Sedan jag klart deklarerat att jag gör mig av med mina ägodelar har antalet besökare på bloggen minskat till något mindre än hälften.
Kan det bero på att läsekretsen och jag är på väg åt olika håll?
Om man är inne på att samla på sig mer prylar, naturligtvis bättre och bättre sådana, då är inte min blogg det hetaste forumet precis.
För min egen del har ägodelar blivit mer och mer en belastning i tillvaron.
Jag vet inte om alla kommer dit, förr eller senare, att man känner likadant?
Utbudet av varor, tjänster, abonnemang, försäkringar, kanaler, livskamrater och rent skräp har väl aldrig varit så stort som det är idag.
Har vi blivit lyckligare?
Näppeligen.
Att gå in i en större matvaruaffär idag gör mig ganska trött tämligen snabbt.
Det finns åttio olika sorters tandkräm, fyrtio olika tvättmedelsfabrikat, åtskilligt fler än sju sorters kakor, minst fjorton olika skinkor, personalens oräknade.
Behöver vi verkligen detta enorma utbud?
Det finns forskning som visar att det är bra med valfrihet, människor blir lyckligare, men det är inte hela sanningen.
För mycket valfrihet ger ett annat resultat.
Antingen struntar man helt enkelt i att välja, man orkar inte sätta sig in i frågan eller vilken produkt/tjänst som är bäst, eller så försöker man att göra det bästa valet utifrån den kunskap man har.
Det är bara det att det stora utbudet lämnar ett lika stort utrymme för ett missnöje.
Valde jag nu rätt?
Skulle jag ha gjort ett annat val?
Det här kanske inte var så bra?
Premiepensionsfonderna är ett bra exempel.
Om jag får mindre pension än sina vänner, vems fel är det då?
Jo, det är mitt eget.
I valfrihetens namn blir ansvaret och missnöjet mitt eget.
Min egen lilla känsla att sköta om, att vårda sitt missnöje.
Det är nu blåbären kommer in.
De senaste åren i Västergötland och Småland har blåbären lyst med sin frånvaro i skog och mark.
Jag gillar blåbär, extremt mycket de egenplockade.
I år, i Skåne, ser det faktiskt ut att kunna bli en bra skörd.
Hur goda kommer inte de första blåbären att vara?
Om jag under tiden köpt blåbär från Chile, Ukraina, Polen eller Ryssland, då hade inte upplevelsen av de egna blåbären varit lika mycket värd.
Ett överflöd gör åtminstone mig blasé, och varför ska jag frånsäga mig några av livets höjdpunkter?
Det finns ingen bra anledning.
Ja, vem vill följa en loser? :) Det är väl fortfarande så att den som har mest prylar när han dör är den som vinner? Landet befolkas idag av en, verkar det som, växande skara av självbespeglande statusjägare som ännu inte insett att de stora upplevelserna ofta återfinns i det lilla. Det är viktigt med många likes på FB, då märks det inte hur miserabelt de egentligen lever.
SvaraRaderaVi som har några årsringar runt midjan har ju mycket händelseutveckling att jämföra med och en uppsjö av information att ösa ur. Låt dem tro att de vet allt, det hör ungdomen till. När de blir äldre konstaterar nog även de, som vi, att vi egentligen inte vet ett skit.
och när ungdomarna så småningom blivit äldre och lite klokare, då kan vi med, en viss belåtenhet utbrista, fast med snustorr röst - va var det jag sa....
SvaraRaderaFortsätt att skriva dina små filosofiska inlägg om livet - vi är ju några som fortsätter att läsa och följa din blogg
...personalens oräknade....det är dom små knorrarna ock klurigheterna som gör att jag kommer kvar bland
SvaraRaderaläsarskaran långt efter att prylarna och pryljägarna flyttat vidare...