Gräv och trim

Första odlingslådan (rättare sagt, det som är kvar av den) tömd på jordgubbsplantor med mera.
Efter några års odlande är träet i lådan som kex.

Fjolårsgräs som fått växa fritt.

Nertrimmat. Gräset räfsar jag sedan upp och täcker sättpotatisen med.

Förra året köpte vi en batteridriven trimmer av fabrikatet Husqvarna.

De sista två bilderna visar hur mycket man kan trimma på en laddning.
Sedan tar det en dryg timme att ladda batteriet, då får man göra något annat.
Alternativet är att ha två batterier men de är ganska dyra så jag avvaktar med den investeringen.
Det saknas heller inte jobb i den här trädgården så jag behöver inte gå sysslolös.

Ett hopp

Ett hopp.
Ett hopp på fyra år i bloggandet.
Ett hopp om en prunkande trädgård.
Ett hopp, tralalala....

Förebilder.
Nja, Dom här odlingslådorna är väl inte det jag skulle vilja kalla förebilder, de har hängt med i drygt tio år och även varit med om en flytt.
Nu är det hög tid att skrota dom och det är också hög tid att ta hand om och vårda jordgubbsplantorna som följt familjen under minst tre generationer.
De finns där i det som liknar en havreåker.

Provgrop för att utröna grundvattennivån.
Isig efter en kall morgon, det är ju trots allt mitten på februari.
Anledningen till gropen är att vi ska anlägga en ny avloppsanläggning, något som kommer att inverka på tomtens utseende.

Här är området där det kan bli ordning och reda.

Inspirationsbild för trädgårdsoptimister.

Till vänster har vi odlat potatis, i mitten har naturen återtagit mark och till höger ett gäng odlingslådor, även dessa sjunger på sista versen.

Februarirabarber.

Växtkraften är det inget fel på.

Närkontakt med boningshuset. 

Infiltrationsbädden kommer att ligga där jordhögen är idag. Än är det för tidigt att säga exakt hur det kommer att se ut och hur mycket anläggningarbetet kommer att påverka trädgården. Man vill ju slippa grushögar i den skånska myllan.

Projekt Ute

Livet på landet består inte enbart av att läsa god litteratur eller att skrapa bort färg från gamla barockmöbler, nej ofta är det klurighet och hårt arbete för att få tillvaron att gå ihop.
Ett projekt vi nyss avslutat är bygget av en torkställning.
Den består av betongplintar nergrävda i marken, vi vill inte att de första stormvindarna ska fälla underverket.
Ställningen är byggd i trä, 3" X 3" och 2" X 2".          (" = tum)
Vi beställde två nystan sisalsnöre men fick bara ett i första leveransen, idag hämtar vi upp det andra.
Sisalsnöre är tillverkat i bästa naturfiber - hög belastningsgräns och gott greppfäste,
Första gången jag nyttjade torkställningen, i gassande sol och till ackompanjemang av ymnig fågelsång, var det närmaste en religiös upplevelse jag kommit på åratal.
Vi har ingen energislukande torktumlare utan satsar på det enkla och naturliga.   

Nu är vi mitt uppe i projektet "Byggande av odlingslådor".
Här är fyra tvåbrädors klara för att placeras ut i det omgivande landskapet.
Vi låter hörnreglarna sticka ut en decimeter för ökad stabilitet.
Runt omkring i mindre lådor har vi planterat jordgubbar, smulgubbar, kråkbär och libbsticka.

Den första av våra trebrädors odlingslådor, det blit ytterligare två i år.
Vi gräver bort grässvålen där lådans väggar ska ligga mot marken.
Där lägger vi en smal bädd av singel så klarar sig träet lite bättre.
I hörnen och vid mittreglarna gräver vi lite djupare.
Vi grundar botten med tjockare återvunnet papper för att slippa överraskningar underifrån.
När lådan känns stadig är det bara att fylla med jord.
Här har vi satt potäter!

Vi hittar fortfarande saker som påminner om att vi bor på en gammal bondgård.

Favorithustrun är redan igång med nästa jobb, att skrapa och måla våra utemöbler.
Allt ska vara fint till sommarens kalas.

Långnos och Spetsnos

Gamla träleksaker är coola som inredningsdetaljer och ibland kan de till och med få lite gammaldags jord på däcken.
Här är ett par lastbilar av olika fabrikat parkerade vid Kråkgårdens jordgubbar.

Nu har vi drygt tre odlingslådor med den gamla, synnerligen goda, jordgubbssorten så vi tror på att sorten är räddad för framtiden.
Rubriken anspelar på två gamla svenska lastbilsmodeller, i folkmun kallade Volvo spetsnos och Scania långnos.

Sega gubbar

Jag minns sommarloven på sextiotalet som tillbringades hos mormor och morfar i Älvdalen.
Sol, fiske, kattfot, höhässjor, bautamyrstackar, snickarbo, Austin A 35, hönsgård och inte minst ett överflöd av jordgubbar.
Världens godaste jordgubbar dessutom.
Inte för stora gubbar utan små och söta, perfekta till en barnamun.
Min morfar dog 1970 och efter det blev det inte så mycket bevänt med jordgubbslandet.
Landet växte igen och efter några år var det mest bara gräsmatta.
Inga fler jordgubbar.
Nada.

Min mor flyttade tillbaka till gården i början av 90-talet och bodde där fram tills sin död 1999.
Jag hälsade på ganska ofta under de åren och tillbringade många timmar på gården och i dess omgivningar för att insupa resterna av den bekymmerslösa tillvaro man har som liten planta.
Några jordgubbar blev det inte, däremot smultron, blåbär och understundom även hjortron.
Efter mammas bortgång blev besöken inte lika täta men jag hälsade på mormor och moster med ojämna mellanrum.
Nu är alla borta.

