Stenhårda arbetsplatser

Samma helg som Antikmarknaden i Degeberga gick av stapeln samlades ett gäng retrobloggare i Malmö.
Årets "Loppisresa" gick genom det fagra Skånes jordbruksbygder hela vägen till Österlen.
Det blev många stopp på vägen och visst går det fortfarande att göra fynd, trots att det verkar finnas en miljon loppisentusiaster i landet och nästan lika många försäljare.
Jag brukar spana efter gamla fotografier och i Ystad fick jag napp.
Något som jag tycker är både roligt och värdefullt är bilder från arbetsplatser, att få en inblick i hur det var förr. 
På bilden ovan ser vi ett gäng stenhuggare, jag förmodar att det är granit som bearbetas.
Tyvärr finns ingen anteckning om var vi befinner oss.
Bilden är i vykortsformat, och det kan vara en bra idé att kolla i vykortslådan som brukar finnas på de flesta fasta loppisarna.

Den här bilden däremot är i knappt A4-format och det var en bruklig storlek när man ville samla alla på arbetsplatsen för att ta en gruppbild. 
Ofta brukade de flesta i styrkan ha "sitt" verktyg med på bilden så att man kunde se vilken status var och en hade.
Ofta kan man se minderåriga arbetare kura i en liten klump nere i högra hörnet. 
De var längst ner i hackordningen och inte sällan illa klädda.
I bildens förgrund ser det ut som det bjuds på snus när arbetet står stilla. 
Efter en lite närmare granskning upptäcker jag att det finns några kvinnor och barn på bilden, strax till höger om mitten. 
Lite snett till vänster ser vi ett ekipage bestående av häst och vagn.
Vindmöllan driver förmodligen en pumpanläggning.
Här ser det ut att handla om ett kalkstensbrott, återigen är det okänt var.
Idag finns säkert ingen verksamhet kvar, brott lönar sig ju inte som bekant.

Klicka gärna på bilderna för att få upp dem i ett större format.

Lokalt engagemang

Imorgon är det loppis i vår lilla by.
Då passar vi på att göra oss av med överskottet.

Det ska bli intressant att se vad vi kan bli av med.

Sommarläsning

Nu har den bästa sommarläsningen äntligen kommit som pocket!

Jag ska villigt erkänna att jag tilltalas av tanken att gå på luffen,

att lämna vardagen och prylarna ryggen i utbyte mot en personlig frihet och en närhet till livet och naturen.

Det är inte svårt att leva sig in i Anna-Lisas nya tillvaro och de nya och ibland ovanliga situationer som dyker upp.

Förvisso är det skillnader i luffandets konst, beroende på om man är man eller kvinna, men jag har läst boken med stor behållning.

Favorithustrun, som är utbildad bibliotekarie, övertog boken efter mig och hon levde sig in i handlingen så till den milda grad att jag är glad för att huvudpersonerna är fiktiva.

– Det måste bli bra, annars j-lar! hördes från läshörnan i sovrummet.

Jag tycker att det låter som ett gott betyg.

I boken får vi lära oss att se upp för familjefäder och journalister.

Vi får en utbildning i loppandets och överlevnadens konst  och vi lär oss att man

överlever även som lätt/riktigt lortig.

Till detta kan läggas vikten av att förutse konsekvenserna med två madrasser,

den ädla konsten att fylla shortsen med hö samt inte minst att må

fysiskt illa av habegär.

Jag gillar verkligen Elis förmåga att uttrycka sig och avslutar med några exempel som rimligtvis inte lämnar någon oberörd.

”Lallar omkring bakfull i halvknäppta ballongbyxor och skägg som stinker av utspillt öl.”

”Räknades det som en sexuell avvikelse att tända på flerstaviga ord på dialekt?”

”Hon lyfte en fot i taget, utstuderat sakta, och krånglade av trosorna som ville fastna i de höga klackarna.”

”Mellanblå tantjeans stramade lite över de pensionerade barnfödarhöfterna.”

Följ med på luffen och finn livets mening.

Överblivna överflödiga

Överblivna bilder på överblivna saker.
Här ses krokar, verktyg, lampor med mera.
Bilderna ska egentligen tillhöra mitt inlägg här på den andra bloggen, men de ville inte vara med.
På bloggen Strålande tider, Härliga tider, har jag lagt upp ytterligare 49 bilder på saker som ska bort.

Mjölkkruka, renoveringsobjekt.

Zinkbalja.

