På tur

Nu har äntligen det vi svenskar kallar sommar infunnit sig.
Eftermiddagarna avslutas med cykelturer under stoj och glam (grannarna har möjligen ett annat namn för det) och ett friskt humör.

Vi passerar den gamla korgmöbelfabriken som ruvar i grönskan och blomsterprakten.

Till grannars och vår egen glädje kommer vi så småningom fram till obebyggda trakter.
Nåja, helt öde är de inte.
Runt kröken bor en av mina få idoler.
Den som gissar rätt på vem det är vinner ett fint pris.
En ledtråd är Maskin.

Odlingslandskapet breder plötsligt ut sig.
Jag förmodar att det sprutats någon form av gift vid elstängslet för att ta död på gräset som annars skulle kortsluta kretsen.
Resten av giftet kommer konsumenterna till del.

En giftgrön gynnare som klarat sig till dags dato.

Medlemmarna i det dagliga familjeeventet.
Vi har nu kommit fram till "Arnesa väg" som är den trevligaste sträckan på turen.

Nu är det inte långt kvar till det trygga hemmet, vi ska bara passera Mörka skogen.
Se där, ett äventyr i närmiljö.

Vad man finner i skog och mark

Nu är parningssäsongen snart över för snoken.
Kanske ligger den och vilar upp sig efter ett lyckat möte i ormgropen?
Detta verkar vara ett ungt exemplar, de kan faktiskt bli uppemot 25 år gamla.

Nu är campingsäsongen snart över för husvagnen.
Kanske står den och vilar upp sig efter en lyckad vår i grusgropen?
Detta verkar vara ett äldre exemplar, de kan faktiskt bli uppemot 50 år gamla.

Vilken skulle ni föredra att ha i trädgården?

Skriftställare

Jag vill påminna om att jag numera skriver inlägg även på den här adressen.
Missa inte någon av mina grumliga pärlor.

200.000

Idag passerar jag ytterligare en gräns.
Eller rättare sagt, min blogg gör det.
I denna stund ligger besökarantalet på 199.990, snart passerar vi 200.000-strecket.

Jag började den 8:e januari 2009 med ett inlägg om när min morfar körde in i garaget med sågbocken på biltaket.
Inlägget finns här.
En av de första som kommenterade på bloggen var den galanta damen Eli, numera författarinna och frilansare, som har bloggen femtiotalsjakten.
Sedan dess har det blivit många kommentarer, 3051 stycken närmare bestämt.
De allra flesta har varit glada, positiva och trevliga.
En positiv kommentar vänder lätt en pissrutten dag till en småputtrande trevlig dag.
Kommentera mera.
Under de här drygt fem åren har jag fått kontakt med och träffat många nya människor.
Tack för att ni finns!
Vänner.
Det finns hopp om mänskligheten när mina trevande försök till formuleringar genererat båd glädje och gamman.
De mest besökta inläggen innehåller nästan uteslutande någon form av nakenhet eller åtminstone en anspelning därpå.
Det finns kanske inget hopp om mänskligheten?

Sedan 2009 har jag flyttat, flyttat och flyttat.
Jag har blivit fattigare.
Jag har blivit rödare.
Jag har blivit gladare.
Jag har blivit lyckligare.

När jag nu blivit gammal och grå, när skägget blåser upp i ansiktet på mig, då inser jag att det är dags att avhända sig de jordiska ägodelarna.
Därför är det nu ett synnerligen opportunt tillfälle för er läsare att utöka era egna samlingar av förunderliga ting.
Jag behöver inte äga allt.

Jag gillar förunderliga ting, människor som vågar gå sin egen väg, magiska skogar och musik som kittlar och bubblar.
Fågelsång.
Barnens kvillrande skratt.
Hundarnas nostryckningar som säger: VI!
Att vila hakan mot hustruns axel.
Ögon som gnistrar.

Jag kommer att fortsätta blogga här, åtminstone till 300.000.
Något mer filosofiska inlägg skriver jag på bloggen Strålande tider, Härliga tider.

Nu är besökarantalet 200.002
Magiskt!

