Vilket mörker

Adventsstake i teak och mässing

Igår var det första advent.
Vi går mot mörkare tider, exakt hur mörka de blir har vi ofta ingen aning om.
Det är meningen att julfirandet ska ta fram det bästa hos människan.
Familj, släkt och vänner ska stråla av givmildhet, kärlek och förståelse.
Ibland lockar dock julfirandet fram andra egenskaper hos oss.

I min glada ungdom, innan jag träffat väna hustrun, sällskapade jag med ung kvinna.
Den första, och för övrigt enda julen tillsammans, blev jag informerad om att svärmor skulle bjuda på julbord.
Enligt traditionen skulle det avnjutas på Scandic hotell och den välbeställda änkan generöst plocka upp notan.
Det lät ju alldeles förträffligt.

Allt gick utmärkt bra fram tills den aktuella dagen.
Jag kände vaksamma ögon betrakta min påklädning, möjligen en yrkesskada då fästmön var utbildad förskollärare.
När jag kom till långkalsongerna tog det stopp.
-Vad gör du? Ska du ta på dig långkalsonger??
-Varför inte? Det är ju kallt som i helvetet, svarade jag och kände genast att det var fel svar.
Dessutom motsägelsefullt.
-Neej, det förbjuder jag, du tar inga långkalsonger.
-Jag vill inte frysa, dessutom är det väl ingen som ser vad jag har under?
-Dina byxor kommer inte att falla snyggt. Alla kommer att se det.
-Dom har väl annat att tänka på, försökte jag. Jag har då aldrig funderat i de banorna när jag varit på restaurang. Om någon däremot tagit på kalsingarna utanpå byxorna hade jag förmodligen reagerat.
-Du gör mig olycklig om du går så där!
Så står man inför valet att; antingen frysa arslet av sig, eller att göra fästmön olycklig på obestämd tid.
Vad göra?

Den som först svarar rätt vinner någonting, okänt vad.

Baksmälla

Baksmälla?
Eller, kanske rättare sagt, tid för återhämtning.
Även om det tar emot att erkänna att jag inte är tjugo längre, knappast ens trettio, så är det bara att inse fakta.
Jag behöver längre tid för återhämtning idag, än förr, när jag var ung och vacker.
Mer ung än vacker, säger vän av ordning.
Alltnog.

Efter ett ha stirrat ner i fåran tills hela fältet är plöjt har jag nu rätat på ryggen.
Jag har sett att det finns en värld därute, och drabbats av eftertänksamhet samt en välbehövlig lättja.
Jag har bloggat och kommenterat sporadiskt den senaste tiden.
Jag har vänt och vridit på tillvaron för att krama ut vad som är viktigt.
Så småningom märker jag att jag tillbringar mer tid i skogen och trivs med det.
Jag tar ställning och byter bank.
Jag inser att jag behöver inte fylla på mitt varulager, det är redan tillräckligt fullt.
Jag lyssnar mer på musik.
Jag äter när jag är hungrig och jag sover när jag är trött.
Jag får nya vänner.

Jag är viktig.
Så även du.

November

Nu har novemberkylan kommit.
Det är hög tid att tända i vedpannan och sätta fart på en brasa i öppna spisen.

I almanackan från 1954 ser novemberbilden ut så här.
Den känns fjärran från dagens verklighet....

..som ser ut så här.
Gevalia, när du får oväntat besök.

En samling objekt som är frånkörda av tiden.
Gjutjärnsgrytan förmodligen frostsprucken, skorstensspjället fjärran från hettan och regnmätaren har förhoppningsvis gjort sitt för den här säsongen.

Ett kompani fenixlyktor står uppställda, klara för tjänstgöring nu när mörkret sänker sig.

Naturens egen hösttavla har ersatt symaskinen från Singer.

Sammanlänkade gjutjärnsgrytor vilar rofyllt som fartyg i torrdocka medan vakten i utkikskorgen tagit fram kikaren.

