Olika dofter av jul

Stor julduk, omöjlig idag.

Ännu ett exempel på julduk som inte använts på fyrtio år

Lyxig duk söker slutförvaring.

Skunktabletter.

Ett intrikat mönster med möjliga biverkningar.

Detalj av eländet.

Nå, varför skriver jag i så negativa termer, jag som normalt sett är glädjen personifierad?
Jo, dessa dukar är tillverkade i början av plastens guldålder.
De äro mjuka, de äro feta, det äro oljiga och de luktar illa.
Inget man vill ha som fond till julgröten, rullsyltan eller skinkan.
Plastsanera er jul,
Bjud in doften av apelsin med nejlika, kanel och grädde till  risgröten och en pors till julbordet.
Naturliga dofter.

Nu får det vara slut

Jag har prenumererat på Antik & Auktion och Antikvärlden/Antikbörsen i dussinet år.
Till detta har jag införskaffat de allra flesta numren, från start, av båda magasinen.
Jag har kommit fram till att de är likartade, tråkiga och bjuder sällan på några upplivande reportage.
Tema-artiklar med föremål, ständigt från samma, samma, samma antikhandlare i Stockholm.
Antikvärldens hela redaktion verkar höra hemma i Stockholm eller möjligen någon förort.
A & A har bättre spridning på personal och krönikörer respektive artikelförfattare.

Ständigt återkommande antikexperter plockar ut sina fynd på auktionsvisningar.
Svenskt Tenn, Haupt, Liljefors, Carl & Karin Larsson och Bukowskis i en aldrig sinande ström.
En bondauktion på sommaren, kräftskiva i augusti, julpynt till jul.
Hej och hå.
Finns det inget nytt och fräscht grepp att ta?
Jag undrar vad medelåldern är i läsekretsen?
Jag gissar på hög, möjligen jävligt hög.

Antiktidningarna fokuserar på auktionshus, handlare och branschpersoner.
Jag kan inte låta bli att jämföra med motortidningar, både bil och mc, där ligger fokus på ett helt annat plan.
Där handlar det om samlarna, utövarna, de kreativa människorna.
Genast blir läsningen intressantare.

Nu säger jag upp mina prenumerationer på obestämd tid.
Hoppas att jag får anledning att återkomma.

Ännu färglöst förutom Lilliputt

Nu är det dags att ta itu med övervåningen hos mig och fröken Perkele.
Den gamla inredningen är snart ett minne blott.

Den här morgonens övningar bestod i att riva inredningen i det här rummet.
På golvet fanns en heltäckande flätad bastmatta av äldre modell.
Jag har svårt att föreställa mig något mer osexigt i inredningssammanhang.
Nästa steg är att ta bort fönstret och väggen för att rummet ska kunna gifta sig med nybygget utanför.

Ett utbygge finns även på motsvarande gavel.
På ovanvåningen ska barnen husera i varsitt stort rum.
Det känns lite tråkigt med den totala avsaknaden av färg, en grav kontrast mot bottenvåningen.

Enda färgklicken är den här lilla boksidan som fanns instoppad mellan innervägg och sågspånsisolering.
Den närmaste tiden blir det till att sprida gracerna.
Regniga dagar kan jag jobba på övervåningen, dagar med bättre väder är det fasaden på handelsstationen som gäller.

Viss Finess

Idag finns det många inrednings- och livsstilsmagasin.
Det finns tidskrifter som visar lägenheter och husinteriörer som är 50- och 60-tal in i minsta detalj.
Men hur såg det ut i verkligheten?
Jag har intervjuat mannen på bilden, en av de som var med då det begav sig.
Obetydligt större än sin nallebjörn memorerade han omgivningen med gott humör.
Man drack kaffe i kopp med fat, serverat ur föregångaren till perkulatorn.
Den ersattes på 60-talet av Don Pedro, en skör bryggare i glas som ger ack så gott kaffe. 
Ryakudden i den tidstypiska bäddsoffan är tidstypisk.
Notställ med noter då nästan alla medborgare, på den tiden, kunde traktera ett instrument.
De flesta ägde ett Hagströms dragspel, i vår familj fanns en Levin orkestergitarr samt fioler.
Golvurna med kitschig dekor i pastellage. 
Rörradio med skal i ädelträ, en apparat där man kunde ratta in Hilversum, Kalundborg och andra exotiska metropoler.       

