Utmaning

Ett nummer som följt mig sedan barnsben.
Varför denna envishet?
När hakade det fast vid mina nedhasade strumpor på livets resa?
Jag har ingen aning.

När det nu funnits där under alla dessa år är det hög tid att ge det en betydelse det förtjänar.
Hur många saker ska man ha för att känna sig fri, samtidigt som har ett bra liv?
Den stora utmaningen ligger inte i att ha 64 saker, det är många människor här i världen som har det och mindre än så.
Utmaningen ligger i att avhända sig allt man samlat på sig, att köra upp nya spår i hjärnan och att lära sig tänka på ett helt annat sätt.
Kanske rentav tvärtom?

Hur mycket kan man göra sig av med utan att få problem med det moderna samhället?
Klarar man sig utan bankkort, körkort och internet?
Musik?

Ur Mendelssohns violinkonsert opus 64.

Bil?

Vi får se, spännande kommer det att bli.
Har ni funderat på vilka saker ni inte vill eller kan leva utan?
Tips mottages intresserat och gärna.

I kommande inlägg skriver jag om mina forskningar i numerologi.

Vad ser jag

Vad ser du?

Ja, och vad är det jag ser?
Det är inte en föregångare till "Bonde söker fru".
Bilden är tagen långt innan våra lantbrukare behövde aktiv hjälp att hitta en livskamrat.
Detta i brist på tid, bönder idag har svårt för att få tillvaron att gå ihop.
Att arbeta har högre status än att älska i dagens samhälle.

Jag gick en målarkurs för en tid sedan.
En av uppgifterna var att se mellanrummen.
Att se det vi normalt inte ser, att fästa blicken på andra saker.
Jag trodde att jag var medveten om detta.
Under långa tider av pendlande till och från ett arbete (ja, det var på den tiden) insåg jag att jag vanemässigt alltid fäste blicken på samma punkter längs vägen.
Först grenen som sticker ut en bit från trädet, dörren till ladugården, bikuporna, storsälgen, postlådan med bucklan, vägskylten, den gamla smedjan, uppfarten till säteriet, den vattensjuka ängen, övergivna tröskan och så vidare.
Samma ögonrörelser, ständigt samma.
Samma, samma, samma, samma.....

Jag började titta åt andra håll och upptäckte saker som jag passerat i flera år utan att se.
Resorna blev helt plötsligt spännande.
Vad skulle jag upptäcka idag?
Den inre dialogen förändrades.
Ibland var det tyst.
Befriande tyst.


På målarkursen lärde jag mig att se på ett nytt sätt.
Att se tomrummen, den del av verkligheten som inte får någon uppmärksamhet.
På bilden tittar jag normalt sett på kläderna, mönstren på tyget, vad som förenar och vad som skiljer.
Personliga uttryck.
Den mest militäriska honnören tillbakadragen till höger, vinklade handleder, raka händer, händer à la Sibyllakorv, ystert spretande fingrar eller omedveten våffla.
Klädstilen spretar, vem är modernast klädd?

Området mellan armvecket och huvudet är tomrum.
Ljuset mellan skuggorna är tomrum.
Lika viktigt för att bilden ska vara komplett.
Ge tomrummen en chans, se vad som händer.

Vad ser du nu?

Jag ser att skuggorna lutar från höger till vänster.
Undrar hur många mysterier det finns?

Vägval i Färgrike

De senaste åren har jag velat fram och tillbaka vad det gäller antik- och loppisverksamheten.
Att köpa hela eller delar av hem är roligt på sitt sätt, men förenat med stora mängder arbete.
Nu känner jag att det är dags att ändra inriktningen på verksamheten/livet och ägna mer tid till skapande.
Det senaste årets konstinköp samt den vågade färgsättningen av hemmet, har satt sina spår.
Under den tiden har jag återupptäckt glädjen i att skapa.
Nu kommer jag att göra mig av med en stor del av mitt omfångsrika lager.
Om ni har vägarna förbi Vittsjö, titta gärna in och befria mig från en del av alla prylarna.
Den som är ute efter textilier kan fynda, tyg har jag mest samlat på hög under åren.
Idag har jag haft min första dag framför staffliet.
Det känns bra.

Tavlan jag jobbar med just nu heter "Lånta fjädrar".
Nu är det dags för mig att använda egna fjädrar, istället för att sälja andras avlagda.

