Utmaning

Ett nummer som följt mig sedan barnsben.
Varför denna envishet?
När hakade det fast vid mina nedhasade strumpor på livets resa?
Jag har ingen aning.

När det nu funnits där under alla dessa år är det hög tid att ge det en betydelse det förtjänar.
Hur många saker ska man ha för att känna sig fri, samtidigt som har ett bra liv?
Den stora utmaningen ligger inte i att ha 64 saker, det är många människor här i världen som har det och mindre än så.
Utmaningen ligger i att avhända sig allt man samlat på sig, att köra upp nya spår i hjärnan och att lära sig tänka på ett helt annat sätt.
Kanske rentav tvärtom?

Hur mycket kan man göra sig av med utan att få problem med det moderna samhället?
Klarar man sig utan bankkort, körkort och internet?
Musik?

Ur Mendelssohns violinkonsert opus 64.

Bil?

Vi får se, spännande kommer det att bli.
Har ni funderat på vilka saker ni inte vill eller kan leva utan?
Tips mottages intresserat och gärna.

I kommande inlägg skriver jag om mina forskningar i numerologi.

Antik & Samlarmarknad Markaryd II

Till vänster sitter mannen som försökt få ordning på sina bilder i Blogger
Nu kommer jag att försöka mig på Windows Live Writer, varmt rekommenderat av Mira.
Det har varit för många buggar det senaste året.
Om allt funkar ska i alla fall bilderna gå att klicka på för att göras större.

Illustrationerna kommer från ett Markaryds-fynd, nämligen boken Magiens Värld.
Den innehåller 469 illustrationer av ovanligare slag.
Detta måste vara Joe Laberos bibel.
Ett roligt fynd är det här gamla fotot som bevisar att stora motorcyklar alltid haft en dragningskraft på galanta damer.
Damerna ler glatt in i kameran medan motorvelocipedryttaren har blicken stadigt fäst vid horisonten.
Easy Rider på 1920-talet.

En annan intressant bild är denna.
På den tiden var inte danska tullare i aktion ett tveksamt initiativ som möjligen stred mot Schengenavtalet.
Detta var långt före EU och det fria flödet av lagligt och olagligt gods.
Titta noga, antalet anställda inom tullen minskar stadigt.
Snart är de rödlistade.

Mitt 2010 - Årets fem höjdare

Ibland nysilver och bestick dök den upp.
En gräddkanna i äkta silver, stilen är empire och kannan tillverkad i Stockholm 1828.
Fyndet skrev jag om här.

Under mängder av skräp och bråte tittade det fram, bortglömt sedan länge.
Det lilla bordet i barock är en riktig höjdare.
Bordet finns med i ett inlägg här.

Tant Ingas Duett dök upp under sommaren, men det blev inte affär förrän under senhösten.
Inga ägde bilen från ny 1962 till hösten 2010.
Bilhämtningsreportage här.

Det största fyndet i år är det stora huset i Småland.
Värdet av gott-om-plats kan inte underskattas i den här branschen.
Till fastigheten hör även en verkstad med plats för alla möbler.
Huset dök upp under sommaren och på bloggen visades det här.

En höjdare, viktig för välmåendet, är upptäckten av att det finns en Magisk skog även i Småland. Här kan antikhunden Balder Karlsson och jag gå och drälla.
Magiska skogen och några av dess innevånare dyker upp här.

Nya Magiska skogen

Här, vid ingången till Magiska skogen bugar en ung väktare.
Unga ekpojkar, och numera även ekflickor kan tjänstgöra som väktare i många år, ända tills de blir vuxna.
När de väl vuxit till sig lever de en behaglig tillvaro med ett stort umgänge.
Nötskrikor, ekorrar, nötväckor, ekoxar med flera trängs vid deras middagsbjudningar.

Jag har blivit kallad till skogen som nyinflyttad.
Undrar vad som väntar mig.

En gastkramare!
Jag har svårt för att förlika mig med gastkramarna.
De är inte farliga, de har redan en själ att krama musten ur.
Trots det tycker jag att de är lite olustiga.
Kanske är det ljudet av själva gastkramningen som stör mig?

