Önskelistan

Bilden visar vår decembertavla.
Vi sätter upp den i hallen för att välkomna besökare i juletid.
Alla är välkomna och det finns gott om mat.

När julen är över brukar det kunna bli en del rester som icke får förslösas.
Det är nu jag kommer in på min önskelista.
Jag vill ha en ny mikrovågsugn. Basta!
Den vi har nu fungerar visserligen utmärkt, men ugnen och jag är inte kompatibla.
Det finns för det första inga riktiga knappar.
Manöverpanelen har samma mörkgrå färg som mikron i övrigt.
Den består av en mjuk plast i ett stycke, därtill försedd med minimal text i svart.
Det är fullständigt omöjligt att veta vad man trycker på om man inte utrustat sig med pannlampa.
Man känner sig lite fånig när man går runt i sitt eget kök som en gruvarbetare.
Till detta kommer ett högt pipande ljud för varje knapptryckning.
Etter värre blir det när eländet (mikron) gått tiden ut.
Då piper den exakt som en backande varutransportbil.
Vem vill ha det så i sitt eget lugna kök?
Ge mig telefonnumret till konstruktören, jag vill verkligen veta.

Jag vill ha en mikro med ett (1) vred och när den är färdig;
Ett pling som om en tibetansk munk skred genom rummet.
plinggggg...... kom och hämta mig....jag är färdig :-)

Är det för mycket begärt?

God Jul!

Uppföljning

perfekt pakket+++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

Det blev omdömet från kunden som köpte stolen från 1708.
Alltså måste betyget till Bussgods bli gott när jag ser till hanteringen av "paketet".

Till historien hör att bussgodsombudet som med lätt bekymrad min exekverat mottagandet av mina herrejössespaket, han är lite äldre.
Med lite äldre menar jag inte fyrtiofem, jag menar att han bör ha passerat pensionsstrecket.
Det går inte fort men det blir väl gjort.
Jag tycker det är glädjande och lite fascinerande att man jobbar vidare fast man inte måste, man gör det för att det är kul och givande.
För någon vecka sedan läste jag i lokaltidningen att Paul Nilsson ska sluta arbeta.
Jaha, och?
Men vänta, det är ju mitt bussgodsombud!
I artikeln läser jag att Paul började i familjeföretaget vid tio års ålder och känner nu att det är dags att dra sig tillbaka vid en ålder av åttiofem.
Det betyder att han jobbat 75 år i samma företag.
Jag tror inte att jag kommer att träffa någon som slår det.
Men, man vet ju aldrig.
Den som lever får se.

5 - 4 - 3 - 2 -1 - 0

Fem ska absolut ha dom.
Fyra vill att man ska pruta på dom.
Tre vill att man lägger undan till just dom
Två bestämmer en dag och tid.
En lovar bestämt att ringa före
Ingen kommer.
Idag mer regel än undantag.
Undrar varför det blivit så här?

Det är mattorna som styr

Nu börjar möblerna falla på plats.
Falla och falla förresten, att flytta pianon är hårt arbete, särskilt om man vill skona ekparketten.

Nu började vi faktiskt med mattorna när vi skulle möblera matsal och salong.
Vi ville ha en matta tillräckligt stor för att stolarna inte ska halka utanför.
Den här mattan heter "Art".
Barockbordet använder vi så länge, tills vi får ett bord med de rätta måtten.
Det är en klar fördel att ha något att gå efter innan man drar iväg en beställning på ett nytt.
Det här är 150 långt och man kan sitta sex personer utan problem.
Maxlängden på bord stannar på 200 i stället för 240 som vi planerat från början.

Som avställningsyta använder vi det här allmogebordet från 1700-talet.

Det här ser ganska trevligt ut.
En brasa i öppna spisen och glögg på bordet, sen ska det nog bli jul även i år.
Efter några glas glögg ska jag börja fundera på vad som ska hänga på kortväggen.

Hästarna behöver mig.

