Förläst

I en kommentar på Facebook råkade jag nämna att jag var lästrött.
Det senaste året har jag börjat på ett icke föraktligt antal böcker, men det har aldrig lyft.
Texten engagerar inte.
Möjligen har jag omärkligt sugits in i kretsen "sura gubbar" utan att vara medveten om det.
Hua! i så fall.

Personen på bilden har inte med personen i artikeln att göra.

Favorithustrun, tillika bibliotekarien, rusade genast till min hjälp.
Mitt nyvaknade trädgårdsintresse måste underhållas och gödas för att kunna slå ut i full blom.
Innan jag hunnit tänka ordet pingborreinvasion låg boken GARDENS, Swedish Details framför mig på köksbordet. 

 Bilden väcker frågor hos mig, en före detta lantbrevbärare

GARDENS visar sig vara en inspirationsbok utan text.
Precis vad en luttrad femtiotalist behöver. 
Den här boken kommer jag att läsa ut.

Titta så fint.
Ett stolleprov för en gammal grovarbetare.

Bokslut

De som känner mig vet att jag är gravt förtjust i det förgångna.
Ge mig en låda gamla handlingar och jag förflyttas hundra år tillbaka i tiden.
Eller mer.
Mycket har hänt sedan jag för första gången hov upp min stämma i denna världen.
Utvecklingen har gått i rasande takt och vi vanliga människor har svårt för att hinna med.
Då kan det ibland vara välgörande att ta del av livet och vardagen från förr.
Vad göms i sterbhusets kassabok som löper över nio år?

Skatten skulle betalas redan då.
Det fanns en fru Andersson som understundom behövde kontanter.
Tanter föredrar kontanter.
På den tiden kunde man få ränta på banken, idag ett okänt fenomen.
En vecka innan julafton avhyses två hyresgäster till en kostnad av 28 kronor.
Kunde de inte betala hyran? Söp de och slogs?
Jag undrar om de fann nytt tak över huvudet?

Det ryms lite dramatik och insikter i en gammal kassabok.
Man ska läsa i livet medan man kan.
När blindheten eller Jesus griper in, då är det för sent.
Läs! Lev! Prata! Älska!

Sommarläsning

Nu har den bästa sommarläsningen äntligen kommit som pocket!

Jag ska villigt erkänna att jag tilltalas av tanken att gå på luffen,

att lämna vardagen och prylarna ryggen i utbyte mot en personlig frihet och en närhet till livet och naturen.

Det är inte svårt att leva sig in i Anna-Lisas nya tillvaro och de nya och ibland ovanliga situationer som dyker upp.

Förvisso är det skillnader i luffandets konst, beroende på om man är man eller kvinna, men jag har läst boken med stor behållning.

Favorithustrun, som är utbildad bibliotekarie, övertog boken efter mig och hon levde sig in i handlingen så till den milda grad att jag är glad för att huvudpersonerna är fiktiva.

– Det måste bli bra, annars j-lar! hördes från läshörnan i sovrummet.

Jag tycker att det låter som ett gott betyg.

I boken får vi lära oss att se upp för familjefäder och journalister.

Vi får en utbildning i loppandets och överlevnadens konst  och vi lär oss att man

överlever även som lätt/riktigt lortig.

Till detta kan läggas vikten av att förutse konsekvenserna med två madrasser,

den ädla konsten att fylla shortsen med hö samt inte minst att må

fysiskt illa av habegär.

Jag gillar verkligen Elis förmåga att uttrycka sig och avslutar med några exempel som rimligtvis inte lämnar någon oberörd.

”Lallar omkring bakfull i halvknäppta ballongbyxor och skägg som stinker av utspillt öl.”

”Räknades det som en sexuell avvikelse att tända på flerstaviga ord på dialekt?”

”Hon lyfte en fot i taget, utstuderat sakta, och krånglade av trosorna som ville fastna i de höga klackarna.”

”Mellanblå tantjeans stramade lite över de pensionerade barnfödarhöfterna.”

Följ med på luffen och finn livets mening.

