Drömmar

Jag handlar med drömmar.
Mycket av det jag säljer är en pusselbit i en annan människas dröm.
Drömmen om den kompletta samlingen av etiketter till fiskkonserver, drömmen om det franska lantköket, drömmen om en gammelbil med alla tillbehör, drömmen om det stora fyndet.
Våra drömmar ser så olika ut.
När jag ser på gamla fotografier undrar jag många gånger hur deras drömmar såg ut?
Gick de i uppfyllelse?
Jag har bestämt mig för att tro att deras drömmar verkligen slog in.
Samtliga bilder klickbara.

Axel Andersson kom till Amerika och är på bilden nära Pacific kusten.
Året är 1917 och han jobbar sig västerut.
På bilden har han skrivit min ridhäst.

Vad drömde Kristina Olsson om?
Sveriges minsta dam, 38 år gammal.

Det här gänget drömmer förmodligen om MUCK!
Tillfällig ledighet lockar fram lekhumör och rökverk.

Fem sjömän i London. Drömmer de om hemlandet?
Fritjof har skrivit sitt namn i nederkanten på kortet han skickat till moster Tilda.
Om jag söker på Tilda Tengmark på nätet finns ett fotografi på Tilda upplagt på Helsingebilder.
Internet är fantastiskt.

Lasse i Berget.
Kanske den människa som levde närmast sina drömmar?
Kallad Sveriges sista grottmänniska.
Det finns mycket skrivet om Lasse och hans hustru, sök på nätet.
Det är ett par fascinerande människoöden.

Två damer som drömmer om att flyga.
Kom de med charterflyg till Spaniens solkust tro?

Alma i Amerika har uppnått drömmen om att bli sjuksyster.

Vad den unga damen från Grönland drömmer om står däremot skrivet i stjärnorna.
Kokett frisyr.

En redig bil brukar ofta finnas med på gamla fotografier.
Antingen hade man uppnått drömmen om en egen bil, alternativt drömmen om att möta någon med egen bil.
Även här en ung dam i Amerika som skickat hem en bild som bevis på framgång.

I Sverige fanns drömmen om en Ford V8, svensk sommar och en storblommig klänning med god passform.
Några när säkert den drömmen än idag.

Drömmer denne unge man om en karriär som James Bond?
Ford Consul Capri från 60-talets första år.
Notera extraljuset käckt på svaj.

Vad har ni för drömmar?

Måndag morgon

Måndagmorgnar brukar vara en bra tid till att hänga med huvudet.

Helgerna är numera vikta åt arbete på det nya hemmet.

Då jag ska möta vår nye sotare på tisdagen vill jag naturligtvis att han ska trivas, och framför allt, att han ska känna att vi värnar om hans säkerhet.

Igår skulle jag säkra stegen upp till taket så att han inte trillar ner och slår sig.

Jag brukar i möjligaste mån använda gammalt virke när jag renoverar och reparerar gamla hus.

Det finns stora fördelar med det, det är senvuxet, kådrikt och förtroendeingivande på alla sätt.

Det blir inte krokigt och skojigt på alla sätt efter en vecka.

En nackdel är att det är hårt. Stenhårt.

Man måste ha bra precision när man slår i spikarna, annars kröker de sig.

Nya spikar är dessutom sämre än gamla har jag noterat.

Bäst trivs jag med gamla smidda spikar men de finns inte i överflöd.

Skulle man missa och kröker spiken är det bara att dra ut den och slå i en ny.

Bara och bara förresten.

Gammalt trä släpper inte taget om en inkräktare (spik) i första taget.

En miss i min spikning resulterade i att hammaren havererade när jag skulle dra ut spiken.

Min riktiga hammare är kvar i Västergötland, jag hoppas att vi snart återförenas ity att billiga hammare är ett otyg.

Men sotaren blir glad :-)

Stängt?

Nej då.
Snarare öppet dygnet runt.
Jag har känt att jag vill visa både nyinkommet och det jag säljer just nu.

Tiden räcker bara till att visa en liten del av allt jag får in, inte mer.

När jag har fotograferat och dokumenterat det jag säljer på internetauktioner, ja då känns det inaktuellt att skriva om.
Hur göra?

Nu har jag lagt till en gadget som visar vad jag har till avsalu på Tradera.
Faktiskt en behändig lite grunka som visar alla auktioner, med bild och med aktuellt pris.
Håller man muspekaren över bilden kommer en kort beskrivning i en liten ruta.
Det går dessutom att klicka på varje bild för att komma direkt till auktionen och få en mer utförlig beskrivning.

Se där.
Ingen bloggläsare behöver sväva i ovisshet någon tid på dygnet.
Inte heller jag.

Illustrationen ur Allers 1930

Surprise, Surprise

Japp, då är man tillbaka till diskbaljan igen.
Den här lådan innehöll mycket pressglas varav en del var riktigt gammalt.
Till detta kommer en del rostfritt, nysilver och annat smått och gott.
Den bruntonade skålen i förgrunden har ett jaktmotiv i en bård runt hela kanten.
Shabby chic'a kakformar à la franskt lantkök.

En positiv överraskning är att flera av de "modernare" glasföremålen har kvar sin etikettmärkning.
Här gäller det att vara försiktig med diskborste och svamp.
Snusdosor och fickknivar kommer att hamna i "gubblådan" till nästa mässa.
De två pressglasföremålen längst fram i mitten är gamla och riktigt vackra med detaljrik dekor.

Små förpackningar från två olika tidsperioder.
Det förnämliga svenska ställs mot det internationella one-size-fits-all.
Bordet med Perstorpsplatta är tacksamt att ha i sammanhanget då det är lätt att hälla rent.
Mönstret på detta bord är kanske inte det roligaste men...

