Livets gåtor

Friska fläktar utan rem

Jag måste erkänna att jag inte riktigt hänger med.
Min lön har varit oförändrad i femton år men allt behövligt verkar har blivit dyrare.
En fläktrem som kostade 37,50 kostar idag det tiodubbla.
Hur gick det till?
I moderna bilar är det dessutom så ställt att en nutida mekaniker måste vara ytterligt finlemmad för att kunna komma åt att "skruva" och byta ut komponenter.
En fullvuxen människa göre sig icke besvär.
Nu är den i alla fall bytt.

Unidentified Fläsk Object (UFO)

Jag måste erkänna att jag inte riktigt hänger med.
Min aptit har varit oförändrad i femton år men allt påläggigt verkar har blivit tunnare.
Vad är vitsen med detta?
En bit skinka ska väl kunna överföras till en macka utan att man behöver använda en pensel avsedd för applicering av bladguld?
Skivan sugs upp med hjälp av pensel för att sedan duttas fast på brödet.
På medeltiden hade man tunt skinn i stället för dyrt fönsterglas
Vi testar i sommar att ersätta fönsterglas med tunna skivor, just nu är basturökt bäst i test.
Hungrig nu.

Art dEko

Trasmatta 210 X 109

OK, vad sysslar man med under tiden som man går ner i vikt?
Man måste ju göra andra saker förutom att väga sig.
Jag har läst och funderat, konsulterat tarotleken, vägt för och emot, resonerat med favorithustrun och kommit fram till några saker som är viktiga.
Det här är inte helt lätt då valen aldrig tidigare i mänsklighetens historia varit så många som idag, och det gör tillvaron komplicerad.
Alltnog.

För det första är det viktigt att äta riktig mat.
När vi handlar på det kooperativa brukar andelen ekologiskt ligga på cirka 60 procent.
Det är svårt att nå de magiska 100, men det får duga som det ser ut nu.
Vi köper i princip ingen färdigmat och ingen läsk.
I framtiden vill vi ha en köksträdgård med kryddor, grönsaker, frukt, bär och potatis.

För det andra känns det angeläget att inte utnyttja jordens resurser mer än nödvändigt.
Det betyder att vi inte köper nytt särskilt ofta.
Vi har dessutom ägnat en hel del tid till att rensa ut bland våra saker, men det är fortfarande skrämmande många prylar kvar.

Under min tid som handlare har jag samlat på mig en hel del saker.
Långt ifrån allt har hamnat i butik.
Vissa saker har varit svårhanterliga, textilier, mattor, konst i form av tryck, affischer, grafik och litografier.
Till detta kan läggas fotografier och andra pappersföremål.

Nu har jag börjat med en sida som heter Art d'Eko.
Det röda står för energi, mod och kärlek, det svarta mystik och elegans och slutligen det gröna för tillväxt och harmoni.
Jag har börjat med mattor av olika slag, det finns även ett par blogginlägg.
Om jag säljer tillräckligt många mattor kan det bidra till att finansiera min bok.
Den som vill är varmt välkommen att komma med synpunkter, kommentarer eller hälsningar.

Att ta sig ett nytt järn

En bild från ett socialistiskt Sverige.
Den starke arbetaren som smält det stenhårda järnet för att sedan forma det efter eget skön.
I Åviken hade man lust till våffeljärn.

Vårt gamla våffeljärn har gått och dött.
Det tillverkades på femtiotalet, naturligt i Gnosjö, Småland.
Vikten är hela 4,6 kilo, bara skrotvärdet är en bra grundplåt till ett nytt våffeljärn.
Vi satsar på ett Åvikenjärn även denna gång.
Vem kan leva utan att understundom njuta en god våffla med jordgubbssylt och grädde?
Förmodligen ingen.

Recept (Åvikens eget) på frasvåfflor till 6 personer.

Frasvåfflor.
250 gram vetemjöl, 8 dl tjock sur grädde, 2-3 dl vatten eller snö.