Hängselbyxan var populär, här sommarmodellen med korta ben.
Gossen har de tidstypiska smala benen som går som trumpinnar.
Den unga damen har kvar något av spädbarnets rondör.
Alla hundar med självaktning hade hundkoja och löplina.
Folkvagnar hade takräcke och däck som bakelitpuckar.

 

Ja, det ska erkännas att jag var något av flickornas Laban redan på den tiden.

Sommarmodet för barn och backfisch var träningsoverall, jmfr Saltkråkan.
Blixtlås på benen var riktigt cool.
Som färsk vuxen hade man brett uppvik på succén blåjeans.
Man hässjade hö på gammalt sätt, ett arbetskrävande men roligt jobb. 

Nu har vi kommit till 60-talet.
Väggen pryds av en fiol och det då obligatoriska flygfotot över gården.
Konsumismen har nu slagit klorna i befolkningen och denna julafton är bordet täckt av julklappar.
Far i huset har fått en kastrull, något som tio år senare resulterade i att han började laga mat.
Mor har fått ett smyckeskrin att förvara familjejuvelerna i.
Mormor verkar lottlös.
Den unge gossen har fått en kasperdocka.
På bordet katten Tusse och en liten kopia i porslin.
Kopian finns kvar, numera lagad med Karlssons Klister men ack så kär.
Till höger storebror som fått nyttiga raggsockor av mormor.
Så här i efterhand kan jag tycka att tre julklappar var ganska lagom.

GOD JUL

Skaffaren önskar God Jul!

Julklapp

Årets julklapp till oss själva är ett ateljéstaffli, närmare bestämt det på bilden.
Jag har målat en del tidigare, i forntiden gjorde jag motivlackeringar på bilar och motorcyklar.
I vintras gick jag en målarkurs.
Fröken Perkele är oerhört sugen på att testa egna schyssta idéer, vilka har legat och grott en längre tid.
Tidigare har det mest handlat om slamfärg för hennes del.
Hemmets sista vita vägg ska förresten också målas.
Den blir naturligtvis lika ärtmarsipangangstergrön som övriga väggytor i salongen.
Påskägget 2013 innehåller förhoppningsvis golvlister.

Min klara favorit under tidigare år var Salvador Dali.
Sedan var det bland andra Robert Högfeldt.
Idag har jag svårt att välja ut någon favorit, men jag vill bland annat nämna Lars Lerin, den färgstarka afrikanska konsten, sammalika kubansk konst och Edward Hoppers drömska bilder.
Nuförtiden skiter jag i vem som signerat, jag köper det jag tycker om förutsatt att medlen finns.
Namnet är inte det viktigaste, tavlan måste kommunicera med mig.

Köper ni tavlor idag?
Hur väljer ni?

Fröken Perkeles julgrupper

Nu, när flytten är överstökad och Ekenäs egendom är såld, ja då kan jag lämpligen ägna mig åt det otraditionella julpysslet.
Riktigt dithän har jag inte kommit än, men fröken Perkele har pysslat och pyntat under tiden.
Stora pokaler i glas har ingen stor plats i dagens hem, men de går utmärkt att använda med fantasi.

 

Spelkulor, även de i glas med en topping av hyacinter blir vackert i fönstren till jul.
Mot bättre vetande har jag använt blixt, kamerastativet bor i Godsmagasinet.

Om jag tittar riktigt noga upptäcker jag en liten julgran som smugit sig in i en spelkula.
Livet är fullt av överraskningar.

Vändpunkten

Idag fick jag äntligen känslan av att det har hänt något i magasinet.
Två bord med breda plankor verkar vara orsaken till vändningen.
Nu kan jag börja plocka fram julen.
Något rojalistisk har jag parkerat en Monark nära godsintaget.
De närmaste veckorna kommer det att dyka upp udda inredningsföremål på bloggen.
Några juliga, några hjuliga och andra helt ojuliga.
Återkom gärna.
Och kommentera gärna.