Under ett av mina sista besök såg jag de välbekanta trebladen i gräsmattan.
Kunde det vara?
Förmodligen inte.
Jag tog med mig några ynka plantor.
Väntan.....
Hopp...
Det visade sig vara smultron.
Skit och grusade förhoppningar.

Vid ett besök något år senare gick jag grundligt tillväga och med en dåres envishet, samt min tro på att det finns en mening med livet tog jag med mig en ny omgång ynkedomar.
Väntan.....
Hopp...
Det visade sig vara jordgubbar!
Kråkgårdens jordgubbar.
Och lika förbaskat goda som förr.

Undrar hur många generationer som ätit av dessa gubbar?Jag frågade min betydligt äldre (sorry broder) bror som växte upp på gården om de fanns på 40-talet?
Det gjorde dom och odlingen var tydligen gammal redan då.
Morfars mor Kråk-Lina hade också haft en liten täppa med samma jordgubbar vid ett av de andra husen på gården.

Det verkar vara en helt frisk gammal sort som smakar gudomligt och som har lätt för att sprida sig.
På bilden ser man att några revor glatt kastat sig ut i gräsmattan och att de blommar även där.
Dom generna ägs inte av något "Värsta-bolag"
HA!

Att ta sig ett nytt järn

En bild från ett socialistiskt Sverige.
Den starke arbetaren som smält det stenhårda järnet för att sedan forma det efter eget skön.
I Åviken hade man lust till våffeljärn.

Vårt gamla våffeljärn har gått och dött.
Det tillverkades på femtiotalet, naturligt i Gnosjö, Småland.
Vikten är hela 4,6 kilo, bara skrotvärdet är en bra grundplåt till ett nytt våffeljärn.
Vi satsar på ett Åvikenjärn även denna gång.
Vem kan leva utan att understundom njuta en god våffla med jordgubbssylt och grädde?
Förmodligen ingen.

Recept (Åvikens eget) på frasvåfflor till 6 personer.

Frasvåfflor.
250 gram vetemjöl, 8 dl tjock sur grädde, 2-3 dl vatten eller snö.

Beredning:
Grädden vispas till hårt skum och mjölet nedröres varsamt.
Sist tillsättes vattnet (eller helst snö).
Våffeljärnet gnides väl rent och penslas med smält smör.
Skulle smeten vara för hård, tillsättes mera vatten eller snö.
Våfflorna läggas upp på fat, klippas och överströs med socker.

Smaklig spis!

Vårbruk över generationer

Som liten knort på 50- och 60-talet brukade jag tillbringa en del av sommaren hos mormor och morfar i Älvdalen.
Under de sommarveckorna fick jag outplånliga minnen.
Morfars snickarverkstad med doften av trä och linolja, verktygen jag inte fick röra.
Ibland kunde jag få följa med morfar till kallkällan.
Där hade morfar byggt ett litet hus, och istället för ett riktigt golv var det en spång.
Till vänster och höger stod rader av saftflaskor nedsänkta i det kalla källvattnet.
Överallt växte smultron, på myrarna växte hjortron, i skogen fanns blåbär och lingon i mängder.
Vi fiskade på den ännu inte uppdämda Österdalälven och metade abborre i skogssjöarna.
Och det fanns jordgubbar.
De godaste jordgubbar jag någonsin smakat.
Morfar dog ganska tidigt och jordgubbslanden växte igen.
För några år sedan såg jag jordgubbsblad i det som numera är gräsmatta framför snickarboden.
Kunde det vara möjligt att de överlevt i över 30 år?
Det visade sig vara smultron vid ett odlingsförsök.
Sommaren efter gick jag på jakt igen och grävde upp några små plantor och tog med söderut.
Visst var det jordgubbar av den bästa sorten.
Lycka!

Idag har jag planterat vinterns och senaste flyttens överlevare i en odlingsbädd.
Nu håller jag tummarna för att det ska gå vägen, och att jag kommer att njuta av de gamla gubbarna när jag själv blivit en gammal gubbe.
Då kan jag gå i barndom igen.

Praktlysing

Så här innan Riddarveckan när drygt 100.000 besöker lilla Hova kan det vara nyttigt och skönt att ta en skogspromenad med antikhunden. Stressen vill liksom inte infinna sig när solen skiner och det susar i furornas kronor.

Ibland stöter man på rester av gammal bebyggelse eller andra spår som här i form av ett präktigt stånd med praktlysing. Under dagens promenad åt jag de första smultronen för i år.
De som finns på gården är det någon illvillig som äter upp innan jag hinner med.
Jag misstänker att skatorna med ungar har ett finger med i spelet försåvitt skator har fingrar?
Tidigare år har jordgubbar med mera fått vara i fred men inte i år. Vi har använt oss av CD-skivor på långa järnstänger för att skrämma eventuella jordgubbsmarodörer men nu fungerar inte det längre. Det får bli blåa plastnät istället, visserligen under protest av estetiska skäl, men utan egna jordgubbar vill jag inte vara.

När jag kom hem på lunch hade väna hustrun fått ett gammalt bockbord av grannen som städar i uthuset. Ett bord av den typen skulle jag gärna vilja ha i butiken men väna hustrun hade andra planer. Jaja, man kan inte få allt här i världen även om man försöker. Det blev ett par skottkärror med andra gamla saker, förhoppningsvis kanske något spiller över på mig.
Sex 70-tals engelska tekoppar i brunt möjligen. Med fat.