Livets gåtor

Friska fläktar utan rem

Jag måste erkänna att jag inte riktigt hänger med.
Min lön har varit oförändrad i femton år men allt behövligt verkar har blivit dyrare.
En fläktrem som kostade 37,50 kostar idag det tiodubbla.
Hur gick det till?
I moderna bilar är det dessutom så ställt att en nutida mekaniker måste vara ytterligt finlemmad för att kunna komma åt att "skruva" och byta ut komponenter.
En fullvuxen människa göre sig icke besvär.
Nu är den i alla fall bytt.

Unidentified Fläsk Object (UFO)

Jag måste erkänna att jag inte riktigt hänger med.
Min aptit har varit oförändrad i femton år men allt påläggigt verkar har blivit tunnare.
Vad är vitsen med detta?
En bit skinka ska väl kunna överföras till en macka utan att man behöver använda en pensel avsedd för applicering av bladguld?
Skivan sugs upp med hjälp av pensel för att sedan duttas fast på brödet.
På medeltiden hade man tunt skinn i stället för dyrt fönsterglas
Vi testar i sommar att ersätta fönsterglas med tunna skivor, just nu är basturökt bäst i test.
Hungrig nu.

Charter

1967.
Efter tio år av bilsemestrar öppnar sig nya möjligheter.
I stället för att bila till Jämtland, ett äventyr på två dagar, kan man nu flyga till solen och värmen.
Det hade man visserligen kunnat göra sedan femtiotalet, men nu blev det var mans möjlighet.
Braathens bildades 1946 och S.A.F.E. står för South American and Far East.

Dåtidens biljetter.
På den här tiden var själva flygningen det pirriga.
Det dånade från propellermotorerna och komforten var enkel.
Flygplanskapare kom först långt senare.
Rigorösa säkerhetskontroller var fjärran, man litade på människor och det sunda förnuftet. 

En klar bonus var möjligheten att köpa skattefri sprit, tobak, parfym och konfekt.
Lyxvaror som i triumf hemfördes till lägenheten i brukssamhället.
En smak av det goda livet.
De orädda smugglade med sig sprit i vinflaskor.
Tulltjänstemän stoppade genast passagerare med utanpåliggande dåligt samvete.

Om man var mellan 18 och 33 år kunde man flyga med Club 33.
Då var risken obefintlig att man skulle behöva ha tråkiga medelålders stötar som ressällskap.
Överförfriskade damer i slutet av sin blomningssäsong fick flabba med likasinnade.

Ankomsten skulle dokumenteras medelst fotografering.
Här flyger vi Iberia.
Vi ser inte ut att reda med Club 33.
1967 gick man på landbacken från flygplanet in till flygplatsbyggnaden.

Jag antar att man som inhemsk fotograf kunde tjäna en hacka på varje charterflyg.
Här kan samma bild säljas till fyra galanta damer.
Bilderna kunde man sedan visa för bleka vänner och bekanta som semestrat i Jämtland.
Damen till vänster har vant tagit fram sitt pass för att få det stämplat.

Det fanns svenskar som var tidigt ute och bosatte sig nere i värmen.
De blev säkert till stor hjälp för vilsna skandinaver som lärt sig de vanligaste fraserna på spanska, men som hade en fragmentarisk uppfattning om hur livet fungerade i Spanien.
En av entreprenörerna var Don Pedro, eller Per-Egon Göransson som han egentligen hette.
Här ser vi framsidan av en av hans mappar, fylld med tips och information.

En bild av Don Pedro i dåtidens relativt vanliga layout, även i Sverige.

Ovan ser vi ett exempel på en inställning som idag känns fjärran.
En tid då lönsamhet inte var det förhärskande.
En tid av mänsklighet.
Det finns flera artiklar om Don Pedro i Svenska Magasinet, bland annat den här.

Introduktionskortet.
Jag är med Don Pedro.
Man behövde aldrig känna sig ensam.
Värdefullt.
Don Pedro avled 2013 i en ålder av 87 år.

Andra pionjärer var Stig och Maud Öberg.
En artikel om paret finns här.
Både Don Pedro och Maud Öberg hade ett förflutet inom Kungliga Postverket.
Det är kanske något hos Posten som driver deras anställda i landsflykt?
Jag hamnade själv på Miami Beach under några år.

Nästa upplägg för fotografering.
-Jag har kul i Spanien-bilden.

För att kunna täcka samtliga deltagare i grisfesten gällde det att fotografera i ett högt tempo.
En man med kameran, en assistent med sombreron.
För snabbt handhavande av en huvudbonad stor som ett kvarnhjul gjorde man ett hål där man stack in ett finger.
Sedan var det lätt att hålla i hatten så att säga.
Dessutom ruinerade man inte damens frisyr genom att trycka ner hatteländet över öronen på offret.

På vägen hem till kalla nord fälldes det säkert en och annan tår, tur att flygbolaget höll med servetter.
Nu var äventyret oåterkalleligen över.
Kvar finns fotografierna.
Resenärerna är borta.