Perkeles väggar II

Färgerna avslöjar bostadsmålarnas liv, kan jag vid en snabb blick läsa i tidningen.
I det här fallet heter färgen 0570-G30Y och vi befinner oss i salongen.
Tidigare hette salongen det vardagliga vardagsrum.
Tiderna förändras.
Forntidens stora garderober heter idag walk-in-closet.
På 60-talet var klosett något helt annat.
SJ hade rolling-closets där marken rusade fram nere i hålet.
Ytterligt fascinerande för en liten pojke.
Han försökte se när fekalierna slog i backen, men det var som förgjort.

Nu har vi funderat på om vi inte ska satsa på fönsterfoder, tak- och golvlister.
Det borde vara det naturliga steget.

I magasinet I

Idag har jag staplat några av mina trälådor på ett ställe för att frigöra lite yta.
Just nu är jag mitt uppe i "Askersundssyndromet", det vill säga den punkt i uppackandet då man varken vet ut eller in.
Varje år på antikmarknaden i Askersund når man en punkt då allt känns hopplöst.
Hur få struktur på detta?
Det är för mycket grejer.
Men, det löser sig alltid till slut.
Dags att sälja av det här och ge plats för nya saker.

 

Det finns även två lådor av den typ som varubuden använde när de cyklade ut till kunderna med mjölk, sirapslimpa och fem hekto nötfärs av den bästa. 

Antikjakten

Nu har jag haft tid att titta lite på säsongens antikprogram.
Jag började med Antikjakten och har ännu efter sex program inte kunnat ta till mig upplägget.
Peder och Tom far runt Sverige i ett rasande tempo körandes produktplacerade? Jaguarer.

När man kommer fram till ett privat hem är det skillnad om man bor i slott eller koja.
Efter pokulerande om ett intressant föremål är det ibland dags för en avslutande fika.
I "finare" hem dröjer sig Peder kvar och rotar runt på egen hand.
Dock bara i finare hem, inte hos de mindre bemedlade.

Efter antikjägarnas besök sjunger värden eller värdinnan parhästarnas lov, något som redan efter tre avsnitt ter sig lite krystat.
Efter fem avsnitt skruvar jag på mig, det börjar kännas obekvämt.
Samtidigt undrar jag vad de andra tyckte, de som inte uttalade sig i TV?

Dialogen mellan de två experterna har inte det naturliga flytet, det är förmodligen inrepeterat.
- Det här var fint! utbrister man ibland trots att man knappt hunnit in i rummet, än mindre sett vad som finns där.

Det här är lite för mycket trams för min smak.
Även succén Antikrundan har blivit tramsigare under senare tid.
Jag tänker främst på Knut Knutssons och Max Sjöbergs framfart i kön till inspelningarna.

Märk väl att jag inte vänder mig mot Peder och Tom som personer.
Jag frågar mig istället vart antikprogrammen är på väg?
Varför måste man ta in det flåshurtiga i program som handlar om intressanta, många gånger unika, ibland dyrbara och understundom tidlösa föremål?

Väggar II

Sovrummets filosoferarhörn.
Ett gammalt trägolv, sammet, gammalt lertegel och en kristallkrona gör att man lätt hamnar i en behaglig stämning.
För den som vill skapa något liknande men som saknar en riktig tegelvägg finns det även "tegel" i 14 millimeter tjocka skivor att köpa.

I anslutning till matbordet har vi en skolplansch som bland annat visar matsmältningsorganen.
Med små barn i huset kan man ha de mest animerade diskussioner i ämnet.
I synnerhet 2½-åringen går in för ämnet med liv och lust.
Hans fokusering på restprodukterna överstiger vida de övriga familjemedlemmarnas intresse för just den saken.
Ointresset påverkar honom dock inte nämnvärt, istället upprepas budskapet tills någon reagerar.
BAJS! JAG SA!

Från brunt till gult.
Köksväggarna är målade i den gula nyansen 0580-Y10R, alltså snäppet rödare än hallens knallgula.
Jag vill rekommendera alla färgsättare att skaffa en "solfjäder" med alla NCS-färger.
Det blir så mycket lättare att välja nya färger om man kan göra det på hemmaplan.
Det gäller naturligtvis även textilier och möbler.