Beredning:
Grädden vispas till hårt skum och mjölet nedröres varsamt.
Sist tillsättes vattnet (eller helst snö).
Våffeljärnet gnides väl rent och penslas med smält smör.
Skulle smeten vara för hård, tillsättes mera vatten eller snö.
Våfflorna läggas upp på fat, klippas och överströs med socker.

Smaklig spis!

Krubb

Husmoderns köksalmanack är säkert ett känt begrepp bland retrofolk och husmödrar.
Ovanstående tjusiga reklambild kommer från 1958 års utgåva och har "förbättrats" av undertecknad.
Mitt bidrag är utfört vid fem års ålder, jag var biltokig på den tiden.
Jag minns att jag undrade varför pojken såg så arg ut?
Rattens placering kändes också märklig.
Att familjen reste i ett gäng konservburkar accepterade däremot jag utan att blinka.

Alltnog.
De förträffliga böckerna fanns redan på 30-talet.
Den tidigaste jag har är från 1937 och den har dessutom tillnamnet Sparalmanackan.
Förmodligen hade detta att göra med trettiotalskrisen.
Nu över till det intressanta, samt det faktum att man ändrar sig över tid.
I äldre böcker av det här slaget har jag tidigare, nästan enbart, varit  intresserad av reklamen.
Idag är det recepten som lockar.
Ehuru jag i mitt nya liv återuppstått som matlagningsansvarig i hemmet, så är det kanske inte så konstigt.
I de äldre köksalmanackorna finns matförslag, inklusive recept, för årets samtliga dagar.
Yaayyy...
Tänk att slaviskt följa de dagliga menyerna under ett års tid.
Tanken lockar.

I dåtidens recept var det aldrig tal om ekologiska råvaror, allt var ekologiskt:
Ett faktum som idag nästan känns svårt att ta till sig.
Vi köper nästan uteslutande ekologiska råvaror idag till Hemmaljunga hushåll.
Visst, det blir lite dyrare, å andra sidan har vi prioriterat bort ny bil, åkgräsklippare, tuffa kläder och accessoarer, Thailandsresor, nagelkonst och bröstimplantat.
Vi äter med andra ord inte gift och vi är inte rika på lånade pengar.

Nu är det dags att fördjupa sig i de gamla svenska, idag nog så exotiska, recepten.
Vad sägs om:
Kalvtunga i murkelsås med potatis och selleri.
Fin ripa med svamp och potatiskrustader.
Jästvåfflor och äppelsnö.
Skotsk russinkräm, köttgrotta och banansufflé.
Kuvertsmörgås med laxkräm och sardeller.
Fattigmanstårta och Värmdökaka.
.......hungrig nu....

En glad överraskning var några "bokmärken" i min mors köksalmanack från 1958.
Det första kvittot är från konsumbussen som trafikerade landsbygden utanför Karlskoga, det andra är från EWE:s lanthandel i Linnebäck.
E W Andersson hade även hand om posten, precis som ICA kan ha idag.
Postkontoret var av en ordinär garderobs storlek och hade en egen ingång runt hörnet på butiken.
Det finns en bild på lanthandeln som den ser ut idag i det här semesterinlägget.
Så, var rädda om er, ät ingen skit, låna inte låtsaspengar och pussa någon ibland.

Det rosa arvet

Idag aktuell, kanske mer än någonsin.
För dagen klädd i rosa, då den efter flitig användning börjat desintegrera.
Det är min mor som valt den klatschiga färgen.
I vårt färgglada hem kommer den till sin rätt.

Jag började använda den redan i unga år.
Längst ned, en raggarbil med fenor.
Mellan skaldjur och såser finns en militärbil.
Längst upp en Ford Popular.
Mitt bilintresse har funnits sedan jag var en helt liten planta.