Bilsemester på sextiotalet

I början av sextiotalet var det fortfarande stort att åka på bilsemester.
På bilden ser vi en mycket ung skaffare och mostern Ingrid.
Vi har stannat mellan Vansbro och Mora för att ha en liten picknick.
Samtidigt passar vi på att sträcka på benen och plocka lite blåbär som extra godis.
Jag vet inte vad det är med blåbären idag, de lyser oftast med sin frånvaro.
Bilen är en Mercedes Benz 180 av 1954 års modell.
Jag minns att steget från Ford Popular, populärt kallad "korvståndet" eller "ståplatsfyra", var jättestort.
Mercedesen var en landsvägskryssare i jämförelse.
Trafiken var lugnare och glesare i början av sextiotalet.
Det var inte ovanligt att man åkte på biltur, njöt av sin nyfunna frihet och man stannade till efter vägkanten för att fika.
Hela familjen drullade ut ur bilen, plockade fram campingbord med tillhörande stolar och bänkade sig vid kanten av grusvägen.
Mor plockade fram de medhavda äggochansjovismackorna, hällde upp saftkobbel till barnen.
Kaffe till de vuxna serverades från en plåttermos med vägmärken på.
Det var aldrig tråkigt att åka bil, man kunde till exempel tävla om vilken färg nästa bil hade som man mötte.
Ett annat populärt tidsfördriv var att skriva upp bilnumren man såg.
På den tiden hade man en länsbokstav följt av ett nummer.
Örebro län hade bokstaven T, Dalarna W och Jämtland Z. Värmland hade S.
De bokstäverna var de vanligaste då mamma var från Dalarna och pappa från Jämtland och vi bodde på gränsen till Värmland.
Stockholmare hade A eller AA och körde som biltjuvar, ett allmänt känt faktum.
Gotland hade I, det såg man nästan aldrig.
Att få skriva upp ett I-nummer eller ett utländskt bilnummer var spännande.
Idag är det tecknad film på en skärm som gäller.
På sextiotalet var TV i baksätet science fiction.

Det känns lite främmande att se min lilla mams som ung.
Ens bild av föräldrarna ändras i takt med stigande ålder.
Själv är man på något sätt tidlös, alla åldrar finns inom en.
Där sitter jag med min blåbärsmugg , armar och ben som smala pinnar, sandaler på fötterna och förhatliga mollskinnsbyxor.
Det skulle ju vara jeans.
Det känns som igår.
Och ändå inte.

Första dagen

Innan vi kom fram till von Echstedska gården övernattade vi i det här lilla torpet.

Vägen dit var intressant med asfaltsväg till en början, något som senare övergick till grusväg, som blev en gårdsplan, som utvecklade sig till en gärdesväg, som plötsligt blev en skogsväg för att till sist bestämma sig för att vara en övningsbana för fyrhjuliga fordon.

Vi kom fram i sen skymning varvid treochetthalvtåringen vantroget undrar:

- Ska vi sova här?

- Ja! svarade vi vuxna käckt. Det ska väl bli trevligt?

Tystnad.

Lätt darrande underläpp.

- Men, vi kommer att sakna er....

Så kan det gå när stugan är marginellt större än en lekstuga.

Ytterlampan till trots fanns ingen el, det fanns inte heller vatten.

Det blev till slut riktigt mysigt med utomhustandborstning och sedan sagostund i stearinljusens sken.

Fönstret i den lilla dörren blir till en tavla, signerad Batterilagret.

I gryningen hälsas man av kaprifolens doft.

Stenarna bjuder på egna stjärnfall.

Våra insekter försvinner i allt snabbare takt.

Rationellt jord- och skogsbruk gör att många arter tar stryk.

Fet plånbok eller fetmånga fjärilar, jag vet vad jag väljer.

