Klicka för större bildDet låg nedmyllat i vedboskräpet och det var rena turen att jag upptäckte det.
Trots att det är illa medfaret har jag sparat det i över tjugo år.
Jag återupptäckte det i samband med att jag gick igenom en av de flyttlådor som legat till sig längst.
Det finns ingen uppgift om var det är taget vilket brukar vara fallet med ateljékort.
Den gruva som ligger närmast är Zinkgruvan som är i drift än idag.
Jag tror inte riktigt på Zinkgruvan, jag tror mer på en av alla de gruvor som fanns i de blå bergens (Kilsbergens) utlöpare.
Det är fascinerande att se dessa stolta, lätt skitiga, gruvarbetare poserande i en fotoateljé med matkantiner och pannlyktor.
Vilken är historien bakom?
Sådana fotografier tycker jag är som konstverk i sig, nästan ännu mer när det har ett sånt slitage.
SvaraRaderaDet är så intressant med gamla kort. Vilka livsöden som ska tittat mot kameralinserna genom åren.
SvaraRaderaI min egen bildskatt önskar jag att det fanns fler foton som skildrade just vardagens slit och mödor. Men mest är det finklädda människor med allvarlig min. I en ateljé. Din bild säger mer, trots ateljén.