Här är det utflykt på gång.
Små dagissvampar (Minor puttefnaskus) har alltid likadana västar på sig när de är ute på äventyr.

Innan jag är riktigt beredd står jag framför Skogens härskare, sittande i sin tron.
Tronen är vackert klädd med grön mossa.
Ett ordlöst samtal börjar, en upplevelse som är svår att beskriva.
Det är ungefär som att gå till tandläkaren, man vet att något händer men det är svårt att säga exakt vad. Och hur det ska sluta.
I det här fallet slutar det med att jag vill ta en bild, jag är ju bloggare.
-Det får du gärna göra, skrattar härskaren och bjuder på lite friskt källvatten.
-Fantastiskt gott, hör jag mig själv tänka och tar sedan bilden.
Jag borde ha anat att Skogens härskare lätt kan förvända synen på besökaren.

Jisses anåda!
Jag undrar just vad det var i det där källvattnet.....

Det börjar gunga i mossan under mig, hela havet stormar.

Mossgubbar sticker upp sina huvuden och undrar vad som är på färde.

-Skärp dig Husse!
Kom upp på vägen igen.
Vad ligger du och dräller i undervegetationen för?
-Snälla Balder, du har aldrig varit riktigt på röken, ha lite förståelse.

Har har vi en spelande trio, även känt som Baksmälleträd (KinneVedum intoxica).
Det klonkar, skrapar och gnäller spöklikt.

Den här gamla stubbgubben ler i mjugg när vi passerar.

Jag återkommer så sakta till vardagen.
Pysslingarna som bor här har hängt ut tvätten.

Det känns bra att ha audiensen avklarad.
Jag har städat skogen lite som tack för källvattnet.
Det hör till god ton att bjuda tillbaka.

Magiska svampskogen

En D-kupeskivling (Implantatis major) på ett av sina sällsynta besök i Magiska skogen.

Något som får dessa unga tonårssvampar (Brats irritatis) att sträcka på halsarna.

De är lite taniga men ack så kaxiga.

I år är det gott om barkbrödssvamp (Jejunus magna).

Ett säkert tecken på att det blir en tuff vinter.

Med denna bild på det flytande berget tar jag farväl av den här magiska skogen.

Vi bor numera på randen till en annan magisk skog som visat sig vänligt inställd till vår närvaro.

Jag vet inte riktigt hur skogar kommunicerar med varandra, jag vet bara att de gör det.
Ett introduktionsbrev har tydligen upprättats och jag har redan haft förmånen att få komma inför härskartronen i den "nya" gamla skogen.
Jag återkommer med bilder därifrån.
Samtidigt vill jag tacka den här skogen för alla kantareller jag fått.
Förmodligen som tack för skräpet jag rensat bort.

Bilderna tagna med iPhone.

Höst i Magiska skogen

Vid en skogspromenad med antikhunden i arla morgonstund inser jag hur många fångstnät en liten insekt måste undvika för att inte bli spindelföda.

Undrar om det är som i vår värld, att ju högre upp man är, desto högre status?
Bättre fångstmöjligheter?

Här en liten tall med hel kroppsstrumpa.

Tidsmaskinen i Magiska skogen.
Bilderna tagna med mobilkameran.
Sista hösten i den här magiska skogen.

Nästa år får jag utforska nya tassemarker.

Ship to Magiska Skogen

En av mina favoriter bland illustratörer är Louis Moe.
Louis föddes i Tromöy, Norge den 20 april 1857 och verkade som konstnär, illustratör och författare.
År 1881 tog han sitt förnuft till fånga och flyttade till Köpenhamn där han även slutade sina dagar 1945.
Dom här bilderna kommer från ett väl genomläst exemplar av Burre-Busse i Trollskogen.

Med på båtresan är, förutom Burre-Busse, Övertomtegubben, mäster Babianus, professor Marabu, unge Vingflax, gamle Hippopotamus och långe Raff-Raff.
På en annan känd båt fanns som bekant; Henning Mankell, Mehmet Kaplan, Viktoria Strand, Edda Manga, Ulf Carmesund, Henry Ascher, Dror Feiler, Mattias Gardell med flera.

