Bakslag

När hoppet äntligen vaknat och vuxit sig starkt efter en vårdag med tretton plusgrader, då slår vintern och kylan till igen.
Man får alltid räkna med vädermässiga bakslag, det vet jag erfarenhetsmässigt.
Det hjälper nu inte.
Jag vill ha vår!

Bilden ovan är tagen med den nya kameran.
Av någon anledning får jag inte till det som jag vill ha det.
En djupdykning i Nikons guide har inte gjort någon större nytta.
Efter ett par timmar på nätet har jag lyckats hitta en lathund med olika inställningar, beroende på vilken typ av fotografering jag vill ägna mig åt.
Det är ruskigt många olika inställningar man kan göra.
För mig som inte vill ha oändliga mängder valfrihet är det bara att bita ihop.
Jag får prova mig fram helt enkelt.

På söndag ska jag återigen fylla bil och släp med godsaker och köra till auktion.
I Godsmagasinet har det under vintern varit svårt att få upp en anständig värme.
Det har resulterat i att vattnet frusit vid ett par tillfällen, nu har jag varit utan vatten i en dryg månad.
I en bransch där glas, porslin och allt annat gods ska vara rent och snyggt, då är det inte lätt att leva och verka utan vatten.
När nöden tränger sig på får man helt enkelt ge upp och åka hem.
Till detta kan läggas en obefintlig snöröjning, kommunen har till och med använt gatan utanför som ett mindre snöupplag.
Förmodligen en rest av att det tidigare varit SJ:s mark.
Lägg till ovanstående ett dörrlås som gett upp, och min entusiasm är nu i det närmaste obefintlig.

Nu ska jag programmera om attraktionslagen.
Nu ska jag visualisera goda, glada kunder, med ett behov av att dela med sig av sina tillgångar.
Till mig.
Because I'm worth it.

Djupa veck

Nu har jag suttit med pannan i djupa veck och begrundat olika alternativ.
Allt begrundande har naturligtvis handlat om min ovälkomna kamerasituation.
Att börja borra och bena i utbudet av kameror och objektiv kan göra en timid man som jag själv helt prillig.
Vad ska jag ha? vad får det kosta? ska det vara nytt? begagnat?
Är jag glad amatör eller semi-proffs?
Risk för blåstick eller hög kornighet? (Nej, det är inte sjukdomar relaterade till allmänt velande)
Jag blir matt redan efter en timmes upptäcktsfärd i optikens värld.
Och...
Varför måste allt tekniskt ha så själsdödande namn?
Aldrig något vackert, enbart vasst och kantigt.
Vilket alternativ föredrar du?
Tamron 18-270mm/3,5-6,3 DI II VC PZD eller Sommaräng?
Nikon DX-objektiv AF-S NIKKOR 17-55mm 1:2.8 eller Marsipan?
SAmma sak verkar gälla TV-apparater.
Bäst i test Philips 46PFL9706T, tätt följd av den billigare Samsung UE55D8005.
Detta att jämföra med glassar som gärna heter Solero eller Calippo.
Jag hoppas att det inte blir lag på att vi ska heta våra personnummer, kompletterat med blodgrupp.

Jag vill här och nu passa på att tacka mina läsare för det engagemang ni har visat.
Helt plötsligt blir det lite kul att skaffa ny kamera.
Det är jag tacksam för.

Vid Gott Humör,
EF-S 17-85 mm f/4-5,6 IS USM Rh+

eh.. hrrrm....jag menar
Skaffaren

Bortom all räddning

Efter att ha tjänat mig väl under flera år har min kamera till sist gett upp.
Inte särskilt lägligt då jag är beroende av den för att kunna dokumentera allt jag har till försäljning.
Förresten är det väl aldrig lägligt?
Jag behöver köpa en ny och tar tacksamt emot tips som leder till ett bra köp.
Den här gången tänker jag satsa på en digital systemkamera.
Min gamla har varit suveränt bra till närbilder, fotografering av märkningar med mera.
Det har varit den stora fördelen.
Tips någon?

Med mobilkamera i Magiska skogen

I Magiska skogen är skuggorna lika levande som träden själva.

Det lokala matställena ser inte ut som vi är vana vid.

Man har egen tillverkning av spunnet socker.
Det är minst sagt säsongsbetonat, det finns bara några dagar per år.

Istapparna är av rent guld.
Den verkliga rikedomen ligger dock i mötet med skogen och dess innevånare.

Att hålla låda

En gammal stjärnprydd lådkamera med ett något förvånat uttryck.
Den digitala varianten är en, i mitt tycke, fantastisk uppfinning.
Hur lätt är det inte idag?

Stora lådor man hade förr

Om man jämför gårdagens kameror med dagens små digitala underverk och pyttetelefoner som tar skapliga kort, ja då är skillnaden stor.
Dessa publikationer är tagna ur Kodaks Color Book-pärm som fanns på 50-talet.
Ovanstående häfte är från 1951.
Distingerad fotograf med lättsinnigt röd kavaj och de grå tinningarnas charm.
Modellen har händerna avslappnat på ryggen och låter bullit bra:n tala sitt tydliga språk.


Här kommer ett häfte om Ektachrome-filmen. Visst är den tecknade illustrationen tidstypisk, eller vad säger ni illustratörer i läsekretsen?

Inte den lättaste bilden att förstå sig på.

Vad är det för strut hon har i famnen?
Hur långa ben har människan?

Min blick söker sig hellre till titeln, vilken häftig neonskylt det vore!

Den svenska inlagan i pärmen verkar blekare i färgerna.
Jag undrar varför man har titeln i svart/vitt?
Vågade man inte låta svensken drabbas av färgbilder fullt ut?
En slags hänsynsfull försiktighetsåtgärd, något vi är duktiga på.