Utmaning

Ett nummer som följt mig sedan barnsben.
Varför denna envishet?
När hakade det fast vid mina nedhasade strumpor på livets resa?
Jag har ingen aning.

När det nu funnits där under alla dessa år är det hög tid att ge det en betydelse det förtjänar.
Hur många saker ska man ha för att känna sig fri, samtidigt som har ett bra liv?
Den stora utmaningen ligger inte i att ha 64 saker, det är många människor här i världen som har det och mindre än så.
Utmaningen ligger i att avhända sig allt man samlat på sig, att köra upp nya spår i hjärnan och att lära sig tänka på ett helt annat sätt.
Kanske rentav tvärtom?

Hur mycket kan man göra sig av med utan att få problem med det moderna samhället?
Klarar man sig utan bankkort, körkort och internet?
Musik?

Ur Mendelssohns violinkonsert opus 64.

Bil?

Vi får se, spännande kommer det att bli.
Har ni funderat på vilka saker ni inte vill eller kan leva utan?
Tips mottages intresserat och gärna.

I kommande inlägg skriver jag om mina forskningar i numerologi.

Proletär

Sådärja.
Skylten är klar.
Jag noterar att min frihandsmålning fortfarande funkar hyfsat bra.
Nu är det bara att ställa ut skylten och börja resan mot egendomslöshet.
När jag kollar efter synonymer till egendomslös finner jag bara ett ord: proletär.
Om jag däremot letar efter motsatsen på sajten motsatsen.se får jag ordet omaisuudeton.
Det låter onekligen lite finskt, inte sant?

I det här skedet börjar nya funderingar dyka upp.
Hur lång tid kommer det att ta innan jag gjort mig av med allt?
Finns det ett minsta antal prylar jag måste minska med per dag för att nå fram till målet inom rimlig tid?
Ska jag sätta ett datum som bortre gräns?
Jag ska fundera på de här frågorna några dagar.

Utförsäljning

Verksamheten upphör.
Skåp ska tömmas, hyllor ska rensas, kartonger ska vittjas, lådor ska länsas, lokaler ska evakueras.
Flaskor ska...ja....nä...

Jag drar mig tillbaka.
Om ni vill uppdatera ert lager, förnya ert hem, om sedlar bränner hål i fickan, kontakta mig.

Jaktsäsongen har startat.

Efter två år med i det närmaste totalt inköpsstopp, är det roligt att gå runt på en loppis med radarn på.
Vad är detta? Nagg? Undrar om det där kladdet går att få bort? Tryck eller litografi?
Där är en signatur, men vad fan står det?
- Anna? Kan du läsa vad det står?
Vilken fräck glasyr!
Det här känner jag igen men jag kan inte placera det? Men jag tror det är bra.
Har vi kvar av den gamla teakoljan?

Den här dagen blev det mest tyska vaser, tätt följt av Upsala Ekeby.
Svampvasen i blått är av Göran Andersson och har nummer 7060.
Skålen med däckmönster är Ingrid Atterbergs Roma, nummer 2677.
Till höger en svårfotograferad liten skål, också den av Ingrid Atterberg.
Den är onumrerad men jag tror den kan ha nummer 2071, serien heter Grafika.
Till vänster hästfatet jag kände igen, men inte kunde placera.
Den är mycket lik Rosa Ljungs vackra "Pampas vilda hästar" men en variant jag inte kunnat hitta på nätet.

Favoriten denna gång är Grafika, tillverkad mellan 1951 och 1954.

Som ni ser kan det vara fler frågetecken än utropstecken när man är ute i verkligheten.
Det är nog det som gör det så spännande.
Man får lita till kunskap och intuition.
Ibland kan det behövas lite humor också, om intuitionen skulle slå fel.

Anna-Lisas Antik

Lagom till loppis-säsongen är det premiär för en färgklick som sticker ut mot allt det beigea inom dagens antikhandel och antikmagasin.
Det är boken Anna-Lisas Antik av Eli Åhman Owetz.
Eli som har bloggen Femtiotalsjakten.
Boken är ett härligt tidsdokument och den innehåller omistliga ingredienser såsom tjuveri, förälskelse, praktarslen, sex, hopp och förtvivlan.
Jag ler igenkännande och skrattar högt ibland.
Boken handlar om att leva sin dröm och att det är möjligt att göra just det, även om det inte alltid blir som man tänkt sig.
Eli har en beundransvärd känsla för nostalgi och ibland blir jag faktiskt femton år igen.

