Reslust

De senaste dagarna har min reslust väckts till liv igen.
Möjligen beror det på filmen jag såg för några dagar sedan?
Eller att vi snart är klara med flytten?
Det har visserligen blivit en femtiomilatur i veckan med flyttlass men det räknas liksom inte in under reskontot. För mycket last för att det ska kännas bekvämt.
Jag reser helst med lätt bagage, jag tågluffade med en konsumkasse som jag senare bytte ut mot en liten tygsäck.
Tänk att få pumpa däcken på 28-tummaren, välja ut en väska och ge sig ut på småvägarna.
Mitt val faller på den sommarljusa väskan med förstärkningar i brunt läder.

Man vaknar i gryningen under bar himmel, som i Juan-les-Pains 1976.

Eller på en liten trottoarservering i Carcassonne.

Jag gillar verkligen att åka tåg, riktiga tåg.
Här har min mor åkt från föräldrahemmet i Älvdalen till sin älskade make i Karlskoga.
Färden gick via Mora och Kristinehamn.
Med tanke på datumet hade hon dessutom sin ohängde son på 3½ år med sig.
Jag hade lärt mig alfabetet och kunde ljuda till Filipstad och Långban men minns att det körde ihop sig i Brintbodarna.

Här har man åkt snälltåg.
De var inte hyggligare och trevligare än andra tåg men de var snabbare.
Jag antar att det är ett låneord från tyskan, snabb heter ju Schnell! på tyska.
Färden gick till Hova via Hallsberg och Gårdsjö.

Här är min trogna reskamrat.
De mänskliga reskamraterna har kommit och gått men min väska verkar vara för evigt.
Det brukar aldrig vara några problem att hitta den på flygplatserna.
En fördel med att sticka ut från mängden, något de andra väskorna inte vågar.

När jag flög till Grekland hade jag på vägen begåvats med ett nytt bidrag till dekalfloran.
"Visst är det här en Jättebra Reklamplats".
Bagagepersonal med humor.
När jag ser närmare efter tycker jag att det saknas en dekal från Orkney.
Det kanske är dags att göra något åt det?