Vem kan motstå en sådan vädjan?
Nittio hästar i den Beridna Högvakten är utlämnade till svenska folkets väl och ve.
Hur rädda dessa stolta springare som staten så gement tagit sin hand ifrån?
Det är nu mecenaten i mig vaknar.
Konton nagelfars, fonderade tillgångar studeras, jag klämmer lite extra på madrassen, pannan läggs i djupa veck.
Jo, det ska nog gå.
Jag lämnar ett bidrag till bevarandet av denna stolta tradition.
Man vet aldrig, regeringen kan ju få för sig att överlåta vaktparaderandet till en motorcykelklubb som placerar vinsten i ett skatteparadis.
Efter några dagar kommer ett tjockt startpaket som markerar början av min karriär som hästägare.
Det ser riktigt trevligt ut, guldband med rosett och grejer.
Då det markant avviker från övrig interiör (detta är det första guldbandet med rosett som kommit innanför våra dörrar), kan väna hustrun svårligen förbise grannlåten.
- Vad är det här då? säger hon med en attack som skulle göra en normalbegåvad tulltjänsteman grön av avund.
- Jag vill gärna stödja kultur och gamla traditioner, slirar jag.
Nu väl medveten om att jag befinner mig i en gråzon.
- Hur länge har det här pågått? är nästa fråga.
Denna ställd på ett sätt så även en luttrad kriminalinspektör skulle nicka gillande.
Jag känner mig skyldig, som om jag under en längre tid importerat knark på postorder.
- Det här är första gången, svarar jag i myndig ton.
Det gäller att behålla initiativet.
Tidigare ostraffad kom jag undan med blotta förskräckelsen.
Och nu klarar sig hästarna fram tills nästa jul.

Är vi blåsta?

Det senaste året har jag provat minst 40 olika sorters kaffe.
Ekologiskt, kravodlat, mörkrostat, snällt-för-magen-kaffe, rättvisemärkt, you name it.
Allt har smakat förvånansvärt lika och koffeinkicken har uteblivit.
Jag har i min stilla förvirring trott att smaklökarna förtvinat och att jag har blivit förhärdad.

Glatt förvånad ser jag idag på Facebook att en annan koffeinist ställer samma fråga.
Vad har hänt med kaffet?
Genast svarar en massa människor att de var för sig undrat samma sak.
Koffeinisten jag tidigare nämnde gjorde sedan ett blogginlägg som ni hittar här.
Är det kristidskaffe vi dricker utan att veta om det?

I den här udda plåtburken från Kafferosteriet Drott i Stockholm har det säkert funnits fullödigt kaffe.
Förr fanns det kafferosterier lite här och var, och den som inte passerat ett kafferosteri i rostartagen, den har inte passerat nånting.
Det är ljuvligt.

Jag hör en talkör skandera; Zoegas! Zoegas! Zoegas!
Det är inget dåligt tips.
Nu är inte väna hustrun imponerad av Zoegas och då jag är för lat för att brygga två omgångar kaffe varje gång, får det alltså bli en kompromiss.
På burken vi använder står det visserligen Kalaskaffe, men den innehåller Maxwell House.
Tips på riktigt kaffe emottages med tacksamhet.

Annars får jag ta till O'boy.
Här med det attraktiva plastlocket.
Gutår!

Det trampas på konsten

I rent bokstavlig mening.
Nu har vi fått hem vår Ardy Strüwer-matta.
Den är så läcker och bilden kan inte göra den rättvisa.
Så här i eftertankens kranka blekhet skulle jag naturligtvis ha fotograferat den upphängd i utställningshallen.

Mitt första minne av Ardy Strüwer är från den svartvita tevens tid.
Ardy och Lasse Åberg tramsade runt i korta sketcher.
Nu har de gått skilda vägar sedan länge, och det har gått riktigt bra för de gamla vapendragarna.
Ardy Strüwer har blivit ett stort namn internationellt och Lasse Åberg behöver ingen närmare presentation. Stig-Helmer är lika känd som Åsa-Nisse.
Lasse Åberg är ju också en stor samlare av Disney.
En del har det där lilla extra.
Alla är lika värda.