Vi bodde ute på landet och i det nära grannskapet fanns flera grustäkter som livligt trafikerades av grusbilar.
Det var Gelleråsens Grussortering som disponerade mängder av lastbilar, grusbilar, bilar med bergflak och även betongbilar.
Det fanns också en transport för grävmaskiner, alltid körd av en pipförsedd Egon Helj.
Alla var av fabrikatet Scania Vabis förutom numren 28, 29 och 30 som av någon anledning var Volvo.
Som liten vinkade jag alltid till lastbilarna.
Favoriten var nummer 28, eller "tjåttan", han tutade alltid och vinkade alltid tillbaka.
Min ordningsamma mor har förutom namn och adress även skrivit in när boken förvärvades.
Köpt i oktober 1953 gnm Roland Owén, Owéns Bageri. 
Jag minns att hon jobbade på Owéns Bageri på 50-talet.
Bagaren hette Grip. Han var jättesnäll, korpulent och körde Skoda.
En oslagbar kombination.
Vid ett tillfälle fick jag en hel låda punschflaskor som legat för varmt och smält i solen.

Min far körde på femtiotalet buss för Nora Bergslags Järnväg.
Här ser vi buss 23 i full fart.

Boken då?
Det är en klassiker, Stora Kokboken.
Hushållets uppslagsbok i alla matfrågor.
Tryckt 1953, i en tid då all mat var ekologisk.
Vi använder den ofta idag då vi inte gillar färdigmat eller halvfabrikat.
Och.....maten blir alltid fantastiskt god.
Jag har aldrig brytt mig särskilt mycket om matlagning förrän på senare år, nu är det riktigt kul.
Mina köttbullar är världsberömda i hemmet.
Det som är roligast är att kunna äta god husmanskost varje dag.
Att veckohandla efter en lista på maträtter man bestämt i förväg resulterar i att matsvinnet blivit mindre.
Barnen äter mer när det är hemlagat, det gör förmodligen vi vuxna också att döma av den minskade rörelsefriheten i kläderna.

Bokmärket i form av ett kassakvitto från Domus i Karlskoga får vara kvar ett tag till..

Svampar illustrerade i färg.

Den här avdelningen, bakverk, har vi av ren självbevarelsedrift bara snuddat vid.

Ett uppslag med primörer tjänar som inspiration för kommande odlingsmödor.
Vi laddar nu för att stänga ute kaninerna, som förra året skändligen konsumerade det mesta.
Att odla eget känns viktigt idag.
Jag brukar roa mig med att läsa innehållsförteckningar på förpackningar i butik
En god krämig svampsoppa innehåller 2,6% svamp och 97,4% jagvetintevadalltärinteenshälften.
Chips utan ett uns av potatis, lösgodis som är som ett högskoleprov för en driven kemist.
Varför stoppar man i sig sånt?
Fullständigt obegripligt.
Vad har ni för kokböcker?
Husmoderns köksalmanack från 1963?
Vilken rätt är er favorit?

Ekivok

Den vinner knappast något designpris, men är den mest lustfyllda saltströaren jag sett.
Ett så kallat "conversation piece" vid frukostbordet.
Hur ser era ströare ut?
Större?

Det Skånska Skafferiet

Man kan tro att tiden står stilla, men även Skaffaren fyller år.
I år blev presenten en introduktion till det skånska köket i lugn och trevlig miljö.
Restaurang Skånska Skafferiet i Hässleholm använder sig enbart av skånska råvaror, drycker och gemyt.
För att göra det hela intressantare för en antikhandlare använder man sig med förkärlek av gamla recept.
På bilden ses min portion av Fredriks helstekta kalvrygg, anno 1846.
Fröken Perkele avsmakar Elidas smörstekta skrubba från Lomma, anno 1895.
Tidsangivelsen hänvisar till receptets ålder, inget annat.
Till kalvryggen avnjuter jag en "Bästa Lagern" från Lundabryggeriet.
En bra ljus lager som sticker ut på ett angenämt sätt.
Så här i efterhand önskar jag att jag hade beställt in två.
Maten var jättegod, personalen mycket trevlig.
Kunderna är nöjda.

Karotthemmet

Jag köper ibland hela eller delar av hem.
I ett av hemmen var det kopiöst mycket av mycket om ni förstår vad jag menar.
Delar till ett stort antal olika serviser från förra sekelskiftet, mest Rörstrand och Gustavsberg.
Till detta ett helt gäng karotter, de flesta anonyma öststatare.
Jag väljer att visa ett litet urval i det här inlägget, den ovan har ett udda mönster och färgval.