Men, det är en annan historia.

Hippo-gubben behöver en ny kostym och passar på tillfället när mäster Krafsfot är ledig.
Bred som fem och tjock som femton...utbrister enterna i Magiska skogen.

Doktor Gråben tar hand om Hippo-gubbens tandvärk, galant assisterad av fröken Långöra.

Snick-Snickare-Snack bygger ett luftskepp till afrikavännerna i stället för deras kapade fartyg.

Burre-Busse satt länge kvar efter att luftskeppet hade försvunnit nedom trollrymdens yttersta rand.

Han funderade.

Vad bra det skulle vara om alla i hela världen kunde vara lika bra kompisar.
Jag är böjd att hålla med honom där vi sitter i skymningen i Magiska skogen - landet utan egon.

Valår i Magiska skogen

Idag var det blå himmel och riktigt varmt i Magiska skogen.
Furorna sträckte på sig lite extra, möjligen för att jag sjöng för dem i torsdags.

Här har ett gäng jordbin samlats och snackar ihop sig inför dagens födosök.

Än så länge är det magert med käk.

Orkidén Guckusko behöver jordbiet för att pollineras så de har en viktig uppgift senare under året.

Det gäller att se upp var man sätter fötterna om man går barfota i sanden, jordbiet har ett starkare gift än tambiet.

Det tutar lite svagt i undervegetationen, det är trumpetlaven.

Men vad är det här om inte skägglav? Den växer i gammal skog och hänger på grenarna.
I min lilla svarta hemliga bok ser jag att den verkar bakteriedödande, alltså fungerar den bra som omslag vid sårskador. Den ska dessutom fungera bra mot håravfall och skallighet.
Jag ska genast prova.

Jo, men det rör sig faktisk lite däroppe, även på utsidan. Det verkar fungera.

Dessutom är det ju riktigt snyggt.
Jag känner mig plötsligt lite brittisk, blir sugen på att ta en pint, flörta med en anemisk kvinna med kalkonben och att sätta tänderna i några bangers. Vilka biverkningar!

Här inspekterar Balder Karlsson fornåkrarna. Hålet till vänster har han inte upptäckt än.

Oj! Här är ett odjur som slumrat i underjorden och som är väldigt upprört.
Huvudet är det enda man ser ännu, men det är flera meter stort. Vad månde bliva?
Och vad har väckt odjurets vrede?

Aha, ett politikerträd.

De är lätta att känna igen, rött till vänster, blått till höger och grönt i mitten.
Förmodligen har det diskuterats och argumenterats i det oändliga nu när det är valår.
Inte undra på att jordmonstret fått nog.

Ett litet knytt pilar iväg uppför trädstammen.

Man måste ha lite tur för att hinna se dem, det är inte ofta de fastnar på bild.

Här har vi ett riktigt gammalt träd.
Det ser man lättast på gäddhänget.

Balder Karlsson och jag drar oss tillbaka efter ytterligare en händelserik vistelse.
Hemma väntar en pilsner till mig och en bit leverpastej till min vapendragare.

Snacksaliga myrstackar

I magiska skogen har myrstackarna börjat vakna till. Nu är det ett liv och kiv utan dess like.
Under den långa vintern har det varit tyst men plötsligt pratas och skrattas det överallt i skogen. Myrstackar älskar sin egen röst, de är magiska skogens egna politiker.

Här finns nästa pratkvarn. Avsaknaden av ögon och öron kompenseras av en stor trut med en aldrig sinande svada. Till deras försvar kan sägas att de har en del humor och är ganska bra historieberättare om man har tid att lyssna.

Värre är det med de träiga stubbarna. De är urbota tråkiga.

Allt i magiska skogen är dock inte skämt och glam. Den här tallen mår inte riktigt bra.

Den har drabbats av separationsångest.

Men här finns anledning att fira. En ung entiska är i lyckliga omständigheter.

Månne det bliva en liten buske till sommaren?