Att ta sig ett nytt järn

En bild från ett socialistiskt Sverige.
Den starke arbetaren som smält det stenhårda järnet för att sedan forma det efter eget skön.
I Åviken hade man lust till våffeljärn.

Vårt gamla våffeljärn har gått och dött.
Det tillverkades på femtiotalet, naturligt i Gnosjö, Småland.
Vikten är hela 4,6 kilo, bara skrotvärdet är en bra grundplåt till ett nytt våffeljärn.
Vi satsar på ett Åvikenjärn även denna gång.
Vem kan leva utan att understundom njuta en god våffla med jordgubbssylt och grädde?
Förmodligen ingen.

Recept (Åvikens eget) på frasvåfflor till 6 personer.

Frasvåfflor.
250 gram vetemjöl, 8 dl tjock sur grädde, 2-3 dl vatten eller snö.

Beredning:
Grädden vispas till hårt skum och mjölet nedröres varsamt.
Sist tillsättes vattnet (eller helst snö).
Våffeljärnet gnides väl rent och penslas med smält smör.
Skulle smeten vara för hård, tillsättes mera vatten eller snö.
Våfflorna läggas upp på fat, klippas och överströs med socker.

Smaklig spis!

Danish Organish

Visst ser den organisk ut, denna lilla danska ljusstake i gjutjärn?
I verkligheten är den naturligtvis svart, nu är den magisk.
Söker nytt Retrohem.

Von Echstedtska gården

På semestern passade vi på att besöka von Echstedstska gården i vackra Värmland.

Det var nära att man flyttade hela rasket till Skansen i början av 1900-talet.
Idag tackar vi de goda krafterna för att inte allt hamnat i Stockholm.

Man kan förstå att populasen nalkades gården med respekt.

Här huserade assessorn vid Kungliga Myntverket.
Det är uppförsbacke hela tiden, något som kunde suga musten ur den mest förhärdade gäldenären.
Imposanta grindstolpar förstärker intrycket av makt och välstånd.

Gården har de på bergsmansgårdar typiska skorstenarna i gjutjärn.

Nätet är till för att hindra kajor från att flytta in i skorstenen, knappast vackert, men funktionellt.

Här är dåtidens Katerina Janouch på besök.
Mannen i huset studerar med stort intresse hjälp- och preventivmedel. 

Här har prinsessans styvmor fångat Fågel Blå.

Antikhunden vill särskilt nämna de slitna trösklarna.
Inget är som patina, möjligen då en varm kanin eller en kisse på flykt.
Längre upp i bild ser vi den osaliga pigan som spökar på gården.

Grytlappar i smide från 1700-talet.
Gjutjärnshällen i köket är imponerande, den är till och med större än den jag har i lager.
Den upphöjda kanten har samma form, möjligen kommer de från samma bruk?

Kökshyllan med kyligt blåvitt porslin och levnadsglada flaskor med sensuell rondör.

Besöket avslutas som sig bör på avträdet.

Det är en magnifik skithusdörr på min ära.
I nästa inlägg kommer jag att visa ytterligare nedslag vi gjorde på vår semester.

Ankarsrums Bruk I

Ibland blir man positivt överraskad.
Jag blev det igår.
När jag någon vecka tidigare surfade runt på de olika auktionshusens sidor hittade jag en post med priskuranter från Ankarsrums Bruk.
Aah, tänkte jag. Referensmaterial.
Då jag ibland har gamla vedspisar och kaminer kan det vara bra att ha.
På bilden var det svårt att se omfattningen, men pärmen var ju kul.
Igår hämtade jag ut paketet och blev glatt förvånad.
Detta måste vara Ankarsrums Bruks hela produktion på 1930-talet vilket inte säger lite.
Utbudet var minst sagt stort.
Dessutom.
Dokumentationen har tillhört dåvarande inköpschefen och är tryfferad med information på maskinskrivna blad.
Här finns vad vi kan kalla företagshemligheter och ger en insyn i brukets strategi och villkor.
Vilken tur att detta inte hamnat på soptippen som så mycket annat!
Här följer några exempel på innehållet.

 Emaljskyltar. Jag gillar Shell-skylten.

Skyltarna ovan benämns Mass-skyltar då de tillverkades i stora upplagor.
Idag sällsynta och den här samlingen kostar idag många tusenlappar.

Här ser vi att vi befinner oss i brytpunkten mellan vedspis och de moderna elektriska spisarna.
Ny modell, utan fläns.

Många föremål var dekorativa.
Vilken godsägare Claës skulle inte vilja ha en fotskrapa vid ingången till stallet?

Den här varianten av tvättställ ser nästan organisk ut.
Det finns en hel del föremål i det här materialet som jag aldrig har sett, trots många års intresse av gamla saker och det förgångna.
Glad idag.

