måndag 24 februari 2020
Fälting fick kallbrand
Killen som fått hönan i brygga heter Per Edvin Fälting efter dykarbasen som ledde arbetet att lyfta regalskeppet Wasa från botten av Stockholms ström.
Fältings stolta mor heter Wasa Skeppet.
Skeppet i efternamn och hon är döpt av familjens unge son, ett stort fan av regalskeppet.
En tid var det osäkert om Fälting skulle bli ens en halvvuxen katt.
Under en av sina första vistelser utomhus försvann han och kom inte hem som syskonen gjorde, han var puts väck.
Vi kallade på honom i tid och otid, jag gick och kollade vid sidan av vägen om han hade blivit påkörd, favorithustrun letade, barnen letade.
Högljutt.
Han förblev borta och efter en vecka hade de flesta av oss förlikat oss med att vi aldrig skulle få se honom igen.
Men, på den åttonde dagen uppstod han från de döda.
När jag hämtat barnen från skolan kom han fram efter att ha legat gömd under trappan vid entrén.
Haltande och utmärglad som han var var det ingen vacker syn.
Barnen grät av lycka och det var ett liv utan dess like.
När Fälting fått vatten och lite att äta kunde jag lyfta upp honom och titta lite närmare på det fjäderlätta kräket.
Att det var läge för att åka till veterinären var det ingen tvekan om.
En bakbenet var helt trasigt.
Så veterinären fick det bli.
Väl där fick jag höra att det inte alls såg bra ut och hon, veterinären, undrade i ungefär samma andetag om vi hade försäkring på det lilla kräket.
Det hade vi inte, å andra sidan var Fälting favorithustruns favorit och det smäller högre än alla försäkringar i världen, försäkrade jag.
En operation skulle kosta ett antal tusenlappar och det fanns inte någon garanti för att Fälting skulle kunna använda benet igen, eller ens få behålla det.
Kör, sade jag. väl medveten om att min lilla pension under de närmaste månaderna skulle komma någon annan till del.
Då hade jag inte fullt ut insett kostnaden för alla återbesök.
Veterinären, denna gudasända gåva till mänskligheten och dess sällskapsdjur lagade senor som knappt fanns, skar bort det döda köttet (Fältings ben luktade inte hallon precis), sydde ihop och konstruerade en fixering av hela arrangemanget och sedan återstod bara att hoppas på det bästa.
Under en tid var det katt med tratt, ett bakben som liknade en hockeyklubba i miniatyr samt ett rörelseschema ej tidigare av katt uppvisad.
Vi var hos veterinären flera gånger för att få benet omsett och det liknade mest ett magert skelettben värdigt en B-film i skräckgenren.
Det blev snabbt döpt till 'spökbenet'.
Allt eftersom besöken avverkades så trodde vi att han skulle få behålla åtminstone en del av foten eller möjligen hela, någon klo undantagen.
Men, ity kattungar har ett enastående läkkött så klarade sig hela foten trots att det bara var slamsor kvar från början.
DIdag ser den visserligen inte helt ut som den oskadade, men den påminner starkt om en frisk fot.
Fälting hoppar höjdhopp mer av vilja än av styrka och allt som oftast blir det lite snett, men det funkar. Han är ruskigt snabb när han springer så lillasyster Gustav II Adolf får ligga i för att hålla avståndet.
Nu har vi försäkring på Fälting och pension, ja det får man ju varje månad.
Om ni har en trasig katt, vänd er med förtroende till Våxtorps Djurklinik.
De är de allra bästa.
Basta!
fredag 21 februari 2020
I glashuset
Efter en vinter med ständigt regn kände jag att det var dags för en inventering av vad som finns i gömmorna.
Det finns en hel del gamla fönster som borde få tillfälle att leva vidare i trädgården, som växthus, miniväxthus, drivbänkar eller som ren dekoration inomhus.
De mindre kan man bygga små glaslådor av.
Det finns även ett par gamla stallfönster i gjutjärn och på annan plats har jag ett icke föraktligt antal fönster från en större gård.
De får jag visa en annan gång då de står alltför illa till för en fotografering.
måndag 17 februari 2020
Gräv och trim
Första odlingslådan (rättare sagt, det som är kvar av den) tömd på jordgubbsplantor med mera.
Efter några års odlande är träet i lådan som kex.
Efter några års odlande är träet i lådan som kex.
Fjolårsgräs som fått växa fritt.
Nertrimmat. Gräset räfsar jag sedan upp och täcker sättpotatisen med.
