What the Hell

Jag har också sagt att jag ska hålla på med antik och företag så länge det är roligt.
Jag tror till och med att jag sagt det förr, det är inte så roligt längre.
Det som ger mig en kick är att hitta fynden.
Jag är ingen förvaltare.
Jag vill inte ha saker i lager längre än en vecka, möjligen två.
Efter det är fynden kvar på övertid.

Jag vill att mina kunder ska bli lika glada som jag en gång blev, när de upptäcker fynden jag har till salu.
Det händer alltför sällan.
Med konkurrens i form av välgörenhetsorganisationer, kyrkor, gratisarbetare och svartsäljare är steget till nolltaxering inte långt.
Jag har varit medlem i FAK, Förenade Antik- och Konsthandlare, sålt på större och mindre mässor och på nätet och i butik.
Det har inte hjälpt.
Om man som jag vill bo på landet eller iallafall i någorlunda sund miljö finns ingen uppsjö av kunder.

Jag är förmodligen ingen bra försäljare.
Mitt tålamod med buttra, snåla, prutande kunder är förbrukat.
Jag vill bara träffa trevliga, glada människor.

Jag har naturligtvis under de här femton åren träffat många trevliga och glada människor.
Det är dom som har varit den stora behållningen.
Tyvärr kan jag nog inte leva på dom, inte ens om jag frågar snällt?

Under det senaste halvåret har jag, i gott sällskap, vänt och vridit på problemet för att hitta en ny infallsvinkel.
Kan det kombineras med något annat?
Vill jag lägga ner ytterligare timmar per dygn?
Jag hittar inget alternativ som känns lockande.

På något sätt får jag försöka bli av med mitt lager.
Det känns inte heller frestande, men det kanske lättar efter ett tag?

Jag kommer att fortsätta skriva här, då mest om det jag säljer.
Mer kåserande, fabulerande inlägg lägger jag upp på min nya blogg Strålande tider Härliga tider.
På så sätt kan jag separera det gamla från det nya.

Så.
Nu har jag sagt det som inte bör sägas.
Återstår att se vad som händer.