Alla hjärtans dag i väglöst land

Man firade inte "Alla hjärtans dag" på min farfars tid, det började man med i Sverige på 1960-talet, då uppbackat av kommersiella krafter.
Om man, som min farfar, växte upp i väglöst land i slutet av 1800-talet, var förhållandena helt annorlunda. Där och då handlade det om överlevnad.
Dockan på bilden ovan är en så kallad fästmansdocka.
Den kommer från min farfar och enligt min far skulle det ha gått till på följande sätt:
Om en flicka var intresserad av en ung man skulle hon förfärdiga en docka och smyga in den i hans hem.
Av dockans kläder och hår skulle den unge mannen kunna lista ut hos vem kärlekens ömma låga brann.

Dockan var också ett sätt för den unga damen att visa att hon var noggrann och fingerfärdig.
En slarvigt hopkommen docka kunde tyda på att det inte var så mycket bevänt med de praktiska egenskaperna.

På den tiden gjorde man det mesta själv, från kläder och skor till husgeråd, fångstfällor och fiskedon. Det handlade helt enkelt om överlevnad.
På bilden kan man skymta den lilla hårflätan :-)

Vackra skor, inte sant?
I verkliga livet var det egentillverkade skinnskor eller träskor som gällde.

Det har inte fuskats med benkläderna heller. Ett gott tecken.

Slöjan är idag så spröd att jag knappt vågar ta i den.

Som halssmycke något som skulle kunna användas som förlovningsring, ett komplett set alltså.
Hur gick det då? Fick de varann?
Enligt min far kunde inte farfar lista ut vem som låg bakom dockan.
Så småningom städslade han den betydligt yngre hushållerskan Märta som i tidiga år blivit änka. Sen gick det som det kunde gå, Märta blev min farmor och därför sitter jag här.

Det här är nog ett av de trevligaste allmogeföremål jag sett, alla kategorier.

Nu kommer det att dröja ett år innan dockan tas fram nästa gång.
En docka gjord av kärlek.