Vänner

Nu har jag sagt upp medlemskapet i StayFriends.
Om jag inte betalar deras "Guldmedlemskap" så har jag ingen som helst nytta eller glädje av att vara medlem.
Jag gillar inte sajter som mer och mer påminner om Nigeriabrev och endast är ute efter att koppla upp sig på folks plånböcker.

Man påstår sig ha 2 076 048 medlemmar och om alla dessa skulle betala 169:- per år så blir det en vacker slant.
Närmare bestämt nästan 351.000.000:-!

Det är inte särskilt lätt att säga upp medlemskapet, lättast är det faktiskt att googla fram instruktioner.
Jag tror att man medvetet försvårat möjligheten att hitta den informationen.
Nu står det i alla fall "Alla uppgifter raderades oåterkallelig" på deras hemsida.
Jag hoppas slippa deras tiggarbrev framledes.

 

Så här såg det ut i helgen när vi hade riktiga vänner på besök.
Först röjde vi på tomten och sedan samlades alla runt soppgrytan vid det stora köksbordet.

 

Perkeles väggar

I vårt hem har vi valt att satsa på färg, konst och svordomar.
Vi satsar på en kryddad tillvaro som motvikt till alla risgrötsfärgade hem.
Den gula färgen (0580-Y eller knalljävelgult) möter vår stora familj och våra vänner när de kommer på besök.

Den lilla byrån är ett arvegods efter fröken Perkeles mormor.
Tavlan av Malin Kronander.

Redprint II av Håkan Sjöström.
Serien består av åtta bilder.
Samma antal bilder som de rutor som passerar varje sekund på en film.
Håkan försöker fånga bilderna mellan rutorna.

 

Kvinna med makt, digital illustration av Caroline Geijer.

Den bor i vårt gemensamma arbetsrum.

Hemmahos

Familjen Perkeles hem utstrålar frid.
Det genomsyras av en sammanhållen och nedtonad färgskala och inredningen andas en mix av folklore och 

skandinavisk gedigen enkelhet i kombination med gammalt arvegods  och en trivsam bohemisk känsla.

Jag är otroligt fascinerad av hemmahos-reportagen i livsstilsmagasinen.
Finns de här människorna på riktigt?
Hur får de dagarna att gå ihop?
Har alla extremt välartade barn?
Är tillvaron verkligen helt bekymmersfri?

Nedan har jag saxat några exempel ur ett av magasinen.

Angående julfirande:
- Särskilt såsen debatteras hela dagen och den smakas av om och om igen.
Det låter väl kul, inte sant?
Ingen Kalle Anka och ingen fylla, bara gemenskap och esprit.

- I år har vi pyntat med nästan uteslutande naturmaterial som kanel, keramik, sammet och buffelhorn.
 Buffelhorn??

Vi är en stor familj som håller ihop och som kräver plats.
Det låter som en paradox.
Min man köpte det för tolv år sedan och för sju år sedan flyttade jag och mina barn in.
Nu är det definitivt en paradox.

Sedan till julgranen.
Claës-Hubertus älskar att pynta till jul, särskilt när det är dags att gå ut i skogen och fälla julgranen veckan före jul. Det är nästan som en passion för honom. Han ser på alla granarna i skogen innan han gör sitt val.
Det är bara att gratulera till ett gediget arbete.
Något annat arbete kan det inte finnas tid över till.
Min man tänder juleljusen i granen och tomteblossen. Och vi utropar alla att det är den vackraste gran vi någonsin sett.
Ja, annars hade han förmodligen blivit ledsen i ögat.

Nästa familj:
Väggar har rivits, golv har slipats och mängder med vit målarfärg har förbrukats.
Inget nytt där alltså.
Det andra kallar skrot, det gillar Ebba, säger Claës (alla verkar heta Claës).
Hon blir glad bara jag plockar in något från hönshuset.

Ytterligare en familj:
Många som kommer in i huset vet inte om det är ett nytt eller ett gammalt hus och det är precis så de vill att det ska kännas.
Varför?
Väggar, tak, snickerier och de flesta av golven är målade i vitt.
Hallå! Boooring.