Förra året köpte vi en batteridriven trimmer av fabrikatet Husqvarna.
De sista två bilderna visar hur mycket man kan trimma på en laddning.
Sedan tar det en dryg timme att ladda batteriet, då får man göra något annat.
Alternativet är att ha två batterier men de är ganska dyra så jag avvaktar med den investeringen.
Det saknas heller inte jobb i den här trädgården så jag behöver inte gå sysslolös.
Sedan tar det en dryg timme att ladda batteriet, då får man göra något annat.
Alternativet är att ha två batterier men de är ganska dyra så jag avvaktar med den investeringen.
Det saknas heller inte jobb i den här trädgården så jag behöver inte gå sysslolös.
söndag 16 februari 2020
Förläst
I en kommentar på Facebook råkade jag nämna att jag var lästrött.
Det senaste året har jag börjat på ett icke föraktligt antal böcker, men det har aldrig lyft.
Texten engagerar inte.
Möjligen har jag omärkligt sugits in i kretsen "sura gubbar" utan att vara medveten om det.
Hua! i så fall.
Personen på bilden har inte med personen i artikeln att göra.
Favorithustrun, tillika bibliotekarien, rusade genast till min hjälp.
Mitt nyvaknade trädgårdsintresse måste underhållas och gödas för att kunna slå ut i full blom.
Innan jag hunnit tänka ordet pingborreinvasion låg boken GARDENS, Swedish Details framför mig på köksbordet.
Bilden väcker frågor hos mig, en före detta lantbrevbärare
GARDENS visar sig vara en inspirationsbok utan text.
Precis vad en luttrad femtiotalist behöver.
Den här boken kommer jag att läsa ut.
Titta så fint.
Ett stolleprov för en gammal grovarbetare.
Etiketter:
böcker,
foto,
garden,
trädgård,
trädgårdsböcker,
trädgårdsinspiration
lördag 15 februari 2020
Potäter
Här ska jag testa att odla lite potatis i det som är att betrakta som slyskog.
Slyn kommer snart att tas bort men jag passar på att göra mig av med lite sunkig fjolårspotatis.
Här har jag täckt med fjolårsgräs.Jag kommer att fylla på med mer allteftersom röjningsarbetet i trädgården framskrider.
Om det inte blir ett lyckat resultat har jag åtminstone förbättrat jorden lite grann.
Etiketter:
odling,
potatis,
sly,
trädgård,
täckodling
Ett hopp
Ett hopp.
Ett hopp på fyra år i bloggandet.
Ett hopp om en prunkande trädgård.
Ett hopp, tralalala....
Ett hopp på fyra år i bloggandet.
Ett hopp om en prunkande trädgård.
Ett hopp, tralalala....
Förebilder.
Nja, Dom här odlingslådorna är väl inte det jag skulle vilja kalla förebilder, de har hängt med i drygt tio år och även varit med om en flytt.
Nu är det hög tid att skrota dom och det är också hög tid att ta hand om och vårda jordgubbsplantorna som följt familjen under minst tre generationer.
De finns där i det som liknar en havreåker.
Provgrop för att utröna grundvattennivån.
Isig efter en kall morgon, det är ju trots allt mitten på februari.
Anledningen till gropen är att vi ska anlägga en ny avloppsanläggning, något som kommer att inverka på tomtens utseende.
Isig efter en kall morgon, det är ju trots allt mitten på februari.
Anledningen till gropen är att vi ska anlägga en ny avloppsanläggning, något som kommer att inverka på tomtens utseende.
Här är området där det kan bli ordning och reda.
Inspirationsbild för trädgårdsoptimister.
Till vänster har vi odlat potatis, i mitten har naturen återtagit mark och till höger ett gäng odlingslådor, även dessa sjunger på sista versen.
Februarirabarber.
Växtkraften är det inget fel på.
Närkontakt med boningshuset.
Infiltrationsbädden kommer att ligga där jordhögen är idag. Än är det för tidigt att säga exakt hur det kommer att se ut och hur mycket anläggningarbetet kommer att påverka trädgården. Man vill ju slippa grushögar i den skånska myllan.
Etiketter:
jordgubbar,
odling,
potatis,
Skåne,
trädgård
lördag 20 augusti 2016
Arv och miljö
Mannen på bilden ska snart fylla trettio.
Han är halvvägs i livet, men det vet han inget om när bilden tas
Här har han klivit upp ur smörjgropen i Nora Bergslags Järnvägars bussgarage för att få ratta en arbetarbuss i brukssamhället Karlskoga.
