Året är 1970.
Postorderföretaget rear ut plagg som samlats på hyllorna och inte sålts i den takt som förväntats.
Idag tror jag att de hade gått åt som smör i solsken.
Postorderföretaget rear ut plagg som samlats på hyllorna och inte sålts i den takt som förväntats.
Idag tror jag att de hade gått åt som smör i solsken.
Eller kanske inte?
One-piecen till höger känns lite tveksam.
Den kanske passar utmärkt till fredagsmys?
De långa dragkedjorna mitt fram är väl ändå passé idag?
Det här gillar jag bättre.
Lägg märke till att modellerna ofta är Lill Lindforskt pigga och glada, eller Brigitte Bardotskt plutiga.
Bardotskt säger man inte med lätthet efter fredagsvinet.
I ett försök att intressera den yngre kundkretsen använder man sig av lite flower-power textning à la dåtidens konsertaffischer.
Om damerna är pigga, glada och plutiga, är männen av ett annat virke.
Kalsongmannen för tankarna till dåtidens terrorister.
Christer Pettersson-looken var populär.
Vad är det med män och armbandsur?
Jag läste någonstans att det första en man tittar på om han möter en annan man är dennes armbandsur.
Jag läste någonstans att det första en man tittar på om han möter en annan man är dennes armbandsur.
Som nummer två kommer det kvinnliga sällskapet.
Verkligen?
Verkligen?