..på undersidan finns detta mönster.
Jag hade önskat att det var tvärtom, det här är en häftig marmorliknande design.
En surpris.

Når man går igenom låda efter låda kan det vara lätt hänt att man kategoriserar föremålen slentrianmässigt.
Det får man se upp med!
Avdelningen nysilver är ju inte jättehet på marknaden idag så det finns en tendens att se det som osäljbart, OM det inte är i perfekt skick, och det är det nästan aldrig.
En gräddkanna i lådan hade ingen märkning i botten, bara ett par initialer.
När jag tittar närmare en andra gång så hittar jag silverstämplarna under öppningens kant.
X 3 står för år 1828.

Helt plötsligt har jag en trevlig silverkanna i empire i min hand, tillverkad i Stockholm av silversmeden Carl Petter Lampa, född 1789.
Grand surpris.

Rondo, Solidar och Floras

För den som vill ha en egen lanthandel och leka affär.
Kartongen innehåller fyra Rondo, tretton Solidar och fyra Floras Special.
Samtliga förpackningar är obrutna.

Om man vill löpa linan ut och erbjuda varor i lösvikt, ja då är denna sockersäck ett måste.
Jag kan tänka mig att den rymmer 25 kilo.
Socker att fylla den med får man dock inhandla på annat håll.

Lättsinnigheter och djupsinnigheter

Dagens nordanvind förlåter inte några lättsinnigheter i fråga om klädsel.
Det hjälper inte ens med hatt.

Trots att vi närmar oss december finns det gröna inslag i naturen att glädjas åt.

Ibland blir det rent förjordat grönt.
Inte riktigt så grönt som hos LeiaMia men man får vara nöjd med det man har.
Det är väl som det gamla talesättet säger; att mossan alltid är grönare på andra bloggen?

Naturen liksom världsreligionerna strävar mot ljuset.
I båda fallen kan det bli minst sagt spretigt.

Det är kanske först när man speglar sig i naturen som man ser skapelsens utsträckta hand?

Långt borta från TV-förkunnare, falska profeter och andra självpåtagna företrädare för paradiset.
Var rädd om naturen, den är högst nödvändig.
De andra kan vi vara förutan.

Svenskt Folklif med överraskningar

Det finns en serie vykort från 1900-talets början som heter Svenskt Folklif.
Vykorten måste ha varit något av en försäljningssuccé på sin tid, man ser dem här och var.
En del motiv är vanliga, andra rent av sällsynta.
Något som gör dem intressanta att samla på.
Kortet ovan brukar ha texten; När barnen har farit till Amerika.
I det här fallet var det helt sant.
Kvinnan kallades Nilsa-Tilda och bodde i byn Smedstorp, barnen hade emigrerat till det stora landet i väster.
Egentligen heter hon Matilda Karlsson och var gift med Nils Svensson.

I tidningen Såningsmannen från 1942 hittar jag samma bild med den skillnaden att här har Nisse dykt upp!
Jag har alltid trott att Nilsa-Tilda var änka, förmodligen är det så att Nils blev bortklippt för att ge kortet lite mer dramatik. Tänk ensam kvinna, vinter, stor vedhög, elände, kallt.
Mannen bakom serien Svenskt Folklif hette Gustaf Heurlin och blev sedermera hovfotograf i Stockholm. När dessa bilder togs bodde han i trakten av Hova.

När vi köpte huset i byn Smedstorp för sex år sedan uttalade jag en förhoppning om att det skulle vara kul att hitta ett gammalt vykort från byn.
Idogt rotande i vykortslådor på mässor gav ett nedslående resultat.
Ingenstans stod något Smedstorpskort att finna.
Vändningen kom när jag lärde känna den lokala lokalhistorikern och storsamlaren Harry.
Han känner väl till det mesta som hänt i trakten.
Kvinnan på bilden ovan är Matilda Olofsdotter och var bodde hon om inte i vårt hus!
Det är nu man börjar känna sig lätt bönhörd.
Visst fanns det kort från Smedstorp, till och med från vårt vardagsrum.

Även hemskomakaren bodde i Smedstorp.
Hans yrkesbana blev inte lång, han tog sig av daga meddelst hängning ett par år efter att fotot togs.

I grannbyn Nolkvarn bodde den här herren i sin lilla stuga.
Idag finns bara rester av en husgrund kvar samt en idag jättelik tall som då fungerade som dörrpost.
Gångjärnen till vedboddörren spikades helt sonika in i tallen som också bildade uthusets en hörn.
Jag minns inte namnet på mannen på bilden och jag har inte all dokumentation tillgänglig.
På ålderns höst blev han misshandlad på väg hem från Hova marknad.
Några unga pojkar hade retat sig på honom då han var lite speciell och hade svårt att tala.
Han repade sig inte efter misshandeln utan dog efter några dagar.
Det meningslösa våldet fanns redan då.

Auktionbilden lär också vara tagen i Hova alldeles i början av 1900-talet.

Lösöret från det hus vi köpte gick på auktion redan 1999, samma år som jag började med gamla saker på allvar.
Jag har lyckats komma över kopior på auktionsprotokollet och kan konstatera att det fanns många roliga saker och att man fick bra betalt på auktionen.
Skåpet gick för 1800, soffan för 1000, spinnrocken för 100, skänken 1600, ljusstakar 60, spegel 200, två tavlor 20.

Det skulle ha varit kul om man varit på auktionen och kunnat rädda kvar en del lösöre till det kommande hemmet. Nu var vi sex år för sent ute.
Jag har sett några enstaka möbler, bland annat ett skrivbord, men det har inte varit till salu.