Hugin och Munin

Klockan 22.30 på söndagkvällen köpte jag det här gamla köksöverskåpet.

Skaffarens vapensköld

Söndagen var vikt för en tur till Småland.

Under resan fanns tid och möjlighet att stanna till på en och annan loppis.
Redan i ett tidigt skede fick jag ett efterlängtat samtal. Jag har sedan länge velat ha ett par uppstoppade korpar och nu öppnades en möjlighet att komma över den första.

Hugin får nu samsas med Munin i form av Knut Brincks vattenkanna från 1958.

Vi hämtade upp Hugin hos en storsamlare på hemväg från Småland.

Då där fanns mycket att titta på, och köksskåp att köpa, hade klockan blivit nära midnatt innan vi var hemma.

Den första öppna loppisen dök upp i Hjo och där hade en säljare dessa Kockumsföremål.
Loppisar av tillfällig art brukar annars kunna vara bra fyndplatser men här fanns inget annat av intresse för mig. Jag fick ett bra paketpris och slog till.

En detalj av skåpet. Nu ska det bli spännande att se om det kan passa i ett kök någonstans?

På Tallberga loppis i Småland hittade jag den här lilla charmiga smörasken "Blad" från Rörstrand.

Där fanns också den här gamla koskällan i det större formatet.

Förmodligen buren av ledarkon Gudrun.

Ett annat fynd var den här omärkta smidesljusstaken.

Detta, något osammanhängande, inlägg har till stor del påverkats av ett bilduppläggningsprogram som verkar leva ett eget liv på måndagsförmiddagar.

Jag återkommer med nya tag under morgondagen.
Det finns en liten möjlighet att det är jag själv som är osammanhängande efter en lång dags antikmarknad på lördagen, följt av Vätternkräftor och Gammal Norrlands akvavit.

Detta uppbackat av söndagens långtur till Småland med hustittande och efterföljande nattsudd

i intressanta uthus hos en samlare.
Men, den möjligheten är som sagt liten.

Aldrig lugn och ro...

Jag växte upp på 50- och 60-talet. I Sverige.
Allt pekade mot att tillvaron skulle bli bättre och mindre krånglig.
Reklambilden för String ger en fingervisning om hur fantastiskt det skulle bli.
Trots att jag synat bilden noga kan jag inte upptäcka något stressframkallande.
En tidningsställning för bekvämt tillbakalutad läsning i fåtöljen, den gör mig lycklig.
Hur blev det nu då?
Lite sörjigt skulle jag vilja påstå.

Ibland skulle jag vilja titta in i huvet på makthavarna i samhället.
Hur ser deras tankemöda ut? Är den till människans fromma? Är det utveckling?
Att en del av resultaten drar till sig flugor är nog inte så konstigt ändå.

Idag fick jag en betalningspåminnelse från Fortum.
Deras fordran på 0,00 kr stämde precis på öret.
Jag börjar genast undra varför jag får en påminnelse om att betala de 0 kronorna jag ju faktiskt är skyldig det stora energiföretaget.
Och, när jag nu är skyldig noll kronor, hur ska jag bära mig åt för att kunna betala?
Jag inser att det kan uppstå problem om jag ska överföra summan via internetbank.
Att betala över disk är idag förenat med en ganska hög kostnad.

I brevet från Stora-Slukföretaget har de dessutom gjort klart att en påminnelseavgift på 50 kronor kommer att påföras nästa faktura.
Dröjsmålsräntan enligt räntelagen känns dock överkomlig på den summa jag är skyldig.

Den kan jag ta.

För att få hjälp i mitt dilemma ringer jag Fortums kundtjänst.
Efter något som känns som en illa spenderad del av min livstid får jag prata med en trevlig norrlänning som har jobb, och som försäkrar mig att jag kan bortse från kravet.
Jag kommer inte heller att påföras en påminnelseavgift.
Vi önskar varandra en trevlig helg, människa och människa emellan.

Jag skulle egentligen ha använt den här tiden till att packa i godan ro, för att sedan sälja på Askersunds antikmarknad imorgon.

Jag förstår nu varför Fortums ledning har sina rekordbonusar.
Dom har kommit på ett knep att föra över sina tillgångar till nästa liv.
Det kommer dom att behöva, jag har hört att uppvärmningskostnaderna där de hamnar ska vara skyhöga.
Det gäller att kunna betala i tid, man vet inte hur dröjsmålsräntan ser ut i evigheten.

