Baletthunden

 

Baletthunden - Acryl på duk.

Inspirerad av Balder Karlsson, hunden som gav piruetten ett ansikte.

Den nakna sanningen

Henri och Henrietta är på plats.
Jag behöver ta in extrapersonal nu när jag säljer lagret.
Då båda är naturister blir det till att skruva upp värmen i lokalen.
Särskilt Henrietta drog blickarna till sig idag när vi bilade till lokalen.
Hon dröjde kvar en stund i bilen och genast var en glad man framme för att kontrollera synen...eller nåt.

Jag har byggt en rustik hylla i magasinet.
Det kan vilken finsmakare som helst göra som är någorlunda bekant med IKEA:s pysselmöbler.
Vem skulle inte vilja ha en liknande i hemmet?

Vad ser jag

Vad ser du?

Ja, och vad är det jag ser?
Det är inte en föregångare till "Bonde söker fru".
Bilden är tagen långt innan våra lantbrukare behövde aktiv hjälp att hitta en livskamrat.
Detta i brist på tid, bönder idag har svårt för att få tillvaron att gå ihop.
Att arbeta har högre status än att älska i dagens samhälle.

Jag gick en målarkurs för en tid sedan.
En av uppgifterna var att se mellanrummen.
Att se det vi normalt inte ser, att fästa blicken på andra saker.
Jag trodde att jag var medveten om detta.
Under långa tider av pendlande till och från ett arbete (ja, det var på den tiden) insåg jag att jag vanemässigt alltid fäste blicken på samma punkter längs vägen.
Först grenen som sticker ut en bit från trädet, dörren till ladugården, bikuporna, storsälgen, postlådan med bucklan, vägskylten, den gamla smedjan, uppfarten till säteriet, den vattensjuka ängen, övergivna tröskan och så vidare.
Samma ögonrörelser, ständigt samma.
Samma, samma, samma, samma.....

Jag började titta åt andra håll och upptäckte saker som jag passerat i flera år utan att se.
Resorna blev helt plötsligt spännande.
Vad skulle jag upptäcka idag?
Den inre dialogen förändrades.
Ibland var det tyst.
Befriande tyst.


På målarkursen lärde jag mig att se på ett nytt sätt.
Att se tomrummen, den del av verkligheten som inte får någon uppmärksamhet.
På bilden tittar jag normalt sett på kläderna, mönstren på tyget, vad som förenar och vad som skiljer.
Personliga uttryck.
Den mest militäriska honnören tillbakadragen till höger, vinklade handleder, raka händer, händer à la Sibyllakorv, ystert spretande fingrar eller omedveten våffla.
Klädstilen spretar, vem är modernast klädd?

Området mellan armvecket och huvudet är tomrum.
Ljuset mellan skuggorna är tomrum.
Lika viktigt för att bilden ska vara komplett.
Ge tomrummen en chans, se vad som händer.

Vad ser du nu?

Jag ser att skuggorna lutar från höger till vänster.
Undrar hur många mysterier det finns?

Livsfara

Livsfara.
Det står att läsa på skylten.
Av livsfaran ser man dock inte ett spår.
Tvärtom.
Mannen lutar sig tillbaka mot stenmuren.
Som ett lokomotiv framför ett malmtåg.
Stor, stark och trygg.
Han har tagit ett beslut.
Han ska fara lätt fram genom livet.
Icke tyngd av en mur av stenar.
Utan börda.
Framåt, lätt, svepande, lekande.
Konsten att livsfara.

Vägval i Färgrike

De senaste åren har jag velat fram och tillbaka vad det gäller antik- och loppisverksamheten.
Att köpa hela eller delar av hem är roligt på sitt sätt, men förenat med stora mängder arbete.
Nu känner jag att det är dags att ändra inriktningen på verksamheten/livet och ägna mer tid till skapande.
Det senaste årets konstinköp samt den vågade färgsättningen av hemmet, har satt sina spår.
Under den tiden har jag återupptäckt glädjen i att skapa.
Nu kommer jag att göra mig av med en stor del av mitt omfångsrika lager.
Om ni har vägarna förbi Vittsjö, titta gärna in och befria mig från en del av alla prylarna.
Den som är ute efter textilier kan fynda, tyg har jag mest samlat på hög under åren.
Idag har jag haft min första dag framför staffliet.
Det känns bra.

Tavlan jag jobbar med just nu heter "Lånta fjädrar".
Nu är det dags för mig att använda egna fjädrar, istället för att sälja andras avlagda.

Kärlek

Det här måste ha varit en av de första sakerna mina föräldrar skaffade sig sedan de blivit ett par.
En fotoram, jugend, 25 X 20 cm.
Hjärtat finns med på de tidigaste bilderna i familjealbumet.
Det har lite svårt att stå upprätt, man måste balansera det noga.
Lite som deras äktenskap, det trillade också omkull ibland.
Av alla föremål jag har är nog det här det mest känsloladdade.

Vad kan det vara värt på en loppis i Tyringe eller en Kupan-butik i Gislaved?
Inte många kronor.
Vad är det värt för mig?
Mycket.
Symbolen för;
Ett livslångt åtagande.
Hålla ihop vad som än händer.
Mitt ursprung.
Att livet inte alltid blir som man tänkt sig.

Min far ville bli ett original på gamla dar.
- En vrång, glad gubbdjävel! som han själv uttryckte det.
Nu blev han bara 59 år gammal och hann aldrig utveckla sin originalitet fullt ut.
Men visst kunde han vara vrång, de bästa förutsättningar fanns.

Min mor blev 69 år gammal och hon visade sig vara en av de starkaste, modigaste människor jag någonsin träffat.
Det hade jag ingen aning om när jag växte upp.
Den kunskapen kom med åren.
Respect.

Jag ska vårda hjärtat så länge jag kan.
Vad händer sen?
Vem vet.
Tyringe eller Gislaved?

Bloggutmaning

Före en tid sedan, (närmare bestämt två månader sedan :-P ) löd bloggutmaningen att man skulle redovisa de två saker man tror kan bli dyrare om några år.
Nu har jag funderat färdigt och noga analyserat marknaden.
Den första raketen är tyska vaser i glada färger.
Snart kommer det att vara helt omöjligt att köpa en tysk golvvas för 40 riksdaler.

Den som vill fördjupa sig i det digra utbudet av tysk keramik bör tjacka upp sig på volymen
Keramik der 50er Jahre. Ein Handbuch.
Handboken är på 672 sidor och ryms ganska väl i handen.
Unna er en högtidsstund och njut av det som producerades i Tyskland under 50- och 60-talet.
Om inte tyska vaser stiger i pris är världen ur led, så även jag.

Vad mer?
Vad kommer som nummer två?
Det som passar i kuriosakabinetten.
Berså, Mon Ami och UE-vaser med flera kommer inte att vara roliga i längden.
Nej, det ska till udda saker som det bara finns ett fåtal eller enstaka exemplar av.
Unikat i stället för massproducerat.
Stora statliga gjutjärnsgrunkor till exempel.
Snart äger inte den svenska staten någonting, det som en gång var statligt kommer att framstå som rariteter.

Det är tydligen hög tid att redovisa de fem bästa fynden 2012 också.
Jag ber att få återkomma.
Med det snaraste.