Uppdatering

Idag har jag pratat med en fastighetsmäklare och han kommer hit på onsdag.
Sen får vi se om det blir hårda förhandlingar eller om vi kan komma överens.
Det stora frågetecknet har varit fotograferingen av fastigheten.
Då lagret är minst sagt utbrett så kommer det ju att avspegla sig på bilderna.
Jag vill inte att det ska se ut som om det bor ett original på gården.
Förmodligen en fåfäng förhoppning.
Nu kommer de närmaste dagarna att gå i "homestylingens" tecken.
Dagens bild är från en promenad till offerlunden.
Där fanns liljekonvalj och årets första smultron, samt en mängd olika blommor och insekter.
I dagens odlingslandskap surrar det tyvärr inte alls lika friskt som på en blomsteräng.
Det är en fröjd att sitta och titta på alla gräshoppor.
Balder Karlsson går däremot som en torped mot närmaste träd.
Efter promenaden fortsätter funderingarna på vad som eventuellt ska behållas i framtiden.

In the Wind

Det finns få saker som talar så mycket till mig som en solig glänta med skogsgräs.
Frisk grönska i olika nyanser och granar med ljusgröna rakborstar längst ut på grenarna
Vinden för med sig en sötfrisk doft av juniskog.
Här träffsäkert illustrerat av Balder Karlsson.
Fina dagar brukar jag följa den här skogsstigen när jag hämtar mjölk hos bonden.
En stig av alla dom stigar som hörde till bondesamhället för 50 år sedan och de allra flesta av dem är idag borta för alltid.
Vi som trampat dom kommer så småningom också att vara borta för alltid.
Tänk på det när ni trampar en stig nästa gång och livet ler i en glänta med vajande skogsgräs.
Eller när ni berikar de redan besuttna med er stigvandrartid.

Och glöm inte att knäppa alla knappar.
Den här granen riskerar en varning för förargelseväckande beteende.

Vår i Magiska skogen

För någon månad sedan såg det ut så här.
Den spralliga isen ger en försmak av den annalkande våren, fylld av liv.

Idag suger våren ut det sista ur vinterns is.
Snart kommer här att drälla av fjärilar, fågelsång, skogsväsen och blommor.
Skönt va?

En kyss i Magiska skogen

Nu har Magiska skogen fått vårkänslor.
Det resulterade i en något frusen kyss.

Med mobilkamera i Magiska skogen

I Magiska skogen är skuggorna lika levande som träden själva.

Det lokala matställena ser inte ut som vi är vana vid.

Man har egen tillverkning av spunnet socker.
Det är minst sagt säsongsbetonat, det finns bara några dagar per år.

Istapparna är av rent guld.
Den verkliga rikedomen ligger dock i mötet med skogen och dess innevånare.

Hugin & Munin

Jag har alltid varit fascinerad av korpar.
De är intelligenta, särskilt unga fåglar är mycket nyfikna på nya saker.
Äldre fåglar förlorar dock intresset för ovanliga saker och blir mer avvaktande.
Ungefär som luttrade antikhandlare.
Korpar kan ägna sig åt rena luftcirkusen, jag har sett loopar och korpar som flyger upp och ner.
De har en mängd olika ljud för sig.
Mitt ute i Magiska skogen kan man helt plötsligt höra kyrkklockorna.
Det är korpar som roar sig.
När vi i helgen städat ur vårt timmerhus satte vi oss i bilen och lämnade vårt gamla hem för sista gången.
Efter en kilometer hade ett hundratal korpar samlats, det var en mäktig syn.
Jag har sett en "korpriksdag" en gång tidigare för några år sedan.
Man känner sig utvald.

Nu får ni ursäkta mig, det är dags för kvällsnyheterna.
Jag bjuder er en god natt.

Retro i tankeverksamheten

I mitt jobb håller inte skor särskilt länge.
På senare år känns det nästan som om man köper engångsskor.
Stövlar håller max ett år innan de spricker någonstans.
Nu har jag bestämt mig för att betala mer och slippa sko- och stövelfrustration.
Jag har nämligen hittat en blogg som passande nog heter Herrskobloggen.
Det är dags att börja ett nytt, mer hållbart liv.
Lite Retro även i tankeverksamheten.
Ovanstående klipp är från tidskriften Pris-aktuellt 1969.
Enligt bildtexten skulle riktiga skomakare ta slut 1974-1975, kanske gjorde dom det?

