What the Hell

Jag har också sagt att jag ska hålla på med antik och företag så länge det är roligt.
Jag tror till och med att jag sagt det förr, det är inte så roligt längre.
Det som ger mig en kick är att hitta fynden.
Jag är ingen förvaltare.
Jag vill inte ha saker i lager längre än en vecka, möjligen två.
Efter det är fynden kvar på övertid.

Jag vill att mina kunder ska bli lika glada som jag en gång blev, när de upptäcker fynden jag har till salu.
Det händer alltför sällan.
Med konkurrens i form av välgörenhetsorganisationer, kyrkor, gratisarbetare och svartsäljare är steget till nolltaxering inte långt.
Jag har varit medlem i FAK, Förenade Antik- och Konsthandlare, sålt på större och mindre mässor och på nätet och i butik.
Det har inte hjälpt.
Om man som jag vill bo på landet eller iallafall i någorlunda sund miljö finns ingen uppsjö av kunder.

Jag är förmodligen ingen bra försäljare.
Mitt tålamod med buttra, snåla, prutande kunder är förbrukat.
Jag vill bara träffa trevliga, glada människor.

Jag har naturligtvis under de här femton åren träffat många trevliga och glada människor.
Det är dom som har varit den stora behållningen.
Tyvärr kan jag nog inte leva på dom, inte ens om jag frågar snällt?

Under det senaste halvåret har jag, i gott sällskap, vänt och vridit på problemet för att hitta en ny infallsvinkel.
Kan det kombineras med något annat?
Vill jag lägga ner ytterligare timmar per dygn?
Jag hittar inget alternativ som känns lockande.

På något sätt får jag försöka bli av med mitt lager.
Det känns inte heller frestande, men det kanske lättar efter ett tag?

Jag kommer att fortsätta skriva här, då mest om det jag säljer.
Mer kåserande, fabulerande inlägg lägger jag upp på min nya blogg Strålande tider Härliga tider.
På så sätt kan jag separera det gamla från det nya.

Så.
Nu har jag sagt det som inte bör sägas.
Återstår att se vad som händer.

Före och efter.

Kontorsstol av äldre modell som genast hittade en ny ägare, nämligen min tapetserare.
Stolen återfinns i ett inlägg här.

På bilden kan vi se skillnaden mellan det tyg som utsatts för ljus och slitage och samma tyg som levt en undanskymd tillvaro.
Som ni ser är sunkfaktorn hög.

Och voilà!
Samma stol med nytt tyg, detta är "Leonard" från Sandbergs.
Benställningen är orörd och har därmed kvar sin ruffa framtoning.
Stoppningen är original, det vill säga tagel.
Nu stoppar den ytterligare ett par decennier.

Visst ser det inbjudande ut.
Kom och sitt!

Hur går det?

Under det kommunalgrå tyget finns sadelgjord

Dagens tur till skroten gav drygt 1500:-
Det är skönt att få mer utrymme och att samtidigt få en slant för det.
Den andra turen gick till återvinningscentralen med ett fullt lass.
Jag har sällan sett sådana köer till slängcontainrarna.
Det var helt galet.
Folk tutade och svor, det var riktigt sydländskt ett tag.
Jag kommer att tillbringa fredag, lördag och söndag med att sortera ut mer som ska slängas.
Nyss fick jag ett erbjudande att sälja mina möbler i Skåne.
Det kan vara värt att prova.
Till Småland verkar det ju vara synnerligen svårt att ta sig.
I Skåne är det nära överallt.

Teach Me Tiger

Vad göra om man har en fotpall med sunkigt tyg och en gobeläng med murriga kanter?
Man sammanför de två och vips kan man lägga upp fötterna, hälla upp en Amrut Kadambam och drömma sig bort till subtropiska lövskogar.

Ett tack till väna hustrun som sätter guldkant på tillvaron.

Damernas önskedröm

Föga anade vi när vi köpte Ekenäs att damernas önskedröm ruvade i verkstaden.
Under våra arkeologiska utforskningar med kulturlager ända ner till 1700-talet har vi sett både det ena och det andra.
- Den här vill jag klä om! utbrast hustrun när den nu något bedagade önskedrömmen lyfts fram.
Ett uttalande som inte överraskade mig det minsta, ity vår önskedröm var kommunalt gråblåaktig, inte frivolt blommande som den i annonsen.
-Kul design! var vi överens om och vem som står bakom den, är som vanligt höljt i dunkel.
Därför var det roligt när jag en vecka senare hittade den här annonsen i tidningen Såningsmannen, närmare bestämt nummer 15, 1954.
Senare bytte tidningen Såningsmannen namn till Saxons.
Vid närmare granskning ser jag att tidningens prenumerant var min morfar och just i april 1954 gick min mor med spänt bukskinn, bärande en liten skaffare.
Ödets väv har många trådar.