What the Hell

Jag har också sagt att jag ska hålla på med antik och företag så länge det är roligt.
Jag tror till och med att jag sagt det förr, det är inte så roligt längre.
Det som ger mig en kick är att hitta fynden.
Jag är ingen förvaltare.
Jag vill inte ha saker i lager längre än en vecka, möjligen två.
Efter det är fynden kvar på övertid.

Jag vill att mina kunder ska bli lika glada som jag en gång blev, när de upptäcker fynden jag har till salu.
Det händer alltför sällan.
Med konkurrens i form av välgörenhetsorganisationer, kyrkor, gratisarbetare och svartsäljare är steget till nolltaxering inte långt.
Jag har varit medlem i FAK, Förenade Antik- och Konsthandlare, sålt på större och mindre mässor och på nätet och i butik.
Det har inte hjälpt.
Om man som jag vill bo på landet eller iallafall i någorlunda sund miljö finns ingen uppsjö av kunder.

Jag är förmodligen ingen bra försäljare.
Mitt tålamod med buttra, snåla, prutande kunder är förbrukat.
Jag vill bara träffa trevliga, glada människor.

Jag har naturligtvis under de här femton åren träffat många trevliga och glada människor.
Det är dom som har varit den stora behållningen.
Tyvärr kan jag nog inte leva på dom, inte ens om jag frågar snällt?

Under det senaste halvåret har jag, i gott sällskap, vänt och vridit på problemet för att hitta en ny infallsvinkel.
Kan det kombineras med något annat?
Vill jag lägga ner ytterligare timmar per dygn?
Jag hittar inget alternativ som känns lockande.

På något sätt får jag försöka bli av med mitt lager.
Det känns inte heller frestande, men det kanske lättar efter ett tag?

Jag kommer att fortsätta skriva här, då mest om det jag säljer.
Mer kåserande, fabulerande inlägg lägger jag upp på min nya blogg Strålande tider Härliga tider.
På så sätt kan jag separera det gamla från det nya.

Så.
Nu har jag sagt det som inte bör sägas.
Återstår att se vad som händer.

I luften

Vad kan detta vara, det ser nästan organisk ut?
Jag kom över denna för ganska många år sedan.
Den är i ett väl använt, för att inte säga dåligt skick.
Det är historien bakom som är intressant.

Enligt uppgift är den gjord av en tysk aviatör som satt på interneringslägret Backamo under andra världskriget. Som ett slags terapiarbete.
Modellen ska föreställa det plan som han och övriga besättningen nödlandade med.
Jag gissar att det föreställer ett Heinkel HE 111 bombplan.
Planet gavs till en ung pojke i grannskapet i samband med krigsslutet.
Många tyskar hade hoppats på att få stanna i Sverige och bygga en ny framtid här, men de blev istället utlämnade till Sovjetunionen.
Detta i vad som populärt kallats baltutlämningen, en för Sverige historisk skamfläck.
Jag kan inte låta bli att undra vad som hände med upphovsmannen till mitt flygplan?

Pallar ni lite Stockholmsbilder?

Den första visar Slottet och Norrbro.
Bilarna skvallrar om 1940-tal.
Målning med slitage.
Desto tydligare är denna vackra gravyr från förra sekelskiftet.
Den enda byggnaden som är namngiven är The Grand Hotel.
Troligen har bilden ingått i ett större sammanhang, en svensk turistsatsning av tidigt datum?
Här är förklaringen till slitaget på den första målningen.
Motivet har nyttjats flitigt av flera generationer barnrumpor.

Vad har Skaffaren i kikaren?

Kikaren i sig är en Busch Millux 6X från 1920 talet.
Ju mer den används desto mer av underliggande mässing kommer i dagen.
Jag tycker att det är riktigt snyggt.
Men vad är det jag har i kikaren?
Skogens konung nalkas!
Nu är goda råd dyra.
Ska han högdraget passera eller ilsket jaga bort oss?
Är han mätt, belåten och lite slö eller rids han av brunst och är lite farlig?

Han vänder tillbaka till skogen.
Vi kan dra en lättnadens suck.

Just den här älgen är snidad i trä och kommer från ett gammalt hem.
Jag tycker att den har riktigt fina proportioner och med den erfarenhet jag har sedan samlandet av gamla dalahästar måste jag säga att den är utomordentligt bra skulpterad.