Art dEko

Trasmatta 210 X 109

OK, vad sysslar man med under tiden som man går ner i vikt?
Man måste ju göra andra saker förutom att väga sig.
Jag har läst och funderat, konsulterat tarotleken, vägt för och emot, resonerat med favorithustrun och kommit fram till några saker som är viktiga.
Det här är inte helt lätt då valen aldrig tidigare i mänsklighetens historia varit så många som idag, och det gör tillvaron komplicerad.
Alltnog.

För det första är det viktigt att äta riktig mat.
När vi handlar på det kooperativa brukar andelen ekologiskt ligga på cirka 60 procent.
Det är svårt att nå de magiska 100, men det får duga som det ser ut nu.
Vi köper i princip ingen färdigmat och ingen läsk.
I framtiden vill vi ha en köksträdgård med kryddor, grönsaker, frukt, bär och potatis.

För det andra känns det angeläget att inte utnyttja jordens resurser mer än nödvändigt.
Det betyder att vi inte köper nytt särskilt ofta.
Vi har dessutom ägnat en hel del tid till att rensa ut bland våra saker, men det är fortfarande skrämmande många prylar kvar.

Under min tid som handlare har jag samlat på mig en hel del saker.
Långt ifrån allt har hamnat i butik.
Vissa saker har varit svårhanterliga, textilier, mattor, konst i form av tryck, affischer, grafik och litografier.
Till detta kan läggas fotografier och andra pappersföremål.

Nu har jag börjat med en sida som heter Art d'Eko.
Det röda står för energi, mod och kärlek, det svarta mystik och elegans och slutligen det gröna för tillväxt och harmoni.
Jag har börjat med mattor av olika slag, det finns även ett par blogginlägg.
Om jag säljer tillräckligt många mattor kan det bidra till att finansiera min bok.
Den som vill är varmt välkommen att komma med synpunkter, kommentarer eller hälsningar.

Flickorna i speceriaffären med flera

Idag kom den nya, efterlängtade, boken av Eli Åhman Owetz.
Vi bromsade in vid vår postlåda på väg till Bilprovningen och där bodde den,  i en av Postens gröna påsar.
Notera särskilt det rosa bandet som är det närmaste strumpebandsorden man kan komma som feelgoodbokläsare.
Vilken bra start på dagen.

Min vana trogen blev det blankt papper på Bilprovningen.
Om man är väl förberedd och noggrann brukar det sällan bli några överraskningar.
Vid hemkomsten belönade jag mig med det första kapitlet av Flickorna i speceriaffären.Det gick dock inte all ligga på den bekväma latsidan, då hustrun knogade på med markförberedelserna till skulpturparken.
Samvetet gnagde något alldeles förfärligt.
Den sista förberedelsen bestod i att flytta högen med kalkstensskiffer som jag släpat med från Västergötland, via Småland till Skåne.
Bra träning för kroppens alla muskler.
Den tyngsta vägde 147 kilo.

För att flytta tunga kalkstenssjok behövs en pirra (eller säckkärra för den pryde) och den var redan upptagen av min offersten.
En bautasten som jag släpat med från Västergötland, via Småland till Skåne.
Ja, ni vet redan hur det är.
Det var bara att lokalisera kraftlinjerna, gräva ett hål och bängla i stenen framför grillplatsen.
Bra träning för kroppens alla muskler.

Nu står den där och kommer så att göra så länge jag lever.
Den hör numera till platsen istället för att vara min personliga egendom.
Detsamma gäller kalkstensplattorna.
Till vänster pirran, en av de bästa arbetskamrater jag haft.
Nu, åter till Flickorna i speceriaffären.
Jag hör dom ropa...

Fniss

Jag fick nyligen några böcker av en god vän.
De flesta handlar om livet förr, det dagliga livet för kronotorpare, järnvägsmän, vanliga torpare och emigranter för att nämna några exempel.
Böckerna kommer väl till pass som kvällslektyr och jag börjar med "Vägen väster ut" från 1976.
Jag borde ha anat oråd redan när jag läste titeln.
Författaren måste vara en pionjär inom området särskrivningar.
Korrekturläsning lyser med sin frånvaro.