Önskelistan

Bilden visar vår decembertavla.
Vi sätter upp den i hallen för att välkomna besökare i juletid.
Alla är välkomna och det finns gott om mat.

När julen är över brukar det kunna bli en del rester som icke får förslösas.
Det är nu jag kommer in på min önskelista.
Jag vill ha en ny mikrovågsugn. Basta!
Den vi har nu fungerar visserligen utmärkt, men ugnen och jag är inte kompatibla.
Det finns för det första inga riktiga knappar.
Manöverpanelen har samma mörkgrå färg som mikron i övrigt.
Den består av en mjuk plast i ett stycke, därtill försedd med minimal text i svart.
Det är fullständigt omöjligt att veta vad man trycker på om man inte utrustat sig med pannlampa.
Man känner sig lite fånig när man går runt i sitt eget kök som en gruvarbetare.
Till detta kommer ett högt pipande ljud för varje knapptryckning.
Etter värre blir det när eländet (mikron) gått tiden ut.
Då piper den exakt som en backande varutransportbil.
Vem vill ha det så i sitt eget lugna kök?
Ge mig telefonnumret till konstruktören, jag vill verkligen veta.

Jag vill ha en mikro med ett (1) vred och när den är färdig;
Ett pling som om en tibetansk munk skred genom rummet.
plinggggg...... kom och hämta mig....jag är färdig :-)

Är det för mycket begärt?

God Jul!

Det är mattorna som styr

Nu börjar möblerna falla på plats.
Falla och falla förresten, att flytta pianon är hårt arbete, särskilt om man vill skona ekparketten.

Nu började vi faktiskt med mattorna när vi skulle möblera matsal och salong.
Vi ville ha en matta tillräckligt stor för att stolarna inte ska halka utanför.
Den här mattan heter "Art".
Barockbordet använder vi så länge, tills vi får ett bord med de rätta måtten.
Det är en klar fördel att ha något att gå efter innan man drar iväg en beställning på ett nytt.
Det här är 150 långt och man kan sitta sex personer utan problem.
Maxlängden på bord stannar på 200 i stället för 240 som vi planerat från början.

Som avställningsyta använder vi det här allmogebordet från 1700-talet.

Det här ser ganska trevligt ut.
En brasa i öppna spisen och glögg på bordet, sen ska det nog bli jul även i år.
Efter några glas glögg ska jag börja fundera på vad som ska hänga på kortväggen.

Hästarna behöver mig.

Vem kan motstå en sådan vädjan?
Nittio hästar i den Beridna Högvakten är utlämnade till svenska folkets väl och ve.
Hur rädda dessa stolta springare som staten så gement tagit sin hand ifrån?
Det är nu mecenaten i mig vaknar.
Konton nagelfars, fonderade tillgångar studeras, jag klämmer lite extra på madrassen, pannan läggs i djupa veck.
Jo, det ska nog gå.
Jag lämnar ett bidrag till bevarandet av denna stolta tradition.
Man vet aldrig, regeringen kan ju få för sig att överlåta vaktparaderandet till en motorcykelklubb som placerar vinsten i ett skatteparadis.
Efter några dagar kommer ett tjockt startpaket som markerar början av min karriär som hästägare.
Det ser riktigt trevligt ut, guldband med rosett och grejer.
Då det markant avviker från övrig interiör (detta är det första guldbandet med rosett som kommit innanför våra dörrar), kan väna hustrun svårligen förbise grannlåten.
- Vad är det här då? säger hon med en attack som skulle göra en normalbegåvad tulltjänsteman grön av avund.
- Jag vill gärna stödja kultur och gamla traditioner, slirar jag.
Nu väl medveten om att jag befinner mig i en gråzon.
- Hur länge har det här pågått? är nästa fråga.
Denna ställd på ett sätt så även en luttrad kriminalinspektör skulle nicka gillande.
Jag känner mig skyldig, som om jag under en längre tid importerat knark på postorder.
- Det här är första gången, svarar jag i myndig ton.
Det gäller att behålla initiativet.
Tidigare ostraffad kom jag undan med blotta förskräckelsen.
Och nu klarar sig hästarna fram tills nästa jul.

