Stenhårda arbetsplatser

Samma helg som Antikmarknaden i Degeberga gick av stapeln samlades ett gäng retrobloggare i Malmö.
Årets "Loppisresa" gick genom det fagra Skånes jordbruksbygder hela vägen till Österlen.
Det blev många stopp på vägen och visst går det fortfarande att göra fynd, trots att det verkar finnas en miljon loppisentusiaster i landet och nästan lika många försäljare.
Jag brukar spana efter gamla fotografier och i Ystad fick jag napp.
Något som jag tycker är både roligt och värdefullt är bilder från arbetsplatser, att få en inblick i hur det var förr. 
På bilden ovan ser vi ett gäng stenhuggare, jag förmodar att det är granit som bearbetas.
Tyvärr finns ingen anteckning om var vi befinner oss.
Bilden är i vykortsformat, och det kan vara en bra idé att kolla i vykortslådan som brukar finnas på de flesta fasta loppisarna.

Den här bilden däremot är i knappt A4-format och det var en bruklig storlek när man ville samla alla på arbetsplatsen för att ta en gruppbild. 
Ofta brukade de flesta i styrkan ha "sitt" verktyg med på bilden så att man kunde se vilken status var och en hade.
Ofta kan man se minderåriga arbetare kura i en liten klump nere i högra hörnet. 
De var längst ner i hackordningen och inte sällan illa klädda.
I bildens förgrund ser det ut som det bjuds på snus när arbetet står stilla. 
Efter en lite närmare granskning upptäcker jag att det finns några kvinnor och barn på bilden, strax till höger om mitten. 
Lite snett till vänster ser vi ett ekipage bestående av häst och vagn.
Vindmöllan driver förmodligen en pumpanläggning.
Här ser det ut att handla om ett kalkstensbrott, återigen är det okänt var.
Idag finns säkert ingen verksamhet kvar, brott lönar sig ju inte som bekant.

Klicka gärna på bilderna för att få upp dem i ett större format.

Af Hessleholm

Rubriken kan förleda läsaren att tro på ett besök hos familjen av börd, friherre Claës af Hessleholm.
Så är icke fallet.
Vi är på Arbetsförmedlingens kontor i Hässleholm.
I vår studie av offentlig miljö och mötet mellan medborgarna och staten har turen nu kommit till Af.
Vi möts av ett stram, kall, vass och kantig interiör.
Här har man försökt liva upp stämningen med en adventsstake som för tankarna till ett medeltida tortyrredskap samt en julstjärna lika pigg som Jesu törnekrona.

Klinkergolv och belysning andas patologiska avdelningen och de sylvassa borden ser ut att kunna vara IKEA:s Smärta.
Lite färg i form av brandfilt och släckare piggar upp.
I övrigt är man hänvisad till eventuella besökares klädsel.

Här är ett av båsen där man möter handläggarna.
Kunden placeras på avigsidan och möts av bildskärmens baksida och det välkända sladdtrasslet.
Bordet är pyttelitet, förmodligen för maximal kontakt med personalen.
Den gemensamma ytan för genomgång av tvingande formulär är befriande intim.

Man behöver kanske inte spela i samma liga som The Landmark i London, (ett av mina favorithotell för övrigt) men nog skulle väl kontoret kunna vara mer inbjudande än så här?
Jag hoppas att den här inredningen återvinns med det snaraste, samt att en del av verkets budget används till
bättre saker än generaldirektörens telefonräkningar.

Man får arbeta sig varm...

Vad göra när termometern visar på temperaturer mellan minus 15 till minus 26 grader?
När nya lokaltåg för 133,5 miljoner vägrar att fungera för att det är för kallt?

Vi tog fram hammare, såg, målarpensel, borrmaskin och annat smått och gott som kan komma till pass vid en husrenovering. Skruvstycke och vinkelslip lyftes också fram ur gömmorna när nya verktyg behövde tillverkas. Om man bor på landet får man inte vara handfallen.
Det nyrenoverade köket saknade de sista listerna, sponten, färgen och annat finlir.

Den väna hustrun och jag jobbar bra tillsammans. I de flesta förhållanden en nåd att stilla bedja om. Att renovera tillsammans är en nyttig övning i att lägga prestigen åt sidan, samt att lyssna på en annan röst än de som redan finns i huvudet.

Under tiden som arbetet fortskrider gäller det att inte glömma bort att föda hemmets egen rökare, det vill säga kökspannan. Under dessa dagar har aptiten på blandved varit hart när osannolik och vedförrådet minskar oroväckande snabbt.
Numera finns inga nikotinister i familjen vilket känns bra när man ser filtret i reklamen.

När kvällen kommit har vi belönat oss själva för ett gott arbete.

Oxrulader med bacon och en flaska rött.
Nya lister, spånt och passbitar att förundras över, värme från kandelabrar och Norrahammars gjutjärn. Värme från många håll.

Snart är det Tjugondedag Knut och jag hoppas att kylan släppt sitt grepp tills dess.
Å andra sidan är jag glad att den kom, nu måste man arbeta sig varm.

Illustrationer är skyltar jag nyss fyndat på Tradera.