Ännu en monark som ligger lågt efter sommarens rubriker.

Morfars gamla eka speglar novembersolen.

Nu gäller det att fästa blicken framåt.
Det kommer en vår.

Från diskslav till diskmästare

Det finns saker som framkallar ett habegär hos mig, detta trots att jag vet att de antagligen bara skulle bli liggande och ta upp plats.
En sån bra-att-ha-sak hittade jag hos Hebergs Auktioner.
Dishmaster!
Företaget bildades 1948 och lever än idag kvar i högönsklig välmåga.
Exemplaret ovan med inramad dokumentation säljs på auktion den 13:e november.
Det går att lägga bud på nätet för den som känner sig manad.

Förmodligen är det en man som känner sig manad, det hörs ju förresten på ordet.
Det bärande elementet i Dishmasters marknadsföring är att männen kommer att diska ofta, gärna och länge.
En utfästelse med garanti enligt annonser.
Modellen ovan som har modellnamnet Imperial är riktigt femtiotalistiskt snygg.

Dishmaster har en sida här med nostalgibilder, gamla annonser och modeller.
Nu när jag riktigt känner efter verkar en Dishmaster vara oumbärlig.
Hellre en slav under begäret än slav under disken

Snart är det Retro jul igen

För den som vill smycka 50-talsgranen har jag hittat girlanger i vackert röd plast.
Fyndas i originalpåsen från lanthandeln.
Ligger på Tradera från och med idag och en vecka framåt.

Hjälp det brinner!

Nu står huset i ljusan låga.
Lugn! Detta är den senaste bloggutmaningen i "The Retroblog Network".
Det finns ingen anledning till oro, det är en slags digitaliserad brandövning.
Tre saker ut, familj , fotoalbum, husdjur med mera undantagna.
Ponera att det brinner utav helvete, vad rycker man tag i och bär ut i det fria, långt bortom lågornas rov?
Jag lyfter snabbt ned Frans Hals' "Soldaten" från väggen.
Den uppvridna mustaschen och glimten i ögat säger mig att jag gjort ett gott val.
Vi har hängt ihop sen en blöt helg i Köpenhamn för många år sedan.
Gamla vänner och vapendragare lämnar man inte i sticket.

Tillbaka in i lågorna.
I salongen står Otto, kronan i min samling av gamla motorcyklar.
Han känner att det är fara å färde och startar på första kicken.
Vi gasar ut via orangeriet och tackar vår skapare för att egendomen inte har allmogehusens höga trösklar.
Tillbaka in igen.
Nu är öronhåren ett minne blott.
Se, något positivt kommer ur alla katastrofer.
I kuriosakabinettet ser jag ett leende från det gamla glasflötet, en gåva från goda vänner på västkusten.
Nu kan jättehuset få brinna ner.
Med en kompis, en hoj och ett leende kommer man långt.

Hugin & Munin

Jag har alltid varit fascinerad av korpar.
De är intelligenta, särskilt unga fåglar är mycket nyfikna på nya saker.
Äldre fåglar förlorar dock intresset för ovanliga saker och blir mer avvaktande.
Ungefär som luttrade antikhandlare.
Korpar kan ägna sig åt rena luftcirkusen, jag har sett loopar och korpar som flyger upp och ner.
De har en mängd olika ljud för sig.
Mitt ute i Magiska skogen kan man helt plötsligt höra kyrkklockorna.
Det är korpar som roar sig.
När vi i helgen städat ur vårt timmerhus satte vi oss i bilen och lämnade vårt gamla hem för sista gången.
Efter en kilometer hade ett hundratal korpar samlats, det var en mäktig syn.
Jag har sett en "korpriksdag" en gång tidigare för några år sedan.
Man känner sig utvald.

Nu får ni ursäkta mig, det är dags för kvällsnyheterna.
Jag bjuder er en god natt.