Arv och miljö

Mannen på bilden ska snart fylla trettio.
Han är halvvägs i livet, men det vet han inget om när bilden tas
Här har han klivit upp ur smörjgropen i Nora Bergslags Järnvägars bussgarage för att få ratta en arbetarbuss i brukssamhället Karlskoga.
Mannen på bilden heter Pelle och var min far.
Han gick bort redan vid 59 års ålder.
Då hade han blivit bas i Bofôrs, duktig prickskytt, riksspelman på fiol och under tiden hade han även försökt uppfostra sin ohängde son, som bekant med blandat resultat.
Min pappa var tuff, hade ett djävulskt humör och behärskade samtliga kända invektiv (plus några egna) på sitt jämtländska idiom.
Han hade ofta ett gapflabb på lur, ett väl utvecklat sinne för humor och ett särdeles gott öga till "fruntimmer".
Kort sagt, min far var mycket, men aldrig lagom.

Han växte upp i väglöst land med sin gamle far, som var ännu tuffare, och sin mor som var hushållerska åt fadern.
Gifta var de aldrig utmarksbonden Carl och hans hushållerska Märta.
Carl var en "klok gubbe" och kunnig i folkmedicin och att överleva.
Han drev sin gård i en form av arrende som försvunnit i modern tid.
Marken och de byggnader som befanns på fastigheten återgick till jordägaren efter arrendatorns död.
Med andra ord visste farfar att det han byggde upp skulle komma bonden till del efter hans död.
Carl hade försörjningen tryggad under sin livstid, men vem skulle ställa upp på de villkoren idag?

Pappa Pelle fick slita hårt under sin uppväxt med att lägga nät under isen på vintern och allt som hörde bondlivet till, dessutom drabbades han av TBC och fick vistas på sanatorium under en tid.
Pelle fick ofta stryk, något som gick i arv till nästa generation.
Det upphörde när jag var i tonåren och kunde börja slå tillbaka.

Han hade stora planer för mig, jag skulle bli läkare eller tandläkare eller något annat fint.
Jag hade ju begåvats med läshuvud, gubevars.
Det fanns gott om förbud att bryta mot.
Förbud mot långt hår, trimmade mopeder, motorcyklar med långa framgafflar och raggarbilar.
Bilintresse var ett jävla slöseri.
Led Zeppelin, Fleetwood Mac och senare Grand Funk Railroad avfärdades med orden:
- Det där är jävlar i min själ inte musik!

Denna uppfostran resulterade naturligtvis i att jag haft långt hår större delen av mitt vuxna liv, 
fler bilar än jag kan räkna och att jag har svårt för att leva utan ett genuint Harley-dunk.

Min far var en paradox.
Han berättade ytterst lite om sin uppväxt men jag har fått pusselbitar här och var.
I lumpen var han motorcykelordonnans och fick alltsomoftast skjutsa på sitt törstiga befäl.
En dag var det mer än vanligt bråttom till Systemet och det höll på att sluta illa då en bil svängde över vägen precis framför "Bolagsexpressen".
De fina representanterna för Sveriges försvar strök bilens sida men höll sig på rätt köl och brände vidare i full fart.
Väl framme upptäckte pappa att han hade bilens dörrhandtag i rockfickan.
Han hade flygrekordet vid järnvägsövergången i Lit i nedförsbacken mot Indalsälven.
Polisen hade mätt upp 14 meters luftfärd med en Nash av 1936 års modell.
I bilen hade han en svårt brännskadad flicka som måste in till Östersund så snabbt som möjligt.
Av förklarliga skäl blev han inte haffad av lagens långa arm den gången, dessutom var det fri fart på den tiden.
Däremot hamnade han inför tinget för att ha kört motorcykel på sjöarna i trakten.
Det här var under kriget, bensinen var ransonerad och det fanns inget utrymme för en massa nöjeskörning och vart hade han fått tag på all bensin?
Det erkände han aldrig men jag har fått veta.
Den hade han snott han ur brandkårens mobiliseringsförråd.
Samme man tyckte att motorsport var onödigt och en styggelse.

Hur hård han nu än var mot mig så försvarade han mig alltid utåt.
Där kom hans humör väl till pass.
Nästan enochnittio golvade han allt motstånd verbalt.
En stackars man som hade synpunkter på min mopedkörning fann sig bli utskälld, utan avbrott, under en alltmer skyndsam promenad mot stadens centrum.

Trots att vi inte hade den hjärtligaste relationen var han min far och jag älskar honom för att han fört mig till livet och all den bonus han tillförde under resans gång.
Vi är lika men ändå så olika.
Nu har jag levt längre än han fick leva.
Nu lever jag för oss båda.
I tacksamhet
och glädje.

Swedish American Line

Som gammal amerikaresenär gillar jag den här lilla resväskan som har korsat Atlanten vid ett flertal tillfällen.
Det är kul att de gamla dekalerna har klarat sig så bra.
Cabin Class, Tourist Class och tullens märken "Inspected Baggage".
Till och med nyckeln finns kvar.

Tänk en solig dag på Atlanten på ett fartyg som sakta glider fram på vattnet.
Det är annat än dagens kommunikationer som måste gå snabbare och snabbare och snabbare.
Snabbtåg à 320.000.000.000 istället för lokala tåg som stannar i varje samhälle.
Jag undrar varför man inte hellre satsar på bussar och lokaltåg som gör att folk kan bo i hela Sverige.