Lillstugans loppis

En ny bekantskap i Hova Västergötland.
Lillstugans antik och loppis.
Trots det lilla formatet finns det mycket roligt att köpa, minnas till, eller bara låta ögonen vila på.

Bilderna är tagna med mobilen, vi hade inte räknat med att stanna någonstans på den här resan.
På övervåningen finns gott om lampor med tonvikt på 50-60-talet.

I det här hörnet hittade jag det fina fågelfatet i ett tidigare inlägg.
Utrensningen hemma till trots så får jag faktiskt köpa saker jag blir glad av.
Ungefär som att feströka trots att man egentligen slutat.
Alla som någon gång varit beroende vet vad jag talar om.

Det första man möts av är det lilla köket.
Här fanns den solgula IRA-burken som nu härbärgerar hemmets kardemummaskorpor.

Smycken som tyvärr lider av mobilkamerans begränsningar.

Sybord, 50-tal, med både höfter och ben.
Trots att handarbete inte varit min grej kan jag inte låta bli att gilla den här "verktygslådan".
Samtidigt som locket fälls upp fäller man ut ett extra ben.

Undangömda återfinns silkestråden och nylonstrumporna "Maria" i förpackning med en kostymklädd mansarm på väg in i bild.
Något är på gång.

Lampetter för alla tillfällen.

Italienskt badrumsskåp i perfekt skick och med en human prissättning.
Det finns ytterligare utrymmen med gubbhörna och även möbler, bland annat ett vackert sminkbord i vitt från 50-talet.
Så även försäljning av lokalproducerad honung och ägg så man blir både söt och stark.
Som jag.

Hur går det?

Under det kommunalgrå tyget finns sadelgjord

Dagens tur till skroten gav drygt 1500:-
Det är skönt att få mer utrymme och att samtidigt få en slant för det.
Den andra turen gick till återvinningscentralen med ett fullt lass.
Jag har sällan sett sådana köer till slängcontainrarna.
Det var helt galet.
Folk tutade och svor, det var riktigt sydländskt ett tag.
Jag kommer att tillbringa fredag, lördag och söndag med att sortera ut mer som ska slängas.
Nyss fick jag ett erbjudande att sälja mina möbler i Skåne.
Det kan vara värt att prova.
Till Småland verkar det ju vara synnerligen svårt att ta sig.
I Skåne är det nära överallt.

Man undrar...

Nu har jag flera annonser upp på Blocket och jag blir trött på alla som absolut ska köpa men där man sedan backar ur/hämtar om en månad/mailar fyrtio följdfrågor, helst en i taget/familjen har influensa/bilen saknar dragkrok.
På senaste tiden har man dessutom börjat skriva:Har du vägarna förbi Halmstad/Nossebro/Stockholm/Murjek kan jag köpa den.
Nu har jag lagt till texten:
Endast telefon.
Endast avhämtning.
Jag har inte vägarna förbi ”någonstans, någon gång”.
Först till kvarn gäller, det vill säga den som först betalar och hämtar varan.
Nu är det helt tyst.
Jättetyst.

Tyst.

Tyst.

Jättetyst.

Bara fågelsång.

Spegel, spegel på väggen där

Världens mest shabby spegel samt ringen till Kockums ståpotta.
Utmärkt till att rama in foto på svärmor.

Efter gårdagens dramatiska utspel undrar naturligtvis vän av ordning hur detta ska gå till?
Jag valde att börja i en grisände kallad metallskrot.
När man gjort sig av med grisändarna känns resten av jobbet mycket lättare.
Om man är smart och har en lite större mängd väljer man att åka till skroten, i stället för att slänga det i containern för metallåtervinning hos kommunen.
På skroten får man nämligen betalt!
Jag ogillar utgifter, inkomster är något helt annat.
Igår blev det faktiskt några tusenlappar.
Blandskrot, lite koppar och kabelskrot, dvs kablar från osäljbara lampor, stereoapparater och andra elapparater i första lasset.
Sedan eldade jag i pannan med trägalgar i mängd, lampfötter i trä samt, den ack så vanliga gubbslöjden.

Mjölkkrukor är lätt att bli av med idag, allmoge går sämre.
Gamla verktyg som fanns på varje gård förr ska vi inte tala om.

Skopor, vattenkannor, hinkar och zinkbaljor är hårdvaluta i uppseglande trädgårdstider.

Två teakbord i behov av kärlek, det undre från Troeds.
Smidda fönsterbeslag närmast i bild, här presenterade i en praktisk hantverkarlåda.

Grislampa med långt skaft för väggmontage om man har högt i tak.

Det tunga gänget, järnkaminerna.
Ej att förväxla med Djurgårdens supporterklubb.
Här tillsammans med ett par gåbockar, ej att förväxla med lystna män.

För den som inte känner sig riktigt i form finns här en del att välja på.

