Fri fredag

Den här bilden är tagen i Los Angeles 1976.
Närmare bestämt på Knottsberry Farm om jag minns rätt.
Jag minns däremot klart att jag reagerade på att en representant för Amerikas urbefolkning tjänade sitt uppehälle på att låta sig fotograferas med turister.
Det är inte säkert att han var tvingad till detta för sin överlevnad.
Han kanske tyckte det var livet på en pinne, träffade trevliga människor och tjänade en bra hacka på jobbet.
Vad vet jag?
Jag deltar ju i skådespelet, stående till vänster med nyinköpt cowboyhatt.
En så god representant för oss västerlänningar som någon.

Men vad är det egentligen vi gör med vår underbara fantastiska värld?
Vad är det vi gör med oss själva?
Är meningen med livet att vi ska paddla i vildmarken iförda silvrigt högklackat och lederhosen?

Är meningen med livet att vi till en låg månadskostnad ska kunna bada och bubbla tempererat i decembernatten?
Det är mycket möjligt att de är så, många drömmer säkert om att kunna göra just det.

Meningen med livet är kanske att ha ett ultramodernt kök?
Åtminstone stekpannan skvallrar om att det är ett kök.
Möjligen med öppen planlösning till cykelrummet.

Jag tror inte på detta längre, men det är min högst personliga övertygelse.
För något år sedan bestämde vi oss, väna hustrun och jag, för att sluta titta på TV.
De goda programmen var gravt underrepresenterade och kostnaden för utbudet av kvalificerat skräp syntes orimligt hög.
Ut med eländet och tillvaron började förändras, lyckligtvis till det bättre.
Sen dess har skalandet av livets lök rullat på för att, om möjligt, komma närmare kärnan.

Istället för att läsa om styckmord, tökaos, smärtchocker i Lets dance och annat elände blandat med trams, går det utmärkt bra att läsa en god bok eller att ta en promenad i skogen.
Man kan träna sig på att revidera sin tidsuppfattning eller att göra något kreativt.

Nu har jag kommit fram till att fredagar får bli en datorfredad dag.
Istället ska jag ägna mig åt att göra något kreativt, vad det än vara månde.
Laga middag till väna hustrun, måla färdigt min tavla, fotografera vadarna på Store Mosse eller att bara vara.
Livets resa vet man inte mycket om, om ens något.
Man kan åtminstone försöka att inte harva runt med huvudet under armen och fordringsägarna i hasorna, uppskrämd av skräckvintrar och nakenchocker, suktande efter en ny BMW.

Det enda man kan vara säker på är målet.
Jag hoppas vi ses innan det är nått.