Om man vill kan man polera kopparn så den blänker.
Jag tillhör den oputsade (oborstade) falangen när det gäller koppar, dels för att jag tycker att den bruna patinan är vacker, dels för att jag är lite lat.
Härav följer att; Om man är lite lat, är det lättare att finna skönheten i det orörda.
Sedan fäller man en liten gran och kvistar.
Som naturvän (och lite bekväm av mig) återanvänder jag julgranen.
Med granris i botten skramlar det inte så förbaskat när man lägger i veden, som bonus doftar det riktigt gott.
Sist fyller man på med torr kluven björkved som värmer gott, och som inte sprätter och sprakar i den öppna spisen, något till exempel granveden gör.
Snart är det dags att kapa och klyva 45 kubikmeter björkved till nästa vinter.
I det faller är jag inte lat.
När jag jobbar med veden hamnar jag i ett lätt meditativt tillstånd.
Mitt mantra är. e-on......e-on......e-on.....
Snart är det dags att kapa och klyva 45 kubikmeter björkved till nästa vinter.
I det faller är jag inte lat.
När jag jobbar med veden hamnar jag i ett lätt meditativt tillstånd.
Mitt mantra är. e-on......e-on......e-on.....
Snyggt vedkar!
SvaraRaderae-on. Eller kanske on-off, on-off...
SvaraRaderaVärsta Ernst Kirschsteiger-inlägget ju! ;-)
SvaraRaderaHannu: Tack! God smak är värdefullt.
SvaraRaderaNinna: Eller Fort-aum...
LeiaMia: Jag var barfota när jag fotade.
Vill ha!
SvaraRaderaJisses har du så många gröna fina barr kvar på julgranen?!...Gillar både kopparkaret och mantrat!
SvaraRadera