperial är riktigt femtiotalistiskt snygg.

Dishmaster har en sida här med nostalgibilder, gamla annonser och modeller.
Nu när jag riktigt känner efter verkar en Dishmaster vara oumbärlig.
Hellre en slav under begäret än slav under disken

Det stora landet i väster

Finansdistriktet i Seattle sjuder av aktivitet.
Dubbelparkerade bilar, en lätt uppsluppen anarki råder.
Här råder stark optimism men depressionen väntar runt hörnet.
Jag förmodar att framtidstron är lätt stukad även i dagen Seattle.
Den amerikanska flaggan vajar över prärien, visserligen inte högt över, men det fungerar.
Om vinden mojnar har man ju alltid sitt patriotiska outfit.
En barndomsvän hade byxor i form av stjärnbaneret, riktigt coolt 1968.
Om jag känner honom rätt hänger de fortfarande i garderoben.
När man kommer ut i landsorten är det inte så trångt på gatorna.
Det funkar till och med att leka på genomfartsvägen.
Allt var större i Amerika.
Den här typen av vykort var populära att skicka hem till det gamla landet.
Alltid retade det någon.
Vackert båthus.
Båt-taxi fanns både ångdriven och en muskeldriven variant.
På den tiden kom tågen fram i tid.
Något som verkligen var en prestation med tanke på material och sträckning.
Dessutom var det mer av ett äventyr i positiv mening.
Det kan vara ett äventyr att resa med SJ idag också, men kanske mer åt det frustrerande hållet.
Hundägare utan bajspåsar. Garanterat.
Huvudgatan i Great Falls, Montana.
Året är 1911.
Staden ser stor ut, men faktum är att det än idag bara finns en stad med över 100.000 invånare i hela staten Montana.
Great Falls har knappt 60.000.
Här skulle man kunna bo och leka med Barbiedockor.
Vinodling i Washington.
Bra initiativ.
Och här plockas det humle.
Det ser lugnt och fridfullt ut.
Hur är det i den Stockholmska Humlegården?

Sun Stan

En återblick till andra tider nu när vintern regerar och inte visar några tecken på att vilja abdikera.
Sommar, 1949, den senaste nyheten i Amerika är automater för sololja.
För 10 cent får man en jämn dusch under 30 sekunder.
Sedan är det bara att gå ner på beachen och pressa en eftermiddag.
Kom någon maskin till Sverige tro?

Radiokriget under kriget

Året är 1939.
I Europa har det krig just startats som kom att kallas Andra Världskriget.
På hemmaplan annonseras olika radiomärken ut, konkurrensen är knivskarp.
AGA satsar på God Ton och modellen Mignon är en 5-rörs super.
Man trycker hårt på att lådan är i högglanspolerat ädelträ - inget billigt ersättningsmaterial.


Centrum befinner sig på New York Expo, närmare bestämt Sweden Square.
Square betyder som bekant "gammalmodig person".
Modellen på bilden, en 6-rörs superheterodyne med magiskt öga.
Numera pratar vi gigabyte och bluetooth.

Svenska kungligheter hänger i baren.
Maskinen, en 8-rörs superheterodyne har automatiskt grammofonverk med skivbytare.
Undrar om den kan blanda drinkar?
I så fall vill jag ha en Bloody Mary, skicka med Tabascon.

Luxor befinner sig långt från turistbarer och drinkar.
Man öppnar man skola för svenska folket.
Som gåva får man en korrespondenskurs bestående av tre brev.

Brev 1: Musikens förgård. Det låter på gränsen till erotiskt.
Brev 2: Att förstå och resonera musik. Så typiskt svenskt!
Brev 3: Jag är musikalisk. Så otypiskt svenskt!

Mer pekpinnar.
Ni bör ej vänja Ert öra vid annat än det bästa. Basta!
Högklassig Luxor-Super med svinginställning.
Extra stor Briljanthögtalare.

Luxor går ett steg längre.
Raka 4:an. Ett prisbilligt alternativ här, likaväl som i bilvärlden.
Populär-Supern. I mitt fall är det Östgöta Sädes.
Norrlands-Supern. Kan det vara hemkört?
Ambassadör. Detta var långt innan Assange och grabbarna.

