..med den rätta smakbrytningen

Idag hade vi bestämt att vi skulle åka till Hjalmars ställe. Vi hade bestämt möte med ett par som har god lokalkännedom. Hjalmar bodde nämligen i väglöst land, djupt inne i det trolska Tiveden.
Vi skulle träffas vid en korsväg och där fanns, helt naturligt, en lanthandel. Förr kunde man alltid räkna med att det fanns en affär där flera vägar möttes. Såna ekvationer går inte ihop idag.
Lanthandeln hade upphört sedan länge, nu fanns en loppis istället. Vi hade anlänt i god tid så det fanns en förhoppning att loppisen skulle vara öppen, men det visade sig att det var stängt.
Vi fick glädjas åt den gamla skylten på uthuset istället.

Våra vildmarksguider anlände och vi åkte mot de djupa skogarna.
Batterierna tog slut i min kamera så det blir inga bilder från det lilla huset i skogen.
Jag kan inte låta bli att förundras över att man i någorlunda modern tid väljer att bygga sitt hus långt från allfarvägen, utan varken el, vatten eller telefon.
Bara att bära materialet till huset, vedspisen i gjutjärn, dörrar och fönster genom sankmark och oländig terräng är en prestation i sig.
Och här pratar vi inte om nån kraftkarl heller, Hjalmar var liten till växten.
Vi valde att fika vid det lilla båthuset/verkstaden nere vid sjön och vi hörde tystnaden.
Det enda ljud vi hörde från civilisationen var något enstaka flygplan som passerade över oss.
I båthuset stod Hjalmars skidor kvar med spetsarna pekande mot ett fågelbo, kvar sen i somras.
Ytterligare en av nybyggarna i Tiveden hade dragit bort.
Hjalmar dog för några år sedan. På vägen tillbaka känner jag att jag verkligen fått uppleva något speciellt. Inte som en bra konsert med Stones eller Springsteen men lika stort och mycket annorlunda.
Det är stort att vara annorlunda.