Den här från Gefle kommer att passa bra till påsk.
Den rymmer ett tjog ägg och har passande nog en påsklilja som dekor.

En diskret blåprickig karott.
Som en sval sommarklänning.

En till salladen, eller grönfore.

En till körsbära.

Ett par till potätera.

Förgätmigej, en till falukörv,
en till köttbullera.

Mina klara favoriter är de här fyra med blåbärsmotiv.
De får nu en hedersplats i köksskåpet.
I framtiden kommer dom att fyllas med jordgubbar, smultron, blåbär och hjortron.
Nu längtar jag till sommarens primörer.

Önskelistan

Bilden visar vår decembertavla.
Vi sätter upp den i hallen för att välkomna besökare i juletid.
Alla är välkomna och det finns gott om mat.

När julen är över brukar det kunna bli en del rester som icke får förslösas.
Det är nu jag kommer in på min önskelista.
Jag vill ha en ny mikrovågsugn. Basta!
Den vi har nu fungerar visserligen utmärkt, men ugnen och jag är inte kompatibla.
Det finns för det första inga riktiga knappar.
Manöverpanelen har samma mörkgrå färg som mikron i övrigt.
Den består av en mjuk plast i ett stycke, därtill försedd med minimal text i svart.
Det är fullständigt omöjligt att veta vad man trycker på om man inte utrustat sig med pannlampa.
Man känner sig lite fånig när man går runt i sitt eget kök som en gruvarbetare.
Till detta kommer ett högt pipande ljud för varje knapptryckning.
Etter värre blir det när eländet (mikron) gått tiden ut.
Då piper den exakt som en backande varutransportbil.
Vem vill ha det så i sitt eget lugna kök?
Ge mig telefonnumret till konstruktören, jag vill verkligen veta.

Jag vill ha en mikro med ett (1) vred och när den är färdig;
Ett pling som om en tibetansk munk skred genom rummet.
plinggggg...... kom och hämta mig....jag är färdig :-)

Är det för mycket begärt?

God Jul!

Kvinnans favorit

Låt inte lura er av det barska omslaget. Den här boken är från 1907 och skrevs av Mrs Gregory och hennes vänner. Det vill säga Annie R. Gregory med hjälp av tusen andra hemmafruar.
I den här kokboken får man lära sig att matlagning ska vara "much tasting and no wasting".
När jag skummar igenom recepten på de 538 sidor boken innehåller, noterar jag att kryddning nästan uteslutande innebär; salt och peppar, salt och peppar, salt och peppar, salt, peppar och ketchup.
När jag bodde i Florida på åttiotalet upptäckte jag att annan kryddning än ovanstående inte är utbredd på restauranger. Jag provade även en hel del kubanska restauranger i hopp om att bekomma något riktigt eldigt, dock utan resultat.
Kan det vara så att Mrs Gregory och hennes kompisar har haft så stor genomslagskraft i den amerikanska matkulturen?

När man ser illustrationerna i kokboken kan man förstå om det är så.

Kan det bli så mycket gulligare än så här?

Det går att klicka på bilderna för att få upp dem i lite större format.

Här tronar spädgrisen med ett äpple i munnen. Eller är det en lök?
Vi får också en inblick i lilla May's första jul.

Oh, how good! utbrister den lille gossen av holländskt ursprung när han sätter tänderna i jordbubbstårtan. I dagens Sverige hade han förmodligen brutit mot knivlagen.

Och flickor gör naturligtvis som mamma gör. Idag går mamma till jobbet och flickor går till sitt jobb på dagis.

Här har pappa fångat jättefisken Helge. Uppe till höger ser jag något som påminner om strömmingsruladerna min mor gjorde när jag växte upp.
Vad hände med strömmingsrulader? Jag har inte sett en enda rulad i vuxen ålder.

Hummer. Mums.

Picknick i det gröna. Den unge mannen vill beställa in en omgång till.

Vid 1900-talets början åt man Dough Nuts i stället för Do-Nuts.
Degnötter i stället för görnötter.