Det här är en bok som kan läsas av alla, men den har naturligtvis ett mervärde för alla intresserade av loppis och antikt.
Jag själv hade kunnat sträckläsa den, nu valde jag att dra ut på upplevelsen några dagar.
Läs den, och bli glad.

Sen undrar jag, har Rutger en tvillingbror som heter Fabian?

Loppisrace II

Om det är något jag tror på, (förutom mig själv) så är det att Art Deco kommer att bli än mer eftertraktat och riktigt dyrt.
Ovanstående vas av Ilse Claesson är riktigt trevlig.
Den fyndades på en byloppis i Dalarna.

Plåtemballage speglar ofta sin tid.
Den här burken har innehållit NK:s exklusiva middagskaffe After Dinner.

Eller som här, stiliserade rökande indianer från Virginia.
Möjligen Cherokee.

En annan favorit är den här stora glasvasen.
Den fyndades i en antikhandel utanför Sundsvall.

Ljushållare i metall fanns med olika motiv.
Den här är tillverkad av Stjärnmetall i Ystad.

Loppisrace

Nu har jag gjort ett avbrott i mina bestyr med lagerrensning och transporter till auktionisten.
Vad kan då passa bättre än att transportera sig 180 mil för tre dagars intensivt loppande?
Jag övertygade mig själv från början, redan samma dag jag mottog inbjudan till resan, att huvudsaken skulle vara att få träffa sex av de andra Retrobloggarna.
En träff under trevliga former med lättsam stämning, ett avslappnat glidande runt på landsbygden och stopp vid eventuella loppis-skyltar.
Då jag bestämt mig för att byta inriktning i företagandet fanns ju heller ingen anledning till att göra några inköp.
De skulle de andra entusiasterna stå för.
Möjligen kunde jag köpa något litet.
Så här i efterhand inser jag att jag förmodligen handlade mest av alla.
Men vad ska man göra?
Det var ju så roliga saker.
Och billigt.
Detta i konkurrens med sex andra fantaster/fyndberoende/esteter/retromänniskor.
Under den närmaste tiden kommer jag att presentera en del av alla fynden.
På bilden ovan ett av dem, Arabia Krokus av Esteri Tomula (1920 - 1998).
Jag har också lärt mig att dricka Red Bull.

Bilder på det som går till auktion.

Jag kommer att lämna till Hebergs auktioner och Långaryds auktioner.
Datum i Långaryd är satt till 28/7 kl. 10.00.

Johanssons lanthandel revisited

När jag passerar Hinneryd ser jag att lanthandeln är öppen igen.
Jag hittar en Vladislav Urban, Sklo Union.

En IRA-burk till havreflarnen.

En gammal fotogenlampa...

...med änglar som borde tilltala varje romantisk hemmafru med hjärtat på rätta stället.

Lillstugans loppis

En ny bekantskap i Hova Västergötland.
Lillstugans antik och loppis.
Trots det lilla formatet finns det mycket roligt att köpa, minnas till, eller bara låta ögonen vila på.

Bilderna är tagna med mobilen, vi hade inte räknat med att stanna någonstans på den här resan.
På övervåningen finns gott om lampor med tonvikt på 50-60-talet.

I det här hörnet hittade jag det fina fågelfatet i ett tidigare inlägg.
Utrensningen hemma till trots så får jag faktiskt köpa saker jag blir glad av.
Ungefär som att feströka trots att man egentligen slutat.
Alla som någon gång varit beroende vet vad jag talar om.

Det första man möts av är det lilla köket.
Här fanns den solgula IRA-burken som nu härbärgerar hemmets kardemummaskorpor.

Smycken som tyvärr lider av mobilkamerans begränsningar.

Sybord, 50-tal, med både höfter och ben.
Trots att handarbete inte varit min grej kan jag inte låta bli att gilla den här "verktygslådan".
Samtidigt som locket fälls upp fäller man ut ett extra ben.

Undangömda återfinns silkestråden och nylonstrumporna "Maria" i förpackning med en kostymklädd mansarm på väg in i bild.
Något är på gång.

Lampetter för alla tillfällen.

Italienskt badrumsskåp i perfekt skick och med en human prissättning.
Det finns ytterligare utrymmen med gubbhörna och även möbler, bland annat ett vackert sminkbord i vitt från 50-talet.
Så även försäljning av lokalproducerad honung och ägg så man blir både söt och stark.
Som jag.