Krackelering

Jag ser det i stort som smått numera.
Ett samhälle som krackelerar.
Mindre orter går sotdöden till mötes.
Det börjar nu drabba även lite större orter.
Igår skulle jag skicka bussgods från Markaryd, det ligger cirka en mil bort.
Väl framme möts jag av beskedet att man bara tar emot bussgods fram till 10.30 på förmiddagen.
Jag är välkommen tillbaka nästa dag, före 10.30.
Nu lyckades jag beveka damen på andra sidan disken så jag behövde inte köra två gånger.
Från 10.30-22.00 går det inte på några villkor att lämna in paket.
Basta.

Det är inte något stort problem, snarare ett tecken på att kräftgången kryper närmare inpå oss.
På andra ställen är det värre.
I Ungern vill man bötfälla uteliggare för att kunna lösa det växande problemet med hemlöshet.
Vem tänkte till där?
Den ungerska regeringen.

Det satsas mindre och mindre på kulturen i Europa.
I Rotterdam kan Wereldmuseum bli tvunget att sälja ut hela sin samling av afrikansk och amerikansk konst fört att klara ruljangsen.
Den nederländska museiföreningen "skummar av ilska" (SvD) för att museet säljer ut nationens kulturarv.
Vore det inte bättre att lämna tillbaka det man en gång stulit från befolkningarna i kolonierna?

Framstående ekonomer har länge viftat med flaggan och varnat för att världsekonomin är på väg att krascha.
Vem lyssnar?
Vem tar tag i ekonomin?
Eller tänker man bötfälla hemlösa i en omfattning som löser även det problemet?
För de hemlösa lär bara bli fler och fler.

Undra på att man vill vara retro.
Det var bättre förr.

Att fara med osanning

Det är inte riktigt min stil, men nu har jag faktiskt gjort det.
För några inlägg sedan skrev jag om mitt bussgodsombud här.
Jag drog till med att Paul Nilsson var 85 år, sanningen är att han är 95.
Med detta har jag revanscherat mig och kan därmed gå in i det nya året med gott samvete.

Uppföljning

perfekt pakket+++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

Det blev omdömet från kunden som köpte stolen från 1708.
Alltså måste betyget till Bussgods bli gott när jag ser till hanteringen av "paketet".

Till historien hör att bussgodsombudet som med lätt bekymrad min exekverat mottagandet av mina herrejössespaket, han är lite äldre.
Med lite äldre menar jag inte fyrtiofem, jag menar att han bör ha passerat pensionsstrecket.
Det går inte fort men det blir väl gjort.
Jag tycker det är glädjande och lite fascinerande att man jobbar vidare fast man inte måste, man gör det för att det är kul och givande.
För någon vecka sedan läste jag i lokaltidningen att Paul Nilsson ska sluta arbeta.
Jaha, och?
Men vänta, det är ju mitt bussgodsombud!
I artikeln läser jag att Paul började i familjeföretaget vid tio års ålder och känner nu att det är dags att dra sig tillbaka vid en ålder av åttiofem.
Det betyder att han jobbat 75 år i samma företag.
Jag tror inte att jag kommer att träffa någon som slår det.
Men, man vet ju aldrig.
Den som lever får se.

Vi tar bussen

Idag kommer jag att testa Bussgods.
Det går till som så att jag skickar en 1700-tals allmogestol och ser hur mycket som finns kvar när den kommer fram till kunden.
Paketet får plats i en ordinär Volvo av äldre modell, då bör den rymmas även i en buss.
Nu ser vi fram emot resultatet.

En annan tid

Så här i ruggiga novembertider kan jag önska mig någon annanstans.
Efter en helg upplyst av glada vänner har tillvaron nu återgått till den gråa och ensamarbete är det jag har att se fram emot den närmaste veckan.
Hur trevligt vore det inte då att få äntra en turistbuss med glasrutor i taket och ett rejält bagageräcke som kronan på verket?
Att vägvinnande rulla på Autobahn ner över alperna för att sedan parkera ett par kvarter från...

...Piazza San Marco.
Praktisera teckenspråk med gatumånglarna, pruta meddelst uppgivna miner och utochinvända fickor.

Ett av resans sällskap består av Astrid och Ingrid, mor och dotter, vackert nyekiperade från Västgöta Textilindustri.
Många timmar har spenderats vid köksbordet för att finna ut hur man bäst klär sig på besök i Italien och Venedig.
Det ska vara lagom levnadsglatt, inte för mesigt och inte heller för utmanande.
Italienska män är ju begivna på skönhet, det vet man sedan tidigare.
Astrid, änka efter Rune (som blev blind efter att ha druckit träsprit) känner att hon fortfarande har mycket att ge på kärlekens område.
Rune är även han delaktig i resan då en del av livförsäkringspengarna gick till biljetterna.
På bussbolaget höll man en tyst minut för Rune som spenderade mycket tid i väntsalen på busstationen tillsammans med sina polare.

Astrid och Ingrid begrundar om duvmatandet är ett tecken på vad framtiden har i sitt sköte.
De italienska männen vänder dem ryggen, möjligen är de bara lite blyga?

Vi lämnar damerna i Italien och vänder oss mot Skåne.
De gamla ateljékorten brukar ofta vara ganska enahanda men ibland finns detaljer som piggar upp.
Foton där husdjuren får vara med är ganska kul.
Ovan ser vi en familj där den lille helt naturligt intar rollen som familjens överhuvud.

Sittplatsen och bakgrunden brukar vara två viktiga beståndsdelar inom ateljéfotografin.
Stolen ovan med kaxig avslutning på armstödet skulle passa bra i herrummet.

Det glada femtiotalet

Jag har grävt fram en låda med gamla bilder som legat till sig på vinden.
Det kan vara på sin plats med lite sommarbilder nu när termometern tjurar vid minus 20.
Här är jag, min far och storebror.
Ni ser tydligt vem som arbetar och vilka som roar sig.

Idag har jag lagt upp lite 50-talsbilder på min andra blogg: Soppatankar.