Hästarna behöver mig.

Vem kan motstå en sådan vädjan?
Nittio hästar i den Beridna Högvakten är utlämnade till svenska folkets väl och ve.
Hur rädda dessa stolta springare som staten så gement tagit sin hand ifrån?
Det är nu mecenaten i mig vaknar.
Konton nagelfars, fonderade tillgångar studeras, jag klämmer lite extra på madrassen, pannan läggs i djupa veck.
Jo, det ska nog gå.
Jag lämnar ett bidrag till bevarandet av denna stolta tradition.
Man vet aldrig, regeringen kan ju få för sig att överlåta vaktparaderandet till en motorcykelklubb som placerar vinsten i ett skatteparadis.
Efter några dagar kommer ett tjockt startpaket som markerar början av min karriär som hästägare.
Det ser riktigt trevligt ut, guldband med rosett och grejer.
Då det markant avviker från övrig interiör (detta är det första guldbandet med rosett som kommit innanför våra dörrar), kan väna hustrun svårligen förbise grannlåten.
- Vad är det här då? säger hon med en attack som skulle göra en normalbegåvad tulltjänsteman grön av avund.
- Jag vill gärna stödja kultur och gamla traditioner, slirar jag.
Nu väl medveten om att jag befinner mig i en gråzon.
- Hur länge har det här pågått? är nästa fråga.
Denna ställd på ett sätt så även en luttrad kriminalinspektör skulle nicka gillande.
Jag känner mig skyldig, som om jag under en längre tid importerat knark på postorder.
- Det här är första gången, svarar jag i myndig ton.
Det gäller att behålla initiativet.
Tidigare ostraffad kom jag undan med blotta förskräckelsen.
Och nu klarar sig hästarna fram tills nästa jul.