Till sist har vi julens ambassadör som befinner sig på lagret i Motala!
I mikrofonen uppmanar han landets husmödrar: Samla er, samla er.
Landets husmödrar för vilka julklappen är ett brännande problem, tankar far hit och dit, idéer födas, förslag förkastas.

Lite som i världen i stort, idag.

I skylten

När jag växte upp kunde man se var i Sverige fordonen hörde hemma.
En hobby var att sitta vid riksvägen med ett anteckningsblock och "skriva bilnummer".
Motorcyklar hade en liten skylt fram och en normalstor bak.
Skylten ovan från Örebro län har suttit fram på en motorcykel, kanske från Fjugesta eller Mullhyttan? Eller till och med Gropen?

Dåförtiden fick man inte skyltarna från storebror staten.
Man kunde gå till den lokala macken och köpa en plåtskylt i lagom längd och komplettera med de bokstäver och siffror man behövde.
T var en storsäljare i Örebro län.
Här har allt gått bra fram till 7:an, den har hamnat käckt på svaj.

Om det var kris i kassan, eller om man var bilägare och konstnärligt lagd, då kunde man tillverka hela skylten själv.
Personligen tycker jag att de hempulade är charmigast.

I USA hade man olika skyltar beroende på vilken stat man hörde hemma i.
Där hade man inte heller standardiserat på samma sätt som i Europa.
I Pennsylvania bildar konturen av staten den blå bakgrunden.
Det skulle ha fungerat i Medelpad, eller Blekinge.
Att förkorta namnet på staten var också godkänt.
I Sverige hade vi kunnat förkorta Blekinge till Binge, Uppland till Uland osv.

Minnesota firade 100-årsjubiléet med en våfflad skylt.
Nummerkombinationen påminner lite om Björnligans (se Kalle Anka & Co.).

USA var även tidigt ute med personliga nummerplåtar.
Poundin' (sv. banka på) passar till en smed eller boxare.

Oden vet alla gamla otrogna vem det är.
Blomman i bakgrunden är magnolia.

Refuge (sv. fristad) passar mig numera.

Tidigare fanns det registreringskyltar även till cyklar. Coolt.
De fästes på pakethållaren.
Denna från Örebro.

Jag vill även skylta för Ekenäs Egendom-ligheter.
Nu kommer det fram nya saker hela tiden som läggs upp med fast pris.

Kvinnans favorit

Låt inte lura er av det barska omslaget. Den här boken är från 1907 och skrevs av Mrs Gregory och hennes vänner. Det vill säga Annie R. Gregory med hjälp av tusen andra hemmafruar.
I den här kokboken får man lära sig att matlagning ska vara "much tasting and no wasting".
När jag skummar igenom recepten på de 538 sidor boken innehåller, noterar jag att kryddning nästan uteslutande innebär; salt och peppar, salt och peppar, salt och peppar, salt, peppar och ketchup.
När jag bodde i Florida på åttiotalet upptäckte jag att annan kryddning än ovanstående inte är utbredd på restauranger. Jag provade även en hel del kubanska restauranger i hopp om att bekomma något riktigt eldigt, dock utan resultat.
Kan det vara så att Mrs Gregory och hennes kompisar har haft så stor genomslagskraft i den amerikanska matkulturen?

När man ser illustrationerna i kokboken kan man förstå om det är så.

Kan det bli så mycket gulligare än så här?

Det går att klicka på bilderna för att få upp dem i lite större format.

Här tronar spädgrisen med ett äpple i munnen. Eller är det en lök?
Vi får också en inblick i lilla May's första jul.

Oh, how good! utbrister den lille gossen av holländskt ursprung när han sätter tänderna i jordbubbstårtan. I dagens Sverige hade han förmodligen brutit mot knivlagen.

Och flickor gör naturligtvis som mamma gör. Idag går mamma till jobbet och flickor går till sitt jobb på dagis.

Här har pappa fångat jättefisken Helge. Uppe till höger ser jag något som påminner om strömmingsruladerna min mor gjorde när jag växte upp.
Vad hände med strömmingsrulader? Jag har inte sett en enda rulad i vuxen ålder.

Hummer. Mums.

Picknick i det gröna. Den unge mannen vill beställa in en omgång till.

Vid 1900-talets början åt man Dough Nuts i stället för Do-Nuts.
Degnötter i stället för görnötter.