Baksmälla

Baksmälla?
Eller, kanske rättare sagt, tid för återhämtning.
Även om det tar emot att erkänna att jag inte är tjugo längre, knappast ens trettio, så är det bara att inse fakta.
Jag behöver längre tid för återhämtning idag, än förr, när jag var ung och vacker.
Mer ung än vacker, säger vän av ordning.
Alltnog.

Efter ett ha stirrat ner i fåran tills hela fältet är plöjt har jag nu rätat på ryggen.
Jag har sett att det finns en värld därute, och drabbats av eftertänksamhet samt en välbehövlig lättja.
Jag har bloggat och kommenterat sporadiskt den senaste tiden.
Jag har vänt och vridit på tillvaron för att krama ut vad som är viktigt.
Så småningom märker jag att jag tillbringar mer tid i skogen och trivs med det.
Jag tar ställning och byter bank.
Jag inser att jag behöver inte fylla på mitt varulager, det är redan tillräckligt fullt.
Jag lyssnar mer på musik.
Jag äter när jag är hungrig och jag sover när jag är trött.
Jag får nya vänner.

Jag är viktig.
Så även du.

Nu stramar vi upp det hela

Jag har bestämt mig för att låta den här bloggen enbart handla om företaget med nytillkommet, återfunnet, upptäckt, inköpt och till avsalu.
Med Skaffarens hemsida, denna blogg och Ekenäs Egendom-ligheter har det blivit lite för komplicerat och något lite lätt sörjigt i tillvaron. Tre är en för mycket.
Bilderna i det här inlägget kommer från Ekenäs Egendom-ligheter och jag fyller på med text i lugn och ro allt eftersom. Sedan läggs den bloggen ner.
Mina fabuleringar, funderingar och filosofiska funderingar kommer jag att publicera i en annan blogg.
Var sak på sin plats.

Fri fredag

Den här bilden är tagen i Los Angeles 1976.
Närmare bestämt på Knottsberry Farm om jag minns rätt.
Jag minns däremot klart att jag reagerade på att en representant för Amerikas urbefolkning tjänade sitt uppehälle på att låta sig fotograferas med turister.
Det är inte säkert att han var tvingad till detta för sin överlevnad.
Han kanske tyckte det var livet på en pinne, träffade trevliga människor och tjänade en bra hacka på jobbet.
Vad vet jag?
Jag deltar ju i skådespelet, stående till vänster med nyinköpt cowboyhatt.
En så god representant för oss västerlänningar som någon.

Men vad är det egentligen vi gör med vår underbara fantastiska värld?
Vad är det vi gör med oss själva?
Är meningen med livet att vi ska paddla i vildmarken iförda silvrigt högklackat och lederhosen?

Är meningen med livet att vi till en låg månadskostnad ska kunna bada och bubbla tempererat i decembernatten?
Det är mycket möjligt att de är så, många drömmer säkert om att kunna göra just det.

Meningen med livet är kanske att ha ett ultramodernt kök?
Åtminstone stekpannan skvallrar om att det är ett kök.
Möjligen med öppen planlösning till cykelrummet.

Jag tror inte på detta längre, men det är min högst personliga övertygelse.
För något år sedan bestämde vi oss, väna hustrun och jag, för att sluta titta på TV.
De goda programmen var gravt underrepresenterade och kostnaden för utbudet av kvalificerat skräp syntes orimligt hög.
Ut med eländet och tillvaron började förändras, lyckligtvis till det bättre.
Sen dess har skalandet av livets lök rullat på för att, om möjligt, komma närmare kärnan.

Istället för att läsa om styckmord, tökaos, smärtchocker i Lets dance och annat elände blandat med trams, går det utmärkt bra att läsa en god bok eller att ta en promenad i skogen.
Man kan träna sig på att revidera sin tidsuppfattning eller att göra något kreativt.

Nu har jag kommit fram till att fredagar får bli en datorfredad dag.
Istället ska jag ägna mig åt att göra något kreativt, vad det än vara månde.
Laga middag till väna hustrun, måla färdigt min tavla, fotografera vadarna på Store Mosse eller att bara vara.
Livets resa vet man inte mycket om, om ens något.
Man kan åtminstone försöka att inte harva runt med huvudet under armen och fordringsägarna i hasorna, uppskrämd av skräckvintrar och nakenchocker, suktande efter en ny BMW.

Det enda man kan vara säker på är målet.
Jag hoppas vi ses innan det är nått.