Ur led är tiden

Det har varit sommarvinter fram tills idag, den femte december.
Blommor har blommat, flugor har surrat och svampkorgen har kunnat fyllas i november.

Julbonader har inte gått att sälja, stormlyktor går däremot alldeles utmärkt.
Undra på att tomten är melankolisk.

I år ger jag inte bort några saker i julklapp.
Möjligen en dusör till någon yngre medlem i familjen.
Det kan ju bli en grundplåt till en Harley Davidson, vad vet jag?
Sunda intressen bör uppmuntras.

I år har jag bestämt mig för att ge bort tid och arbete.
Det verkar vara tid som saknas mest i dessa dagar.
Början av veckan är inget undantag.

Vilket mörker

Adventsstake i teak och mässing

Igår var det första advent.
Vi går mot mörkare tider, exakt hur mörka de blir har vi ofta ingen aning om.
Det är meningen att julfirandet ska ta fram det bästa hos människan.
Familj, släkt och vänner ska stråla av givmildhet, kärlek och förståelse.
Ibland lockar dock julfirandet fram andra egenskaper hos oss.

I min glada ungdom, innan jag träffat väna hustrun, sällskapade jag med ung kvinna.
Den första, och för övrigt enda julen tillsammans, blev jag informerad om att svärmor skulle bjuda på julbord.
Enligt traditionen skulle det avnjutas på Scandic hotell och den välbeställda änkan generöst plocka upp notan.
Det lät ju alldeles förträffligt.

Allt gick utmärkt bra fram tills den aktuella dagen.
Jag kände vaksamma ögon betrakta min påklädning, möjligen en yrkesskada då fästmön var utbildad förskollärare.
När jag kom till långkalsongerna tog det stopp.
-Vad gör du? Ska du ta på dig långkalsonger??
-Varför inte? Det är ju kallt som i helvetet, svarade jag och kände genast att det var fel svar.
Dessutom motsägelsefullt.
-Neej, det förbjuder jag, du tar inga långkalsonger.
-Jag vill inte frysa, dessutom är det väl ingen som ser vad jag har under?
-Dina byxor kommer inte att falla snyggt. Alla kommer att se det.
-Dom har väl annat att tänka på, försökte jag. Jag har då aldrig funderat i de banorna när jag varit på restaurang. Om någon däremot tagit på kalsingarna utanpå byxorna hade jag förmodligen reagerat.
-Du gör mig olycklig om du går så där!
Så står man inför valet att; antingen frysa arslet av sig, eller att göra fästmön olycklig på obestämd tid.
Vad göra?

Den som först svarar rätt vinner någonting, okänt vad.

Snart är det Retro jul igen

För den som vill smycka 50-talsgranen har jag hittat girlanger i vackert röd plast.
Fyndas i originalpåsen från lanthandeln.
Ligger på Tradera från och med idag och en vecka framåt.

GOD JUL

Till alla mina trogna läsare tillönskas en God Jul.
Ett tips till er som är trötta på dagens förkortningar SJ och VV.
Det är NU ni ska ha er DKW

Undrar..

...varför det fortfarande kallas bokhylla?
I de flesta hem jag köpt har det ofta funnits allt upptänkligt i denna typ av möbel utom just böcker.
Väna hustrun fastnade för denna vintage-variant, något som resulterat i att den sedan idag pryder vår salong.
Det resulterade även, under gårdagen, i sju timmars färd på vintervägar med vår största kärra.

Det är svårt att bestämma exakt ålder på den.
De ömtåliga handtagen i trä känns 50/tidigt 60-tal.

Tillverkad med bra precision.
Allt sitter som en smäck.
Dörrar och lådor sugs in, det är inte det vanliga skramlet.

Och, till herrns, tillika rökiga-whiskyälskarens förtjusning; ett barskåp.
Med belysning -bra, med tanke på mörka vinterkvällar och med åren avtagande mörkerseende.
Till vänster plats för sex riktigt bra flaskor.
För dagen har jag bara fyra, detta skrivet utifall även jultomten läser min blogg.