Tidningens namn bär tydliga spår av renommésnyltning.
Tankarna går direkt till FIB-aktuellt, tidningen män köpte för de intressanta artiklarna och som samma män absolut inte köpte för de lättklädda flickorna.

Det blev ett par "kamelstövlar" som det heter i Småland.
De kommer att passa bra i Magiska skogen.

Höst i Magiska skogen

Under dagens promenad i Magiska skogen stötte Balder Karlsson och jag på en gigantisk stenmur.
Och ytterligare en bautahög med stenar.
Vad är detta?
Här ser vi högen med mindre stenar.
Det jag först trodde var ett dass visade sig vara en redskapsbod.
Uppenbarligen har en Saruman Smålänning funnit stor tillfredsställelse i att gräva ett jättelikt hål i marken och sedan sorterat stenarna efter storlek.
Mitt ute i skogen.
Varför?
Jag frågade det gamla trädet, men det var fullt upptaget med att dansa sista dansen.
Bäst att inte störa.
Fru Stubbe i sin vackra hösthatt visste besked.
Det var en av de annorlunda som en gång bodde i skogen i en backstuga.
Han finns inte mer och stenarna är hans monument.
Herr Stubbe är som vanligt glupsk och hungrig.
När han ser Balder Karlsson sträcker han ut sin stora tunga och snålvattnet rinner över.
Fortfarande blommar en och annan sommarblomma men nu är det oåterkalleligen uppförsbacke.
Vad är det antikhunden har hittat?
Aha! En skräddare som syr allt vad tygen håller.
Det gäller att hinna klart alla beställningar inför vintern.
Överallt i Magiska skogen gnistrar det som av diamanter.
Det är en rikedom vi människor inte kan stjäla.
Här har vi den sällsynta Opinionsörten (Gallup investigus).
En känslig art, just detta exemplaret visar det röda blockets utveckling i Magiska skogen.
Det finns även blå och gröna varianter.
Efter dagens äventyr föreslår Balder Karlsson att vi tar en köttbulle och vilar middag.
Det låter som en bra idé, tycker jag.

Hur har ni det på jobbet?

 

Nu är sommaren slut och de flesta semestrar är över.
De flesta är tillbaka i selen igen.
Så här ser min arbetsplats ut idag.
Från vänster ser vi en All-in-One skrivare. 

Räkningshållare Balaban från förra sekelskiftet, byggd för att palla för många fakturor. Kategori: suck...
Äkta musmatta.
Logitech högtalare med baslåda för ökad trivsel.
Datorhelvetet.
Coop kaffemugg för långa arbetsdagar.
Dubbla skrivbordslampor för ökad möjlighet att upptäcka nagg och sprickor.
Hjärtformad ram med foto på väna hustrun (upplyftande).
Anteckningsblock för inkomna nätbetalningar (sorteras också in under kategorin upplyftande).

Utsikt som gjord för att sitta och tomglo.
Hur ser det ut på er arbetsplats?

Vad har Skaffaren i kikaren?

Kikaren i sig är en Busch Millux 6X från 1920 talet.
Ju mer den används desto mer av underliggande mässing kommer i dagen.
Jag tycker att det är riktigt snyggt.
Men vad är det jag har i kikaren?
Skogens konung nalkas!
Nu är goda råd dyra.
Ska han högdraget passera eller ilsket jaga bort oss?
Är han mätt, belåten och lite slö eller rids han av brunst och är lite farlig?

Han vänder tillbaka till skogen.
Vi kan dra en lättnadens suck.

Just den här älgen är snidad i trä och kommer från ett gammalt hem.
Jag tycker att den har riktigt fina proportioner och med den erfarenhet jag har sedan samlandet av gamla dalahästar måste jag säga att den är utomordentligt bra skulpterad.

En ny kompis

När vi besökte svägerskans loppis igår hittade jag en oemotståndlig fågel.

Den påminner om kråkorna i Dumbo om någon minns dem.
Okänd tillverkare, någon som vet?