Som liten knort på 50- och 60-talet brukade jag tillbringa en del av sommaren hos mormor och morfar i Älvdalen.
Under de sommarveckorna fick jag outplånliga minnen.
Morfars snickarverkstad med doften av trä och linolja, verktygen jag inte fick röra.
Ibland kunde jag få följa med morfar till kallkällan.
Där hade morfar byggt ett litet hus, och istället för ett riktigt golv var det en spång.
Till vänster och höger stod rader av saftflaskor nedsänkta i det kalla källvattnet.
Överallt växte smultron, på myrarna växte hjortron, i skogen fanns blåbär och lingon i mängder.
Vi fiskade på den ännu inte uppdämda Österdalälven och metade abborre i skogssjöarna.
Och det fanns jordgubbar.
De godaste jordgubbar jag någonsin smakat.
Morfar dog ganska tidigt och jordgubbslanden växte igen.
För några år sedan såg jag jordgubbsblad i det som numera är gräsmatta framför snickarboden.
Kunde det vara möjligt att de överlevt i över 30 år?
Det visade sig vara smultron vid ett odlingsförsök.
Sommaren efter gick jag på jakt igen och grävde upp några små plantor och tog med söderut.
Visst var det jordgubbar av den bästa sorten.
Lycka!
Idag har jag planterat vinterns och senaste flyttens överlevare i en odlingsbädd.
Nu håller jag tummarna för att det ska gå vägen, och att jag kommer att njuta av de gamla gubbarna när jag själv blivit en gammal gubbe.
Då kan jag gå i barndom igen.