Bråda tider

Nu är det bråda tider.
Nya hemmet ska vara någorlunda presentabelt när ätteläggarna dyker upp i jul.
Mängder av varor ska skickas till mina kunder så klapparna hinner fram till dopparedagen.
Nu har jag iallafall hittat julgransfoten.
Skeppshult. Småländsk gjutjärn.
Intill förvillelse lik en riktig stubbe.
Man kan tro att julgranen växer upp ur parketten.

Radiokriget under kriget

Året är 1939.
I Europa har det krig just startats som kom att kallas Andra Världskriget.
På hemmaplan annonseras olika radiomärken ut, konkurrensen är knivskarp.
AGA satsar på God Ton och modellen Mignon är en 5-rörs super.
Man trycker hårt på att lådan är i högglanspolerat ädelträ - inget billigt ersättningsmaterial.


Centrum befinner sig på New York Expo, närmare bestämt Sweden Square.
Square betyder som bekant "gammalmodig person".
Modellen på bilden, en 6-rörs superheterodyne med magiskt öga.
Numera pratar vi gigabyte och bluetooth.

Svenska kungligheter hänger i baren.
Maskinen, en 8-rörs superheterodyne har automatiskt grammofonverk med skivbytare.
Undrar om den kan blanda drinkar?
I så fall vill jag ha en Bloody Mary, skicka med Tabascon.

Luxor befinner sig långt från turistbarer och drinkar.
Man öppnar man skola för svenska folket.
Som gåva får man en korrespondenskurs bestående av tre brev.

Brev 1: Musikens förgård. Det låter på gränsen till erotiskt.
Brev 2: Att förstå och resonera musik. Så typiskt svenskt!
Brev 3: Jag är musikalisk. Så otypiskt svenskt!

Mer pekpinnar.
Ni bör ej vänja Ert öra vid annat än det bästa. Basta!
Högklassig Luxor-Super med svinginställning.
Extra stor Briljanthögtalare.

Luxor går ett steg längre.
Raka 4:an. Ett prisbilligt alternativ här, likaväl som i bilvärlden.
Populär-Supern. I mitt fall är det Östgöta Sädes.
Norrlands-Supern. Kan det vara hemkört?
Ambassadör. Detta var långt innan Assange och grabbarna.

Till sist har vi julens ambassadör som befinner sig på lagret i Motala!
I mikrofonen uppmanar han landets husmödrar: Samla er, samla er.
Landets husmödrar för vilka julklappen är ett brännande problem, tankar far hit och dit, idéer födas, förslag förkastas.

Lite som i världen i stort, idag.

Man får arbeta sig varm...

Vad göra när termometern visar på temperaturer mellan minus 15 till minus 26 grader?
När nya lokaltåg för 133,5 miljoner vägrar att fungera för att det är för kallt?

Vi tog fram hammare, såg, målarpensel, borrmaskin och annat smått och gott som kan komma till pass vid en husrenovering. Skruvstycke och vinkelslip lyftes också fram ur gömmorna när nya verktyg behövde tillverkas. Om man bor på landet får man inte vara handfallen.
Det nyrenoverade köket saknade de sista listerna, sponten, färgen och annat finlir.

Den väna hustrun och jag jobbar bra tillsammans. I de flesta förhållanden en nåd att stilla bedja om. Att renovera tillsammans är en nyttig övning i att lägga prestigen åt sidan, samt att lyssna på en annan röst än de som redan finns i huvudet.

Under tiden som arbetet fortskrider gäller det att inte glömma bort att föda hemmets egen rökare, det vill säga kökspannan. Under dessa dagar har aptiten på blandved varit hart när osannolik och vedförrådet minskar oroväckande snabbt.
Numera finns inga nikotinister i familjen vilket känns bra när man ser filtret i reklamen.

När kvällen kommit har vi belönat oss själva för ett gott arbete.

Oxrulader med bacon och en flaska rött.
Nya lister, spånt och passbitar att förundras över, värme från kandelabrar och Norrahammars gjutjärn. Värme från många håll.

Snart är det Tjugondedag Knut och jag hoppas att kylan släppt sitt grepp tills dess.
Å andra sidan är jag glad att den kom, nu måste man arbeta sig varm.

Illustrationer är skyltar jag nyss fyndat på Tradera.