Vilket mörker

Adventsstake i teak och mässing

Igår var det första advent.
Vi går mot mörkare tider, exakt hur mörka de blir har vi ofta ingen aning om.
Det är meningen att julfirandet ska ta fram det bästa hos människan.
Familj, släkt och vänner ska stråla av givmildhet, kärlek och förståelse.
Ibland lockar dock julfirandet fram andra egenskaper hos oss.

I min glada ungdom, innan jag träffat väna hustrun, sällskapade jag med ung kvinna.
Den första, och för övrigt enda julen tillsammans, blev jag informerad om att svärmor skulle bjuda på julbord.
Enligt traditionen skulle det avnjutas på Scandic hotell och den välbeställda änkan generöst plocka upp notan.
Det lät ju alldeles förträffligt.

Allt gick utmärkt bra fram tills den aktuella dagen.
Jag kände vaksamma ögon betrakta min påklädning, möjligen en yrkesskada då fästmön var utbildad förskollärare.
När jag kom till långkalsongerna tog det stopp.
-Vad gör du? Ska du ta på dig långkalsonger??
-Varför inte? Det är ju kallt som i helvetet, svarade jag och kände genast att det var fel svar.
Dessutom motsägelsefullt.
-Neej, det förbjuder jag, du tar inga långkalsonger.
-Jag vill inte frysa, dessutom är det väl ingen som ser vad jag har under?
-Dina byxor kommer inte att falla snyggt. Alla kommer att se det.
-Dom har väl annat att tänka på, försökte jag. Jag har då aldrig funderat i de banorna när jag varit på restaurang. Om någon däremot tagit på kalsingarna utanpå byxorna hade jag förmodligen reagerat.
-Du gör mig olycklig om du går så där!
Så står man inför valet att; antingen frysa arslet av sig, eller att göra fästmön olycklig på obestämd tid.
Vad göra?

Den som först svarar rätt vinner någonting, okänt vad.