Amen.

Vägglös, hjullös och färglös

Nu har jag haft möjligheten att gå igenom ett hus, tidigare bebott av en man som var "eljest".
Idag stod en skylt LOPPIS och ÖPPET utefter vägen.
Svarta Maja nosade sig in till det gamla reveterade huset.
Fönsterkarmarna var målade röda för att hålla de onda andarna borta enligt utsago från dagens ägare som nu höll på att tömma huset.
Jag tog vara på vägglösa tapetbitar. Den ovan går i brunt och guld.
Den som gillar gamla tapeter kan även kolla Gittes blogg.



Tidigare ägare hade samlat på allt i pappersväg fick jag höra.
Dessutom hade han en betydande korrespondens med myndigheter och andra, breven blev dock aldrig ivägskickade. Möjligen litade han inte på Posten heller.
Nya ägarna hade kört iväg fyrtio sopsäckar med papper till tippen.
Jag beklagar att jag inte fick tillfälle att komma in i ett tidigare skede.

Tapetbiten ovan känns som om den vore tillverkad av lumppapper.
Förutom tapetbitarna kunde jag rädda ett antal gamla veckotidningar, vykort samt några nyckelknippor och lite annat smått.

Tidigare ägaren var konstnärligt lagd.

Det fanns väggmålningar i trappen till övervåningen och någon teckning kvar.

Fyrtiotalsbilen ovan har han tillverkat i gips, hjulen saknas men jag tycker inte att det gör någonting. Bra proportioner.

Det färglösa kom in igår. Ett avlutat skåp från 1827.
Ägarsignaturerna och årtalet finns kvar på insidan högerdörren.

Låset saknas och är ersatt av en knarvel. Lås mer om knarvlar här.

Avlutningsvågen har numera ersatts av vit/grå/shabbymålningar.

En annan färglös individ dök upp igår när jag och kantarellhunden gjorde ett svep i Magiska skogen.

Den heter Tallört och saknar klorofyll.
Jag trodde först att det var ett par exemplar av Vätteros, en annan växt som saknar klorofyll.
De här blommorna ser spöklika ut med sina likbleka köttiga stjälkar.

Korsbefruktning

Min bloggarkollega Gitte gjorde ett inlägg som behandlade mitt stora lager av dragkedjor.
Det är blixtlås i 50- 60- och 70-talets modefärger. Hennes inlägg finns här.
Gitte har specialiserat sig på gamla knappar och annat roligt från förr.
Man skulle kunna säga att vi kompletterar varann, åtminstone i det fallet.

Jag har snott lite bilder från Gittes blogg, Bortbytingens tankar, tapeter och andra ting.
I det här läsvärda inlägget om dekorband kan man få en uppfattning om vad det är som driver oss, handlare i korta varor och diverse.

Man ska inte förakta de små sakerna i livet.
Ett exempel:

Jag sålde på den första antik och kuriosamässan när det var nytt i Kista.
Publiken uteblev då den uppmanades att lämna bilen hemma och åka kommunalt.
Det var dåligt med parkeringsmöjligheterna och utomhusmiljön kunde liknas vid en byggarbetsplats.
Lågkonjunkturens spöke vilade över tillställningen och ibland var det fler säljare än publik i gångarna.
Mer av en slump än iskall affärsmässig beräkning hade jag lyft med ett stort skyltställ fullt av knappar och sidentråd, spännen och hyskor.
Ur detta skyltställ handlades det för brinnande livet, något som räddade mig från att stryka välgörenhetsorganisationerna ur testamentet.
Röda Korset har jag strukit av andra skäl. Numera hänvisar jag till Bengt Westerberg,

han har förmodligen avsatt en slant till RK som kickback för en bra affär.

Min kickback idag går till Bortbytingen.
Må vi sälja mängder av knappar och blixtlås under den annalkande mörka delen av året.

Den som inbjuder till pyssel vid sy- och stickmaskiner.

Gröfre loppisrunda

Nu har jag haft utförsäljning och gjort storrensning på lagret och i butiken.
Finns det då något bättre och trevligare att göra än att börja fylla på igen? Knappast.
Idag har jag gjort en inköpsresa av den grövre kalibern. Stora grejer.
En solgrind som den ovan är ju svår att motstå när den dyker upp.

