Vi är fler och fler som blir färre och färre

De små elskåpen tittar nyfiket på mig.

Nu är det länge sedan någon kom på besök.
Det ser likadant ut i de flesta små samhällen jag besöker.
Mängder av människor flyttar in till de större städerna.
Undrar om dom som flyttar tar med sig framtidstron också?

Här ligger det som en gång var ett andelsslakteri.
Ett flertal bönder ägde varsin andel i slakteriet.
Det var på den tiden det fanns gott om lantbrukare på landsbygden.
De flyttade sedan till städerna för att få arbete på fabrikerna.
Idag finns de flesta av fabrikerna inte heller kvar.
Vad ska det bli härnäst?

Nu har själva huset börjat slaktas, vi ser här en del av inälvorna.

Tennisspelarna lyser med sin frånvaro.

På courten ligger unge herr Bom utslagen efter en hård match.

Månne hans motståndare ha trasslat in sig i undervegetationen?

Grusplanen är under omvandling till gräsplan.

Lummiga platser för tränare och avbytare.

Stolparna lutar sig fram för att se bättre, utifall att.

Nå, vad göra om samhället går kräftgång, år efter år?
Man anställer en kommunstrateg eller två.
En uppmärksam strateg noterar att samhället ligger vid en Europaväg.
Vi sätter upp en skylt! utropar strategen.
Sagt och gjort. Nästan.
En billig begagnad skylt införskaffas.
Den får inte kosta mycket då kommunens ekonomi redan är hårt ansträngd på grund av minskande befolkning/skattekronor och utgifter för strateger.

Efter tre år ligger den skylten fortfarande på en parkeringsplats.
Den goda effekten av informationsskylt får väl ses som utebliven.

Armaturerna fick lite olika design under transporten.
Originalet till vänster.

Plats för maskrosbarn.

Här är en till som kroknat.

Det finns i alla fall spår efter människor.

Den lila plastpåsen skvallrar om att det kan vara festligt även i avfolkningsbygd.

Vad kommer att hända med alla små samhällen i framtiden?
Redan nu börjar de likna spökstäder i Vilda Västern.
Tomma butikslokaler, ingen bank, ingen bensin, ingen skola, ingen post.

Det kanske inte är så konstigt att man hänger med huvudet?

Tvångsgifte

Nu har vi klurat på det där med möblering och placering och orientering i jättehuset.
Det vi först trodde var salongen visade sig vara matsalen.
Tanken på ett större matsalsbord var nyckeln som behövdes för att komma vidare.
Vi vill ha ett bord som är 2.40 och de allra flesta ligger på 1.80.
De bord jag sett hos möbelhandlare och på sidor som Blocket känns lite tråkiga.
Nu lutar det åt att vi låter tillverka ett bockbord av material som ligger till sig på lagret.
Under tiden har vi baxat in det skåp som ska härbärgera porslinet och matsilvret.

Att de inte hör ihop från början kan till och med en genomsnittsbegåvad man som jag se.
Även om de tu delarna är olika har de börjat fatta tycke för varandra.
Med färg ska man kunna få det här tvångsgiftet att fungera, eller rättare sagt, färg parat med lite tur och skicklighet.
Överskåpet ser ut att kunna svälja en stor servis utan problem.
Då serviser ofta går för en spottstyver på auktion idag, ska det inte behöva vara något större problem att fylla det.
Vi får anledning att återkomma till skåpets innehåll så småningom.
Nästa punkt på dagordningen är mattor.
Där har vi förhoppningsvis en överraskning på gång.

Ur led är tiden

Det har varit sommarvinter fram tills idag, den femte december.
Blommor har blommat, flugor har surrat och svampkorgen har kunnat fyllas i november.

Julbonader har inte gått att sälja, stormlyktor går däremot alldeles utmärkt.
Undra på att tomten är melankolisk.

I år ger jag inte bort några saker i julklapp.
Möjligen en dusör till någon yngre medlem i familjen.
Det kan ju bli en grundplåt till en Harley Davidson, vad vet jag?
Sunda intressen bör uppmuntras.

I år har jag bestämt mig för att ge bort tid och arbete.
Det verkar vara tid som saknas mest i dessa dagar.
Början av veckan är inget undantag.

Vilket mörker

Adventsstake i teak och mässing

Igår var det första advent.
Vi går mot mörkare tider, exakt hur mörka de blir har vi ofta ingen aning om.
Det är meningen att julfirandet ska ta fram det bästa hos människan.
Familj, släkt och vänner ska stråla av givmildhet, kärlek och förståelse.
Ibland lockar dock julfirandet fram andra egenskaper hos oss.

