Att vara hundägare

Jag trodde att jag var en kattmänniska tills Balder Karlsson kom in i mitt liv.
Katter i all ära, men Balder har övertygat mig om att jag är en hundmänniska.
När vi sitter framför brasan med en whisky efter en lång dag brukar vi utbyta tankar.

Om jag blir för pompös tar han ner mig på jorden igen.

Senast satte han fokus på en fråga som var ny för mig.

Är det verkligen rätt att avbilda djur på ett förlöjligande sätt?
Jag var tvungen att erkänna att jag aldrig tänkt på det, på det sättet.
-Finns det ingen av dina organisationer som driver frågan, undrade jag?

Kennelklubben? Djurrättsaktivister?
Det trodde inte Balder. Dom är nog mest till för människorna.

Nu ser jag på våra samlingar på ett nytt sätt. Ovan en liten grupp som står på vår spiskåpa, granne med öldrickaren, en skugga av sitt forna jag.

För att i någon mån skingra tankarna går vi på upptäcktsfärd i det nya grannskapet.
Vi kommer fram till det lokala vattenhålet.
- Varför kommer aldrig någon hit? säger Balder. Här är ju så vackert.
- Vi är ju här nu, svarar jag.
- Ja, just det. säger Balder.
Sedan säger han: Vi är. Känner du också så?
Det måste jag erkänna att jag gör.
Visst är jag en hundmänniska.

Nya insikter, hela tiden.