Blankettskåp från Kungliga Postverket tronar bakom herrarna Brandspruta & Brännvinskagge.
Båda släcker på sitt sätt och trivs bra i varandras sällskap.
De är dock inte oskiljaktiga.
Och tänk, allt detta ska bort!
Idag ska jag elda vävstol.

M

Idag har vi kommit till bokstaven M.
Exempel: mortel, mässing, marmor, malm, mässingsmortel, marmormortel.
Morteln är ett gammalt köksredskap som idag upplever något av en renässans.
Mest attraktiva är de i marmor eller annan sten.
De hamnar i trendiga kök.
Som nummer två kommer järnmorteln som företrädesvis samlas av äldre män.
En järnmortel har samma effekt på en riktig karl som en tuffande tändkulemotor.
Man vet inte vad det är, det sitter så djupt i själen så det inte går att förklara, men det talar till en på ett, sedan länge glömt, men välbekant språk.
Mässing och malm kommer sist.
Detta förutsatt att det inte är riktigt gammalt, då finns ett stort intresse.
Vilken typ av mortel är er favorit?

Årets Fem-i-topp

Årets sista bloggutmaning är att visa upp de fem bästa fynden under året.
Först ut är detta gnistskydd i gjutjärn föreställande Tor och hans bockar, design Olle Hermansson.
Olle började arbeta som keramiker i Karlskoga 1947 och stannade där till 1960 då han flyttade till Gränna. Där verkade han under namnet "Keramik-Olle".
Glad är jag, ty ett slikt galler har jag länge velat ha.
Det passar utmärkt i matsalens eldstad.

Ett annat glädjeämne är den här tavlan jag köpte lokalt här i Småland.
Den ser inte så hävlig ut på bilden, men i sitt rätta element står den verkligen ut.
Ramen är riktigt trevlig med små blad i hörnen.
Något man blir glad av varje gång man ser det måste väl betraktas som ett fynd.

Det mest udda fyndet var en rysktillverkad Odhner räknesnurra.
Den som vill läsa mer om företaget i Ryssland kan kolla in Tusses blogginlägg här


På loppisavdelningen billigt, gott och blandat står en nydiskad Japansch Zoya-flaska.
Det är fortfarande vatten kvar i den sedan disken.
Sent 1700-tal/tidigt 1800-tal.
I perfekt skick.
15 kronor.
Fynd!

Jugend må vara bortom retro men det är en vacker stil.
Se på skärningen i ramens nederkant, visst är det läckert?

Tavlan är daterad 1908 så ram och tavla har följts åt under drygt 100 år.
Motivet lär vara Torup men min lokalkännedom i den trakten lämnar mycket i övrigt att önska.

Också ett fynd.
Nu återstår att se vad 2012 har i beredskap åt oss fyndjägare.

Tanngnjost och Tanngrisner

Dagens utdelning på loppis.
Gnistskydd i gjutjärn föreställande Tor och hans bockar, design Olle Hermansson.
Olle började arbeta som keramiker i Karlskoga 1947 och stannade där till 1960 då han flyttade till Gränna. Där verkade han under namnet "Keramik-Olle".

Glad är jag, ty ett slikt galler har jag länge velat ha.
Det kommer att passa utmärkt i salongens eldstad.

Semester?

Den här veckan har väna hustrun och jag semester.
Nu är det hög tid då det är hennes sista vecka.
Vi tog en tur till Falkenberg, som nyinflyttad vill man ha koll på närområdet.
Vi svängde av vid varje loppisskylt i jakten på utgifter som möjligen kan leda till inkomster.
Måndagar är en dålig dag, den sämsta i veckan faktiskt, av flera skäl.
Ett är att loppisar har stängt, skylten till trots.
Ett bra komplement vore en Öppet/Stängt-skylt.
Inga fynd, en semester ska ju bestå av enbart utgifter.
Jag hittade iallafall en stor bok om Zen i hemmet och trädgården.
Mycket inspirerande, ni kommer säkert att kunna se konsekvenser av den här på bloggen.
I brist på annat kan jag visa upp ett veckogammalt fynd.
Fyra nya exemplar av Optimus stormlykta.
Jag kom över dem i en fotoaffär då jag köpte ett stativ till kameran.
Otippat.

Visst är det rasande trevligt med nyskick.
Jugendsoffan får agera bakgrund tills jag fått min beställning av ljustält och belysning.

Antikbranschen är inte bara söta porslinsfigurer och antika tomtar.
De är bara en jnkörsport till tyngre grejer.
Här har vi en gjutjärnshäll till öppen spis.
Den är visserligen tung, men fullt hanterbar.

Då är det värre med denna.
Herrgårdsmodellen med en vikt på herrejösses antal kilo.
Pirran försvinner nästan och det är ingen idé att hasa omkring med halvpumpade däck.
Jag hyser en stark förhoppning om att jag bara behöver flytta den en gång till, den dagen då köparen dyker upp.

Nu ska jag fördjupa mig i Zen för hem och trädgård.