Det börjar redan i bokens inledning, skriven av författaren.
Inledningen är till yttermera visso det enda författaren skrivit.
Jag har tagit till min hjälp några böcker där jag ordagrant citerar författarna.
Javisst. Varför själv slita med texter?
Vidare har författaren skrivit av namnen på de 1863 personer som lämnade Säby socken.
En del material har hämtats från Utvandrarnas hus i Växsjö(!)
...och grundaren till detta Utvandrarnas hus är väl i många fall Wilhelm Moberg.
Man undrar, nu lätt uppsluppen, hur många gånger huset grundades och vilka de övriga grundarna är? 
Vidare i texten nämns Carl Peter Moberg från Gränna, som reser till Amerika  för att förkovara sig i garveriyrket.
Han hade i sällskap en man från samma stad, Harald Hjertfeldt och hans bror. Stort garv nu.

Sedan kommer en utläggning om en icke namngiven man som:
bytte namn till Lars Landberg, av vilken anledning vet jag ej.
Från namnbyten kastar författaren sig över ämnet superi.
...varje svensk tar femhundrafyrtio supar om året.
Tio tolvåringar super lika friskt som de stora karlarna gör.Vilka tio, undrar vän av ordning?

Inledningen avslutas med orden:
Jag reserverar mig för eventuella fel som kan ha uppstått, både när det gäller felskrivning och årtal, samt andra eventuella uppgifter.

Och jag ger upp.
Dags att sova nu.

För oss kvinnor

Det finns ett bokverk som heter För oss kvinnor.

Verket är utgivet 1958 och ståtar med inställningen; Vi har gjort en modern bok för den moderna kvinnan.
När jag läser i detta praktverk av unken kvinnosyn kan jag förstå varför dagens tings- och hovrätter dömer som de gör i våldtäktsmål.
Det här är den kvinnosyn man växte upp med på 50-talet och som det förmodligen inte funnits anledning att ändra på sedan dess.
Det är lätt att hitta obehagliga ingredienser som rasbiologi och en nedlåtande syn på kvinnan.

Man har också en förkärlek till uppdelning av kvinnor i olika "typer".
Låt mig ge några exempel.
Det är alldeles sant att den tillbakadragna, veka, hemlighetsfulla kvinnan för vissa slag av män kan verka nästan oemotståndligt fascinerande.
Den onaturligt bleka, "intressanta" kvinnan är i själva verket ett passerat ideal.

Det finns olika typer av kvinnor beroende på hemvist.

Här följer ett fåtal bildtexter av många.
Rank, frisk, stolt...genom tusende år har nordisk hållning präglat den svenska kvinnan.
Blond, lätt knotig, sluten och fast, absorberad av sina uppgifter - modern rysk kvinna.
Bakom ungerskans runda, breda drag lovar traditionen oss temperament och hetsighet.
Denna förnäma hinduiska visar stor likhet med europeiska systrar av medelhavsras.
De indonesiska flickorna på Bali har rykte för smidig figur - nu får den ej längre visas ohöljd som här.
Algerisk kvinna - utmejslad medelhavsras plus lätt inslag av en flackare negertyp.
Amerikansk kvinna av i dag - fläckfri, perfekt, effektiv och ändå känd för sin generositet.

En stor del av bokverket handlar om hur kvinnan ska behaga mannen.
Mannen som ska välja rätt från detta smörgåsbord av kvinnor.
Steget är inte långt till resonemanget att kvinnan får skylla sig själv om hon klär sig utmanande.
Det gäller att vara vacker, eller vad sägs om denna beskrivning av tonårstiden?
Under tonårstiden får den vanlottade lida både på grund av kamraters grymhet - du med din långa näsa blir aldrig gift! - och på grund av sitt eget grubbel. Det är en otrolig upplevelse när man provar det första läppstiftet för att öka sin lockelse och när man både generad och fascinerad ser sina första kurvor spira.

Det beror på de små detaljerna.

Kvinnan som objekt, kvinnan som ägodel.

Jag misstänker att det här synsättet lever kvar i större utsträckning än vi vill tänka oss, kanske särskilt i konservativa kretsar som rättsväsendet, bland politiker och beslutsfattare, men även vi vanliga medborgare som lagt grunden till våra värderingar under femtiotalet.
Det smetar också av sig på senare generationer.
Antika värderingar.