I min glada ungdom, innan jag träffat väna hustrun, sällskapade jag med ung kvinna.
Den första, och för övrigt enda julen tillsammans, blev jag informerad om att svärmor skulle bjuda på julbord.
Enligt traditionen skulle det avnjutas på Scandic hotell och den välbeställda änkan generöst plocka upp notan.
Det lät ju alldeles förträffligt.

Allt gick utmärkt bra fram tills den aktuella dagen.
Jag kände vaksamma ögon betrakta min påklädning, möjligen en yrkesskada då fästmön var utbildad förskollärare.
När jag kom till långkalsongerna tog det stopp.
-Vad gör du? Ska du ta på dig långkalsonger??
-Varför inte? Det är ju kallt som i helvetet, svarade jag och kände genast att det var fel svar.
Dessutom motsägelsefullt.
-Neej, det förbjuder jag, du tar inga långkalsonger.
-Jag vill inte frysa, dessutom är det väl ingen som ser vad jag har under?
-Dina byxor kommer inte att falla snyggt. Alla kommer att se det.
-Dom har väl annat att tänka på, försökte jag. Jag har då aldrig funderat i de banorna när jag varit på restaurang. Om någon däremot tagit på kalsingarna utanpå byxorna hade jag förmodligen reagerat.
-Du gör mig olycklig om du går så där!
Så står man inför valet att; antingen frysa arslet av sig, eller att göra fästmön olycklig på obestämd tid.
Vad göra?

Den som först svarar rätt vinner någonting, okänt vad.

Baksmälla

Baksmälla?
Eller, kanske rättare sagt, tid för återhämtning.
Även om det tar emot att erkänna att jag inte är tjugo längre, knappast ens trettio, så är det bara att inse fakta.
Jag behöver längre tid för återhämtning idag, än förr, när jag var ung och vacker.
Mer ung än vacker, säger vän av ordning.
Alltnog.

Efter ett ha stirrat ner i fåran tills hela fältet är plöjt har jag nu rätat på ryggen.
Jag har sett att det finns en värld därute, och drabbats av eftertänksamhet samt en välbehövlig lättja.
Jag har bloggat och kommenterat sporadiskt den senaste tiden.
Jag har vänt och vridit på tillvaron för att krama ut vad som är viktigt.
Så småningom märker jag att jag tillbringar mer tid i skogen och trivs med det.
Jag tar ställning och byter bank.
Jag inser att jag behöver inte fylla på mitt varulager, det är redan tillräckligt fullt.
Jag lyssnar mer på musik.
Jag äter när jag är hungrig och jag sover när jag är trött.
Jag får nya vänner.

Jag är viktig.
Så även du.

November

Nu har novemberkylan kommit.
Det är hög tid att tända i vedpannan och sätta fart på en brasa i öppna spisen.

I almanackan från 1954 ser novemberbilden ut så här.
Den känns fjärran från dagens verklighet....

..som ser ut så här.
Gevalia, när du får oväntat besök.

En samling objekt som är frånkörda av tiden.
Gjutjärnsgrytan förmodligen frostsprucken, skorstensspjället fjärran från hettan och regnmätaren har förhoppningsvis gjort sitt för den här säsongen.

Ett kompani fenixlyktor står uppställda, klara för tjänstgöring nu när mörkret sänker sig.

Naturens egen hösttavla har ersatt symaskinen från Singer.

Sammanlänkade gjutjärnsgrytor vilar rofyllt som fartyg i torrdocka medan vakten i utkikskorgen tagit fram kikaren.

Ännu en monark som ligger lågt efter sommarens rubriker.

Morfars gamla eka speglar novembersolen.

Nu gäller det att fästa blicken framåt.
Det kommer en vår.

Från diskslav till diskmästare

Det finns saker som framkallar ett habegär hos mig, detta trots att jag vet att de antagligen bara skulle bli liggande och ta upp plats.
En sån bra-att-ha-sak hittade jag hos Hebergs Auktioner.
Dishmaster!
Företaget bildades 1948 och lever än idag kvar i högönsklig välmåga.
Exemplaret ovan med inramad dokumentation säljs på auktion den 13:e november.
Det går att lägga bud på nätet för den som känner sig manad.

Förmodligen är det en man som känner sig manad, det hörs ju förresten på ordet.
Det bärande elementet i Dishmasters marknadsföring är att männen kommer att diska ofta, gärna och länge.
En utfästelse med garanti enligt annonser.
Modellen ovan som har modellnamnet Imperial är riktigt femtiotalistiskt snygg.

Dishmaster har en sida här med nostalgibilder, gamla annonser och modeller.
Nu när jag riktigt känner efter verkar en Dishmaster vara oumbärlig.
Hellre en slav under begäret än slav under disken