När man ger sig ur på seriösa loppisrundor bör man vara utrustad med vidlyftig transport.
Stationsvagn med högt i tak är ett måste.

Det är en fördel om den har täckta sidor som förhindrar insyn.

Lastytan bör vara minst 180 cm lång så att man kan "loppisrunda" flera dagar i sträck.

En madrass att sova på och ett campingkök så att man får en stärkande kopp kaffe på morgonen. Det är allt som behövs.
Minibar, Gideoniternas bibel, porrkanaler och sånt fjams går bort.
Vidare ska man ha en större kärra med kåpa som skyddar de värdefulla fynden.
Sen är det bara att ge sig iväg.

Vad blev då resultatet denna gång?

Förutom solgrinden en Husqvarna moped, troligen från slutet av femtiotalet.
Här vill det till lite forskning då jag inte hittat någon modellbeteckning.
Förmodligen är det en standard "gubbmoped".
Räcerröd!

En 28 tums damcykel är väl något av det tryggaste man kan tänka sig i denna förgängliga värld.

Här utrustad med skärmkråka. Snygg design.

Tillverkad av Edv. Johansson i Hällefors.
På bilden ser det ut som om det står Hälleförs vilket är det lokala uttalet.
Cykeln döpt till det progressiva Front.
Cykelfront: Den revolutionära velocipeden!

Betydligt mjukare i sin framtoning är framlyktan.
CYCLESUN heter den. Visst låter det ljuvligt?
Sommar, solsken, vindlande grusväg och doften av mogen råg.

Lite smått blev det också.
Stuprännor av den gamla, svåra, smala modellen.
Kockums skål, sockerlåda av höghusmodell och en REDA-hylla.

Gamla parytterdörrar där jag får skära till och montera några blåsta glas.
I övrigt i relativt gott skick.

Det fanns även ett par fönster från en glasveranda som fick följa med.
Jag såg att resten av fönstren satt på ett uthus på gården.

Ett par kryssgrindar i gott skick.

Ofta brukar trät vara dåligt i underkant men det här paret och solgrinden behöver bara ny färg.

Här finns det typiska fjäderlåset kvar. Snyggt bara det.

Till sist en stormlykta av Radius fabrikat.

Den kan komma till användning i Duetten nu när höstmörkret sänker sig över landet.

Kvasicampingbussen.

För seriösa loppisrundor.

För lite porslin...

...har det varit på bloggen. Jag känner det.

För anglofiler presenterar jag Rörstrands Tweed.
Ovanlig dekor.

Nu känns det bättre...

Inget består...

Eller Nothing Lasts som det heter på engelska, i det här fallet originalspråket.
Allt eftersom jag packar ner saker i butiken, dels inför flytten, dels inför antikmarknaden i Askersund, dyker det upp bortglömda "skatter".
I den digra samlingen av posters, pappersbonader och reklam hittade jag denna.

Ni som var med på 60-talet kan möjligen känna igen den psykedeliskt målade bussen "Furthur" som kördes från USA:s västkust till New York på östkusten.
Chaufför var Neal Cassady, känd från Jack Kerouac's bok På drift.
Bussens ägare var inte heller helt obekant, han hette Ken Kesey, författare till Gökboet.
Ombord på bussen fanns en illuster skara som kallade sig the Merry Pranksters.
Ett gäng som var förespråkare för psykedeliska droger såsom LSD och som även föll under begreppet the Beat Generation.

Affischen visar bussen efter ett antal års parkering på Ken Keseys farm i Pleasant Hill, Oregon.
Den är signerad av några överlevande Pranksters och Ken Kesey's son Zane Kesey.

Som sagt, inget består. Inte ens antikaffärer.
Nu är det dags att gå vidare. Jag avslutar med att citera Ken Kesey.

The answer is never the answer. What's really interesting is the mystery.
If you seek the mystery instead of the answer, you'll always be seeking.
I've never seen anybody really find the answer - they think they have, so they stop thinking.
But the job is to seek the mystery, evoke mystery, plant a garden in which strange plants grow and mysteries bloom.
The need for mystery is greater than the need for an answer.