Apokalyps

Vad händer när vi når vägs ände?
När jordens resurser börjar ta slut?
Vilken nytta har vi av våra samlingar då?
Har vi samlat på något av bestående värde, eller kommer vi att betrakta vår samling med nya ögon och ställa oss frågan. Varför?
Frågan känns berättigad då det ständigt dyker upp nya tecken på att vi lever på ett sätt som i längden är ohållbart.
Jag har tittat på Detroit som en gång var kronan i amerikansk bilindustri och en symbol för USA:s
framgångssaga.
På 1950-talet hade staden 1,800.000 invånare, idag har man mindre än hälften.
Det finns 33.000 övergivna tomter och hus i staden, en jättestad som dessutom gått i konkurs.

En samling av pyttekrokodiler känns sådär i sammanhanget, trots hög charmfaktor.
Den som samlar mynt eller silverföremål ligger bättre till än den som satsat på smurfar och Star Wars-figurer.
Verktyg och reparerbara maskiner känns tryggare som samlarområde än filmstjärnor och Alfa-bilder.
Kommer vi att se en förskjutning av folks samlarintresse?
Nöje förenat med nytta?

The Return of Skaffaren

Dags att samla ihop sig igen.
Med smicker, enträget övertalande och glada tillrop har jag låtit mig övertalas till att fortsätta denna odyssé, eller irrfärd om man så önskar, i bloggvärlden.
I dessa osäkra tider, då intet är att lita på, är det lätt att hamna i grubblerier.
Jag vill göra någonting nytt, något som får glädjen att sjuda i mitt väsen, något att brinna för.
Men vad?
Planer finns, men kan inte sjösättas idag.
Små funderingar.
Stora funderingar.
Kommer världsekonomin att krascha när man blickar ner i nästa budgetstup?
Finns det i så fall ett genuint intresse för kvalitetsmöblerna från 30-40-talet?
De som var gjorda för att hålla i generationer.
Hushållsmaskiner som går att reparera?
Trampsymaskiner?
Verktyg och redskap för den egna odlingen?
Vi i familjen handlar inte mycket nytt idag, dels för att mycket nytillverkat känns som smäck, dels för att vi vill spara på jordens resurser.
Vi inreder hemmet med färg.
Vi lyssnar på musik.
Vi högläser för barnen.
Vi är förmodligen lite udda.
På ett bra sätt.
Och snälla, framför allt snälla.

TACK!

Jag vill tacka alla läsare jag haft under åren.
Det har varit roligt och givande på många sätt.
Nu vill jag göra annat.
Viktiga saker.

PS Balder Karlsson hälsar.

Sista dagarna

Då vi ändå var nära riksgränsen passade vi på att åka över på den norska sidan.
För att göra det mer spännande passerade vi gränsen med skrämmande lite bensin i tanken.
Vi lärde oss snart att mackdöden drabbat även Norge.

Då det var nerförsbacke hela vägen till Sverige så löste det sig på bästa sätt.
Inga tullare som stoppade mig denna gång.
Jag har tydligen ett utseende som triggar varenda tullare som får syn på mig.
Hallå där, vill du följa med in bakom skynket?
Vem är jag att tacka nej till en sådan invit?

I Grebbestad övernattade vi hos bekanta.
Vi gjorde en båttur till en undanskymd strand där vi kunde snorkla och fylla på reserverna med medhavd fikakorg.
Efter en timme blev det dramatiskt med åska, regn och blåst.
Nu blev även kläderna blöta, ordentligt blöta.

Balder Karlsson verkade inte trakterad av att jobba som båtshund, men fann sig i sitt öde.
Det kändes bättre med fast mark under fötterna när vi stigit i land på ön.
På hemvägen satt han dock uppflugen på toften med en överlägsen min.
Balder Karlsson tar befälet! Sitt ner i båten!
Efter Grebbestad bar det iväg söderut till Hemmaljunga.
Nu är det inte semester igen förrän om några månader.