Mannen på bilden heter Pelle och var min far.
Han gick bort redan vid 59 års ålder.
Då hade han blivit bas i Bofôrs, duktig prickskytt, riksspelman på fiol och under tiden hade han även försökt uppfostra sin ohängde son, som bekant med blandat resultat.
Min pappa var tuff, hade ett djävulskt humör och behärskade samtliga kända invektiv (plus några egna) på sitt jämtländska idiom.
Han hade ofta ett gapflabb på lur, ett väl utvecklat sinne för humor och ett särdeles gott öga till "fruntimmer".
Kort sagt, min far var mycket, men aldrig lagom.
Han växte upp i väglöst land med sin gamle far, som var ännu tuffare, och sin mor som var hushållerska åt fadern.
Gifta var de aldrig utmarksbonden Carl och hans hushållerska Märta.
Carl var en "klok gubbe" och kunnig i folkmedicin och att överleva.
Han drev sin gård i en form av arrende som försvunnit i modern tid.
Marken och de byggnader som befanns på fastigheten återgick till jordägaren efter arrendatorns död.
Med andra ord visste farfar att det han byggde upp skulle komma bonden till del efter hans död.
Carl hade försörjningen tryggad under sin livstid, men vem skulle ställa upp på de villkoren idag?
Pappa Pelle fick slita hårt under sin uppväxt med att lägga nät under isen på vintern och allt som hörde bondlivet till, dessutom drabbades han av TBC och fick vistas på sanatorium under en tid.
Pelle fick ofta stryk, något som gick i arv till nästa generation.
Det upphörde när jag var i tonåren och kunde börja slå tillbaka.
Han hade stora planer för mig, jag skulle bli läkare eller tandläkare eller något annat fint.
Jag hade ju begåvats med läshuvud, gubevars.
Det fanns gott om förbud att bryta mot.
Förbud mot långt hår, trimmade mopeder, motorcyklar med långa framgafflar och raggarbilar.
Bilintresse var ett jävla slöseri.
Led Zeppelin, Fleetwood Mac och senare Grand Funk Railroad avfärdades med orden:
- Det där är jävlar i min själ inte musik!
Denna uppfostran resulterade naturligtvis i att jag haft långt hår större delen av mitt vuxna liv,
fler bilar än jag kan räkna och att jag har svårt för att leva utan ett genuint Harley-dunk.
Min far var en paradox.
Han berättade ytterst lite om sin uppväxt men jag har fått pusselbitar här och var.
I lumpen var han motorcykelordonnans och fick alltsomoftast skjutsa på sitt törstiga befäl.
En dag var det mer än vanligt bråttom till Systemet och det höll på att sluta illa då en bil svängde över vägen precis framför "Bolagsexpressen".
De fina representanterna för Sveriges försvar strök bilens sida men höll sig på rätt köl och brände vidare i full fart.
Väl framme upptäckte pappa att han hade bilens dörrhandtag i rockfickan.
Han hade flygrekordet vid järnvägsövergången i Lit i nedförsbacken mot Indalsälven.
Polisen hade mätt upp 14 meters luftfärd med en Nash av 1936 års modell.
I bilen hade han en svårt brännskadad flicka som måste in till Östersund så snabbt som möjligt.
Av förklarliga skäl blev han inte haffad av lagens långa arm den gången, dessutom var det fri fart på den tiden.
Däremot hamnade han inför tinget för att ha kört motorcykel på sjöarna i trakten.
Det här var under kriget, bensinen var ransonerad och det fanns inget utrymme för en massa nöjeskörning och vart hade han fått tag på all bensin?
Det erkände han aldrig men jag har fått veta.
Den hade han snott han ur brandkårens mobiliseringsförråd.
Samme man tyckte att motorsport var onödigt och en styggelse.
Hur hård han nu än var mot mig så försvarade han mig alltid utåt.
Där kom hans humör väl till pass.
Nästan enochnittio golvade han allt motstånd verbalt.
En stackars man som hade synpunkter på min mopedkörning fann sig bli utskälld, utan avbrott, under en alltmer skyndsam promenad mot stadens centrum.
Trots att vi inte hade den hjärtligaste relationen var han min far och jag älskar honom för att han fört mig till livet och all den bonus han tillförde under resans gång.
Vi är lika men ändå så olika.
Nu har jag levt längre än han fick leva.
Nu lever jag för oss båda.
I tacksamhet
och glädje.
Etiketter:
buss,
historia,
släktforskning,
svartvita foton
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