Tredje dagen

På den tredje dagen vaknade vi upp till ett milt regn och en halvslak strut.
Vi har tillbringat natten på flygplatsen.
Modellflygplatsen i Karlskoga har stugor att hyra ut för en rimlig peng.
Riktigt trevligt arrangemang.

Så småningom lättade de tunga molnen, men vi satsade först på lite inomhusaktiviteter.

Nå, vad bättre än att besöka Gelleråsbanan utanför Karlskoga?
Banan jag nött och där jag en gång tog min banracinglicens.
Resans representant för den yngre generationen begrundar det faktum att längst nere i hålet ruvar en förgasare.
Den hulda modern inpräntar vikten av att hitta apex i kurvorna.
Det kan även vara bra att känna till Point-of-no-return.

Det fanns även påklädda bilar att kika på, i detta fall en Ferrari.

Solen återvände på feftermiddagen och utomhusaktiviteterna med den.
Här ett dopp i Sveriges största insjö, vi är nu på väg mot Värmlands djupare skogar.

Andra dagen

Den här dagen var något av en nostalgitripp.
På bilden Linnebäcks folkskola där jag lade grunden till min utbildning.
Klass 1-2 i ett klassrum, klass 3-6 i ett annat.
Då var det grusplan framför skolan, idag är asfalten lika sprucken och trasig som dagens skolsystem.
Det var trist och skräpigt runt byggnaden, längan med torrdass är riven, förmodligen sedan många år.
Det lilla huset där vi skrubbades rena med rotborste av magister Jansson likaså.

Otroligt nog fanns barren kvar, där vi övade svingar, vändningar, fram- och baklängesvolter samt propellern.
Dåförtiden var underlaget grus, för att säkerställa förekomsten av skrubbsår.

Mittemot skolan låg E W Anderssons lanthandel. kallad EWE:s om jag minns rätt.
Här förslösades en och annan krona efter en pengavinst i Expressens jultävling.
På vänstra långsidan kunde man gå in i ett hål i väggen om man ville besöka Posten.
EWE ombesörjde även den servicen.

Huset där jag tillbringade mina ljusa lyckliga barndomsår innan vi flyttade in till den depraverade kanonstaden Karlskoga.
Byggnaden med skorsten à la bergsmansgård är sig ganska lik än idag.

Flygelbyggnaden eller magasinet med sina vackra fönster och skiffertak.

Lite annorlunda snickarglädje ovanför fönstret.
Här vid gaveln låg tidigare en syrenhäck.
Om man gör en utgrävning här kommer man att finna Dinky Toys och Matchbox-bilar begravda.

Första dagen

Innan vi kom fram till von Echstedska gården övernattade vi i det här lilla torpet.

Vägen dit var intressant med asfaltsväg till en början, något som senare övergick till grusväg, som blev en gårdsplan, som utvecklade sig till en gärdesväg, som plötsligt blev en skogsväg för att till sist bestämma sig för att vara en övningsbana för fyrhjuliga fordon.

Vi kom fram i sen skymning varvid treochetthalvtåringen vantroget undrar:

- Ska vi sova här?

- Ja! svarade vi vuxna käckt. Det ska väl bli trevligt?

Tystnad.

Lätt darrande underläpp.

- Men, vi kommer att sakna er....

Så kan det gå när stugan är marginellt större än en lekstuga.

Ytterlampan till trots fanns ingen el, det fanns inte heller vatten.

Det blev till slut riktigt mysigt med utomhustandborstning och sedan sagostund i stearinljusens sken.

Fönstret i den lilla dörren blir till en tavla, signerad Batterilagret.

I gryningen hälsas man av kaprifolens doft.

Stenarna bjuder på egna stjärnfall.

Våra insekter försvinner i allt snabbare takt.

Rationellt jord- och skogsbruk gör att många arter tar stryk.

Fet plånbok eller fetmånga fjärilar, jag vet vad jag väljer.